Sista ordet. Krönika av Oscar García Ur nr 1-2020

I delstaten Chiapas i södra Mexiko finns en bördig dal som från urminnes tid, fram tills européerna kom med sina blodiga svärd, sitt kors och sitt språk, beboddes av tsotsilerna, ett mayafolk från höglandet. Inkräktarna bosatte sig i den vackra dalen och grundade en stad som senare fick namnet San Cristóbal de Las Casas. Denna historia påminner förstås om det som har hänt och händer just nu i andra delar av världen, så det är lätt för vem som helst att dra skrämmande paralleller.

Idag kommer tsotsilerna ner från de kringliggande bergen och säljer textilier och enkla hantverk för en billig penning till turisterna som översvämmar den koloniala staden året runt. Jag skulle gissa att hälften av dessa ambulerande försäljare är barn, några av dem inte ens tio år gamla, och de jobbar hela dagen fram tills turisterna gått hem till sina hotell och lagt sig.

I Latinamerika är det också vanligt att de som har mer pengar har en ”muchacha” hemma, det vill säga en tjänstekvinna eller tjänsteflicka som städar, tvättar, lagar mat, går ut och handlar och ibland dessutom passar husets barn. I San Cristóbal är dessa och andra underbetalda arbetare för det mesta tsotsiler.

Bara någon som vill förneka verkligheten skulle inte hålla med mig om att tsotsilerna är andraklassens medborgare i sitt eget land. Av olika anledningar har många av dem bosatt sig i utkanterna av San Cristóbal, där de bildar ett etniskt proletariat. Men jag måste tillägga att några tsotsiler visst har det bra och att de äger små frukt- och grönsaksaffärer eller har försäljningsstånd på hantverksmarknaden.

Jag har sett tsotsiler varje dag under de månader jag nu varit i San Cristóbal de Las Casas och har länge funderat över deras relation till språk och litteratur. Hur är det med deras läs- och skrivfärdigheter? Skriver de om sig själva? Eller skildras de kanske av några etablerade författare? För mig är deras tragiska historia och dagens situation något viktigt att skriva om. Glädjande nog finns det ett visst intresse hos några författare och förläggare.

Nyligen började jag läsa en bok av Rosario Castellanos (1925–1974), som är delstaten Chiapas största författare och även räknas som en av de viktigaste pennorna i hela Mexiko. Boken handlar om tsotsilerna och deras ojämlika relation till den nya världsordning som skapades i och med att deras urgamla kultur kastades bort av kolonisatörerna. Rosario Castellanos var själv inte tsotsil, men hon identifierade sig starkt med dem och kände till deras kultur mycket väl. Hon skrev överhuvudtaget alltid om samhällets orättvisor i sina böcker och tog ofta kvinnornas perspektiv, så hon är en författare som jag mycket gärna vill rekommendera.

På åttiotalet bildades en organisation i San Cristóbal för att hjälpa till att bevara tsotsilernas språk. Ett problem är nämligen att många urfolksgrupper slutar att tala sitt språk och kommunicerar bara genom spanska. Tsotsil talas idag av drygt 300 000 människor, men det tvåspråkiga skolsystemet i Mexiko är bristfälligt och utbildningen på högre nivåer är enbart på spanska.

Organisationen i fråga håller i språkverkstäder för barn och ungdomar från tsotsilbyarna. Där lär de sig att utveckla sitt modersmål i tal och skrift. Likaså ger man ut skönlitteratur i tvåspråkiga upplagor skriven av tsotsilförfattare och organiserar skrivartävlingar som ger upphov till antologier med de vinnande bidragen. Så det finns trots allt ljusa glimtar bland de mörka molnen.

Tsotsilernas litteratur innehåller ofta surrealistiska inslag, helt i överensstämmelse med deras världsåskådning där andevärlden är mycket närvarande. Den består framförallt av fabler och berättelser ur en muntlig tradition på tsotsil som genom seklerna har fyllt en moralisk funktion. Detta får mig att tänka på några verser av mayaskalden Humberto Ak´abal (1952–2019) från Guatemala: ”Mitt språk föddes bland träd / och har jordsmak; / mina förfäders språk är mitt hem”.

Oscar García föddes i El Salvador. Han är universitetslektor i spanska på Göteborgs universitet och översättare. Tidigare har han arbetat som städare, vårdbiträde och nyhetsredigerare på SVT. Sedan år 2000 är han medlem i Föreningen Arbetarskrivare. Han har gett ut tre skönlitterära böcker på spanska och fem på svenska. Det senaste året har han bott i Mexiko och Centralamerika.

Foto: Minibedollis Pixabay

Ur KLASS nr 1-2020