Essä: Med ett främmande ljus över tillvaron av Rasmus Landström

Litteraturkritikern Rasmus Landström återläser Pelle Erövraren (1906–1910) och upptäcker en levande klassiker med ett friskt språk som berättar en drabbande historia. Romanserien la även grunden till hela den nordiska proletärlitteraturen, skriver han.

Text Rasmus Landström

Det var längesen tiden sprang ifrån Pelle erövraren. Så sitter jag och tänker när jag läser Martin Andersen Nexøs kluns till bok på 1200 tättskrivna sidor. Den kom ut mellan 1906 och 1910 men författaren själv ansåg att den blivit föråldrad redan på 1920-talet. Då gick Nexø över från socialdemokraterna till kommunisterna och berättelsen om pojken från Tomelilla som kom till Bornholm för att erövra världen passade inte längre hans politiska program. Den var, enligt författaren, reformistisk. I litteraturkretsar kom den att anses som passé på 50-talet, eftersom dess arkaiska stil inte passade ihop med den modernismvurmande samtiden. Jag bläddrar i boken som fick svensk språkdräkt av Håkan Bergstedt 1944. Sedan dess har den inte översatts.

Detta är faktiskt alldeles befängt. För Pelle erövraren är inte alls någon bok som ”inte längre går att läsa”. Tvärtom är det en levande klassiker med ett friskt språk som berättar en drabbande – ibland rent hjärtskärande – historia. En sådan bok är oberörd av om samtiden springer ifrån den. Dessutom är det en otroligt inflytelserik roman som lade grunden för hela den nordiska proletärlitteraturen. Bland annat fick den Moa Martinson att våga börja skriva på allvar och Eyvind Johnsons Romanen om Olof är en slags blåkopia av den. För den som vill läsa mera om detta kan jag varmt rekommendera Per-Olof Mattssons nyutkomna Martin Andersen Nexø. Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär. I vår samtid är vi besatta av att böcker ”ska säga något om nutiden”. Helst ska varenda 1800-talsroman lära oss något om Brexit och SD och läst ur det perspektivet får man inte ut mycket av Pelle erövraren. Däremot gör den något som jag själv tycker är mycket större. Den kastar ett främmande ljus över tillvaron och får oss att se samtiden genom dess raster. Jag ska återkomma till det.

Pelle erövraren inleds på Bornholm i slutet av 1800-talet. Dimman ligger tät och på kajen står en grupp öbor och tittar in i tjockan. Plötsligt hörs en ångvissla och båten – som Pelle och hans pappa Lasse färdas med – lägger till vid kajen. Lasse är uppspelt; han har berättat för Pelle om dom höga lönerna i Danmark och att man har ylle istället för lärft innanför kläderna. ”Här kan även dom fattigaste pojkarna äta flottigt bröd varje dag och pengarna flyter som lervälling längs vägarna”, utbrister han triumfatoriskt. Så kliver han upp på kajen och börjar erbjuda sina tjänster till arbetsgivarna. Men ingen nappar. Han är för gammal, säger dom, för ledbruten. Han sänker priset på sin arbetskraft men ändå är det ingen som vill ha honom. Till slut går han in i boden och köper en flaska brännvin, sätter sig nerslagen på en gatstump och tittar på hur droskorna far iväg med dom unga stenhuggarna och tjänsteflickorna.

Det är en magnifik inledning som rymmer mycket av bokens tematik. Pelle erövraren är en roman som kretsar kring emigration och hemhörighet. Den skildrar livshunger och erövrarlust, men också proletarisering och värdighetsförlust. Här finns Pelle som börjar som kofösare, men avancerar till skomakare och fackföreningsledare. Och här finns Lasse, som börjar som arbetskarl men gör en motsatt klassresa. Till slut får pappan jobb på en stor gård där han får mocka skit och bo i lagården. Tillsammans utgör far och son en bild av den nya och den svunna tiden; proletären och den gamle torparen, fattigdanmark och industrisamhället. Men det som är så fint med Nexøs skildring är att samma humanistiska värme böljar genom båda porträtten.

Pelle erövraren är uppdelad i fyra delar och för varje bok vidgas Pelles värld och hans politiska horisont. I den första delen befinner han sig på Stengården på landet, i nästa åker han in till Bornholm och blir skomakarlärling. I tredje delen lämnar han ön och åker till Köpenhamn där han blir ledare för en framväxande fackföreningsrörelse. I den sista delen är Pelle medelålders och har barn. Landsorganisationen har bildats och en disciplinerad arbetarklass driver fredlig klasskamp mot arbetsgivarna. När man läser detta idag är det lätt att känna igen ramberättelsen från otaliga andra arbetarepos: Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord, Eyvind Johnsons Romanen om Olof, Per-Anders Fogelströms stad-svit och – för att ta ett samtida exempel – Vibeke Olssons Sågverksungen. Samtliga böcker om proletärer som växer upp parallellt med arbetarrörelsens födelse. Men det man måste komma ihåg är att Nexø skrev boken utan någon förebild. Hans proletära bildningsroman var den första av sitt slag.

Jag bläddrar fram och tillbaka i boken och letar upp några av mina favoritscener. En utspelar sig på Stengården där Pelle blir piskad av en sadistisk student som tvingar honom att springa naken över gårdsplanen. I en annan läxar Pelle upp en mästare inom skomakarskrået på det mest dråpliga sättet. Skulle man jämföra Pelle erövraren med någonting så är det närmaste till hands ett tittskåp. Som helhet är den visserligen ett sammanhängande epos, men boken är framskriven genom intensivt gnistrande scener, som man som läsare liksom kikar in i.

Att jag kommer att tänka på just ett tittskåp är knappast en slump: Nexø beskrev själv sitt språk som en ”välputsad fönsterruta” som gav fri sikt mot verkligheten. På så sätt påminde han om en 1800-talsförfattare som ville avbilda en värld snarare än en 1900-talsmodernist som skapade sin egen med hjälp av språket. Samtidigt är uttalandet lurigt. Nexø var en författare som gärna koketterade med sin avsaknad av estetik, men likväl har hans roman en säregen stil som flera generationer av arbetarförfattare försökt efterlikna. Där framträder för första gången en proletär värld i full färgskala, med sitt eget ”sound” i dialogerna. Pelle erövraren är med andra ord inte alls någon bok som ger ”fri sikt mot verkligheten”, utan en roman som skapar en helt ny litterär kontinent.

Vad är det då som är den stora behållningen med att läsa boken idag? Utöver språket och dom enskilda scenerna? Själv skulle jag paradoxalt nog vilja framhäva just det som gör att boken känns ålderdomlig – nämligen klassresetematiken. Detta ser jag som bokens centrala tema: Pelles vilja att ta sig upp i världen och att växa som människa. Men inte ensam, utan tillsammans med sina arbetskamrater. Som litteraturvetaren Ola Holmgren påpekat är det sällsamma med Pelle att hans utveckling inte står i motsättning till klassens. Pelle erövraren, hävdar han, är en bildningsroman skriven i skenet av den andra internationalens politiska praktik, där den borgerliga och proletära emancipationen sammanföll. Idag känns detta exotiskt. Arbetaren som blir medelklass är det närmaste vi kommer en mytologisk berättelse i vår nutid. Samtidigt vet alla som någon gång har deltagit i fackföreningsarbete eller ideellt arbete att detta inte är hela sanningen om samhället. I Hyresgästföreningen, Momentum, Occupy-rörelsen och bland arbetsplatsombud i alla länder pågår ett ständigt gräsrotsarbete byggt på föreställningen om den kollektiva klassresan. Som essäisten Rebecca Solnit har formulerat det saknar vi ett språk idag för att uttrycka denna erfarenhet. Solnit beskriver det som en ”privatisering av vår föreställningsförmåga” som skett parallellt med nyliberalismens framväxt. Det gör oss fattiga.

Pelle erövraren är knappast en bok som kan ”lära oss något” om den kollektiva klassresan. Den gestaltar en optimistisk tid innan 1900-talets fasor och förverkligade dystopier. I slutet av boken har Pelle startat en andelsverksamhet för proletärerna med korta arbetsdagar och utan hierarkier. Ett kooperativ där löntagarna samarbetar och delar på vinsterna. Detta speglar Nexøs dröm om det goda tusenårsriket på jorden, en naiv vision som han skulle överge kort efter den ryska revolutionen. Men även om slutet på Pelle erövraren känns arkaiskt så finns det ändå något i det som inte har föråldrats. Det är – för att parafrasera Nexøs samtida författarkollega Ester Blenda Nordström – det ”jävla solsken” som strömmar ut ur sidorna. Pelle erövraren är kort sagt en bok som lever och andas genom sitt hoppfulla tonfall och sin optimistiska syn på framtiden. Som läsare kan man fortfarande insupa dess d-vitamin genom blankpolerat fönsterglas.

Publicerad i KLASS nr 2-2018