Har arbetare klassmedvetenhet?

CHEFREDAKTÖR Beata Hansson

Klass växer långsamt men stadigt. Vi knyter band med kamrater på andra tidningar. Vi knyter
band med skribenter. Med läsare. Med andra länder.

Det blir mycket Finland i detta nummer. Här finns många författarskap att upptäcka. Att kika
en liten bit österut räcker för att vi ska hitta nya vinklar och tankar om självklara ämnen som
språk, rasism och hemkänsla.

I Sverige hade den sverigefinska arbetarlitteraturen sin storhetstid för 20–30 år sedan. Den
skrevs oftast på finska, gavs ut av små förlag och lästes i princip bara av sverigefinnar, sällan
i Finland. Men det finns undantag, exempelvis författarna Antti Jalava och Hannu Ylitalo som
båda fått ett bredare genomslag i båda länderna.

Bland sverigefinsk litteratur på senare tid ser det annorlunda ut. Susanna Alakoski, Eija
Hetikivi Olsson och Nina Wähä är kända exempel. Kanske är den finska arbetarlitteraturen
på väg framåt igen. Poeten Ali Jonassons tes är att 1970-talets sverigefinska
arbetarlitteratur, som mycket handlade om socialrealism och dokumentära nedteckningar om
den sverigefinska arbetarklassen, är i förändring. Den går mot starkare självförtroende som
vågar experimentera med språket, där klass kanske inte alltid skrivs rakt ut men får synas på
andra sätt. En spaning värd att lägga på minnet.

Sedan länge är vi några redaktioner som bytt annonser med varandra, och nyligen har vi
inlett ett alldeles nytt slags samarbete med tidningen Arbetaren. Vi ska ha en gemensam
strategi gällande publicering av skönlitteratur. Vi är så glada och tror stenhårt på att båda
tidningarna kommer att stärkas genom den armkroken. Men vi ska ändå inte tappa vår unika
identitet.

Vi är fortfarande en tidning som lyfter arbetarperspektivet. Vi är fortfarande till för
litteraturälskande personer. Vi söker fortfarande aktivt efter berättelserna som inte självklart
hörs på andra kulturarenor. Alla dessa erfarenheter som ofta kallas arbetarlitteratur måste få
den plats de förtjänar. De måste få bli lästa.

Skrivarens stora utmaning är ofta att nå ut. Det är en fråga som nog alla författare med
jämna mellanrum ställs inför. Att det kan kännas hopplöst att alls få uppmärksamhet i det
sociala mediesorl som vi lever i idag. Jag misstänker att det är många skrivande människor
som känner igen sig i farhågan att ingen egentligen lyssnar.

Vi måste ta tillfället. Äga vår penna. Det är en fråga om demokrati. Författaren Johan Jönson
suckar under en intervju i tidningen, att många arbetare har klasskänsla, men inget
klassmedvetande, vilket i förlängningen kan bli ett problem både för litteraturen och för
arbetarrörelsen. En fråga han utvecklar närmare.

Hans tankar öppnar för flera frågor. Vilka skriver vi egentligen för? Och varför? Relevanta
undringar som även författaren Vibeke Olsson Falk lyfter i detta nummers Sista ordet. Hon
berättar om när hon gick på Betelseminariets pastorsutbildning och de skulle övas i att
predika och fick rådet: ”Tänk på en viss person och predika för honom eller henne. Om man
vänder sig till alla är risken stor att man vänder sig till ingen. Om man däremot vänder sig till
någon inträffar ofta det förunderliga att det kan tala till alla.”

I höst är det val. Sommaren vi har framför oss kommer att bli het och osa av valfläsk. Men
det är bara att gräva sig in i de fagra löftena. Vad vill de egentligen? Hur stor plats har
yttrandefrihet och demokrati hos de styrande? Vilket parti har som viktigaste fråga att göra
världen till en bättre plats? Och kan det skrivna ordet vägleda oss?