på arbetarlitteraturmässa i Sydafrika. Ur arkivet KLASS nr 2-2018
Under vinjetten Utblick gör vi utflykter till litteratur om arbete och klass runtom i världen. I detta nummer rapporterar Emil Boss från Jozi book fair i Johannesburg. Temat för detta års mässa var arbetarlitteratur. Det har väckt arrangörernas intresse för Föreningen Arbetarskrivare.
TEXT OCH FOTO: Emil Boss
I Johannesburg arrangeras årligen en stor bokmässa, Jozi book fair, som alternativ till de kommersiella litteraturspektaklen. Här samlas författare och läsare för att utbyta idéer och diskutera kultur- och samhällsfrågor under ett gemensamt tema. Förra året var temat ”women and literature” och i år är det ”literature and working people” som gäller.
Därför sneglar nu Jozi book fair lite åt vårt håll, eller snarare åt den svenska arbetarlitteraturens. Ur ett sydafrikanskt perspektiv är det ganska avlägset med en litteratur av arbetare, om arbete, som en integrerad del av den etablerade litteraturscenen. Arrangörerna vill därför gärna träffa Föreningen Arbetarskrivare och har bjudit in oss att delta i mässan som hålls 30/8–2/9.
I mars arrangerades en kombinerad release för årets mässtema och för en bok som vårdarbetare i Gauteng skrivit om sina liv. Jag var där och representerade Arbetarskrivare med en presentation på engelska och några översatta dikter. Det var lärorikt, roligt och svettigt. Den som någon gång varit på ett folkrörelsemöte i Sydafrika förstår vad jag menar: sång, dans, slagord.
En ny våg av arbetarlitteratur?
Jozi book fair arrangeras av organisationen Khanya college som har ett nära samarbete med svenska Afrikagrupperna. Under releasen beskrev mässarrangören Maria Van Driel idéerna kring årets tema och även Khanya colleges arbete med skrivarkurser för arbetare. Delar av deras verksamhet ligger mycket nära Arbetarskrivares.
Boken som släpptes heter Our lives, our communities och är skriven av sexton kvinnor som arbetar inom vården och som skrivit om sina liv med egna ord. Boken har tillkommit genom de skrivarkurser som Khanya college anordnar. På releasen uttryckte sig Shamim Meer så här:
Berättelserna från dessa sexton kvinnor är många kvinnors berättelser. Kvinnor som med alla möjliga medel försöker sätta mat på bordet för sina familjer, kvinnor som försöker klä sina barn, få dem utbildade och ha råd med sjukvård. Berättelser om kampen för sådant som borde finnas för alla barn och varje familj: kläder, mat, utbildning. Det är en kamp som är svårare idag än vad den till och med var på sjuttiotalet då fackföreningarna för svarta växte sig starka.
Idag möter vi prekarisering och detta som vi kallar jobblös tillväxt. Rika människor kan idag bli väldigt rika utan att längre behöva arbetare som jobbar i fabrikerna. Inte för att vi vill att exploateringen av arbetare ska fortsätta, men vi vill ha riktiga jobb. Istället har vi en enormt hög arbetslöshet och enorma problem med att de som får jobb hamnar på något bemanningsföretag eller bara får tillfälliga påhugg. Historier som denna ger oss ett mänskligt ansikte på arbetslösheten, på jobblös tillväxt och på bemanningsföretagen. De visar vad det gör med oss, vad det innebär i vanliga människors liv. De flesta av oss får våra fakta genom media eller regeringen, men det tenderar att bli anonym statistik. Den får oss att glömma det mänskliga ansiktet av den verklighet vi möter i Sydafrika.
Arbetarförfattare och poeter har kommit till oss ända sedan sjuttiotalet då fackföreningarna började bli starka, facken för svarta arbetare. Det har varit en stark rörelse, en rik rörelse, som för fram just den här typen av berättelser. Det jag hoppas på är att vi kommer att få se ett uppsving, en ny våg av denna typ av historier och att bokmässan kommer att hjälpa till med detta.
Same but different
Jobblös tillväxt, bemanningsföretag. Visst känns det igen? Berättelser om arbetare i ett av världens mest ojämlika, mest rasifierade länder kan låta svårsmält, men på sätt och vis sitter vi ju alla i samma båt. Sydafrikas näringsliv styrs av samma moderna nyliberala modeller som Sveriges. Samtidigt är det förstås, från ett annat perspektiv, världar mellan oss och de människor som berörs av politiken i Sydafrika. Där är medellivslängden 57 år.
2013 fick jag sparken på Thusanang eftersom vi var några stycken som kände till fifflet med sifforna. Jag stod upp för dem som inte kunde göra det själva, speciellt om de hade korttidskontrakt eller arbetade gratis. Strax innan jag fick sparken blev en av mina manliga patienter väldigt sjuk. Det var maskar i två hål i hans bröst. Från måndag till fredag tvättade jag honom med varmt vatten och salt. Hans skjul blev beslagtaget av banken och hans familj blev rasande, de försökte inte ens förlåta honom. Mannen dog och det tog mig hårt. Efter att jag fått sparken satt jag bara hemma i fem månader.
Det skriver Nontobeko Majola i Our lives. Our communities. Jag är övertygad om att bokmässan i Johannesburg kommer att bli både inspirerande och lärorik. Det händer mycket i de sociala rörelserna i Sydafrika just nu och det kommer garanterat bli mer kampanda, sång och dans än på någon svensk mässa. Som det är nu har Jenny Wrangborg, Magnus Gustafsson och jag planerat att åka ner, men det vore roligt om vi blev fler! Hoppas vi ses där.
Ur KLASS nr 2-2018