CHEFREDAKTÖR Beata Hansson

Läsning och folkbildning. Går det verkligen alltid hand i hand? Har vi läsare och skrivare inte
en övertro till böckernas makt? I andra samhällen har det muntliga traderandet genom
historien fört kunskap och erfarenheter vidare. Och det vi ser hos oss är kanske ett
paradigmskifte då nya kunskapskällor ska visa oss vägen? Är vi envisa bakåtsträvare, vi
bokentusiaster?
Svaret är Nej!
Är det en klassfråga?
Svaret är Ja!
När läsförmågan, eller läslusten, avtar tappar vi ett viktigt sätt att kommunicera med
varandra. Boken gör oss klokare. Och det vi skulle kunna kalla storskalig slakt av
studieförbund och i viss mån folkhögskolor vi just nu bevittnar kan beskrivas genom krassa
siffror av minskade anslag. SVT rapporterade nyligen att regeringen och
Sverigedemokraterna har trappat ner stödet till studieförbunden med 250 miljoner kronor för
2024, 350 miljoner kronor för 2025 och totalt 500 miljoner kronor per år från och med 2026.
Nedtrappningen innebär att en stor del av det totala statliga stödet försvinner under en
treårsperiod.
Det vi ser är inget annat än en sorts bildningsförakt för våra ”mjuka” värden. Fenomenet är
ett knivskarpt instrument för ökad orättvisa. En djup fallgrop för de människor som saknar
gräddfil. Men också ett medvetet sätt att hindra människor från att mötas, diskutera,
debattera och upptäcka att man har gemensamma intressen. Det är ett kraftfullt hot mot
grundläggande demokratiska rättigheter.
Vi som en gång trodde vi var vaccinerade. Vi som genom vår över hundra år starka
folkbildningshistoria där vi med avstamp i nykterhetsrörelsen bredbent gick in i
bildningsrörelsen, där de första skrivande arbetarna kunde kliva fram, de som kom att skriva
arbetarlitteratur som blev världsberömd. Författare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson,
Harry Martinson, Jan Fridegård och Sara Lidman var några av dem som banade väg för ett
modigt skrivande. Utan försköningar. När vi grundade traditionen av att vidga synen på vilka
människoöden som är värda att dokumentera öppnade vi också ett fönster för jämlikhet.
Fönstret håller på att stängas.
Snåla kulturvindar viner.
Vi måste organisera oss.
Men det är också precis vad som görs. I detta nummer berättar vi om en arbetsgrupp av
fackliga och ideella kämpar från Kommunal, Transport, ABF och inte minst Föreningen
Arbetarskrivare som i detta nu kartlägger och planerar för kommande läsfrämjande arbeten i
de olika fackförbundens regi.
Vi har också besökt aktivitetscentret Rapatac i Sandviken där 36 ungdomar skrivit egna
böcker. Att få skriva har självklart hjälpt dem att utveckla sitt språk, många har utlandsfödda
föräldrar, men det har också gett dem stolthet och självkänsla. Ungdomarna som genomfört
bokprojekt är inte bara tydligt bättre på att uttrycka sig, utan har också blivit starkare som
personer.

Författaren Aino Trosell gör en personlig reflektion över lyckade läsfrämjande fackliga
läsaktiviteter i Sverige. Hon är uppfordrande. ”Den lägsta gränsen borde nu vara att alla
föräldrar regelbundet läser för sina barn. Kunde vi alla sluta röka kan vi såklart göra också
detta. Om vi så är hitkomna från andra sidan jordklotet. Den svenska barnlitteraturen håller ju
världsklass. Så varmed skola vi börja om inte med den. Bara viljan ska till. Skarpa insikter,
precis som med rökningen.”
Nu finns det saker att göra. Ut och missionera. Prata om böcker. Låna böcker på biblioteket.
Ordna bokcirklar. Ge bort en bok, gärna till ett barn.
Fatta pennan. Skriv om det viktiga.