Ser jag inte ut att vara en person kanske?

Vesna Prekopic

Sista ordet– Krönika

Då och då tänker jag på de sammanflätade orden världen och värden. Jag tänker på att världen byggs av människors syn på människors värde. Att det är sorgligt att vi människor inte tycks komma ifrån principen att rangordna varandra, se upp på, se ner på. Att vårt handlingsutrymme i världen grundar sig i svaret på frågan: Är du fin nog? som Anneli Jordahl ställde en gång i tiden. Tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen säger ibland att han hatar klassamhället. Jag förstår honom. Jag gör det med. Jag hatar att idén om alla människors lika värde i praktiken utplånas i samma sekund man föds. Jag hatar att det spelar roll vilka dina föräldrar är, var du kommer ifrån och var du bor, för hur dina livschanser kommer att påverkas. ”Klass görs i vardagliga möten bara genom att vi är som vi är, det vill säga formade av våra omständigheter. Medvetet eller omedvetet markerar vi klass på livets alla områden”, skriver Magnus Hörnqvist i boken Klass (2016). Ja, de där vardagliga mötena. Blicken som sänks, näsan som rynkas, leendet som fastnar halvvägs och aldrig når ögonen. Är du fin nog? Jag vet inte, är jag det?

SVT visar programmet Kulturveckan med inslaget ”Vem skriver den nya arbetarlitteraturen?”. Erika Petersson, författare och kassörska, är gäst. Hon har skrivit Drottningen i kassan, en hybrid av texter, illustrationer och bilder som beskriver livet i livsmedelsbutikens kassa och interaktionen mellan anställd och kund. De vardagliga mötena. Hon säger att hon i boken visar att det finns en maktobalans, som visar sig i hur hon ser på kunderna och på hur kunderna ser på henne. Det finns en mall för hur hon måste bete sig mot dem, medan kunderna kan bete sig mot henne hur de vill. I TV-rutan visas en boksida upp från Drottningen i kassan med texten:

Vad är grejen med att folk inte hälsar på oss i butikerna?

Vi: Heeeeej <3 <3 <3

Kunden: OLIVOLJAN?? VAR??

Ser jag inte ut att vara en person kanske? Ser jag ut som en

kryddhylla? VA??

Maktobalans. Någon ger service, någon får service. Någon måste vara trevlig, någon får vara hur otrevlig som helst. Någon får betalt för att säga hej med ett leende, någon kräver ett hej och ett leende för sina pengar.

Maktobalans. Någon ger service, någon får service. Någon måste vara trevlig, någon får vara hur otrevlig som helst. Någon får betalt för att säga hej med ett leende, någon kräver ett hej och ett leende för sina pengar. ”Ser jag inte ut att vara en person kanske?” dröjer sig kvar. Känner igen den. Det är Är du fin nog? I en annan tappning bara. För hade hon varit fin nog, hade hon inte fått det bemötandet. Hade hon varit fin nog borde hon inte ens suttit i kassan. Är det så de tänker? De som behandlar människor som ting.

Tankarna slår följe med mig flera dagar efter programmet. Börjar tona bort, men så plötsligt. I den långa rulltrappan ner mot tunnelbaneperrongen flackar min blick. Jag ser åt höger på väggen där reklamaffischerna är uppsatta i nedåtgående rad. Ser på bilderna som vill sälja kaffe, läser lojt de fyndiga bildtexterna innan jag förstår vad jag läser. Jag vänder på huvudet, tror inte att jag sett rätt. Rullar upp för att ta mig ner igen, måste läsa igen och igen och igen.

Det finns en vits med kaffe.

Vid köp av kaffe bjuder

vi på en rolig historia.

Och så en bild på en kaffemugg med en prislapp för kaffet (20 kr) bredvid en prislapp för vitsen (0 kr). Jag andas snabbt medan jag åker hem. Vet inte om jag förstått rätt. Mailar företaget i lättsam ton: ”Hej! Såg er kampanj i tunnelbanan och blev bara nyfiken på om ni bokstavligen menar att man ska få en vits från personalen när man köper kaffet?” Väntar. Och svaret från kundservice får mig att bli tung, tung, tung. ”Ja det stämmer bra att man får en vits på köpet om du köper en kaffe i våra butiker.” Jag känner mig febrig.

Maktobalans. Det räcker alltså inte med att ge av sin kropp, sitt leende, sitt glada hälsningsrop. Kampanjen är svaret på Erika Peterssons fråga: ”Ser jag inte ut att vara en person kanske?” och det gör mig alldeles förkrossad. För världen byggs av människors syn på människors värde.

Ur arkivet, KLASS nr 1-2018