Ur arkivet, KLASS nr 1-2017

Hallå där! Karin Strand som föreläser om skillingtryck under temat Utanförskapets röster.

Text: Jane Morén Foto: Ulla Montan

Karin Strand, litteraturvetare och visforskare i Stockholm, doktorerade på sentimentala schlagrar. Förra året kom hon ut med boken Brott, tiggeri och brännvinets fördärv – studier i socialt orienterade visor i skillingtryck, de billiga trycksaker som sedan 1500-tales slut spred visor av skilda ämnen till allmänheten.  Hon arbetar sedan 2006 som forskningsarkivarie och biträdande arkivchef på Musikverket och kommer där i ständig kontakt med trycken.

Du har koncenterart din studie på tiggeri, brott och brännvinets fördärv. Ämnen som berättade om en social samtids utanförskap. Varför ska vi läsa skillingtryck som gavs ut på 1600-1900-talet idag?

Dels för att få perspektiv på vår samtid. Dels för att de är suggestiva i sig själva; fantastiska nyckelhål och inropare till sin samtid, där vi får ta del av den tidens förmodade flerstämmiga allmänintresse. Visorna skulle tilltala en bred och brokig publik.

Du använder också begreppet gatulitteratur? Kan du förklara närmare?

Det är ett ganska svepande begrepp men jag menar att själva mediet var efemära trycksaker som riktade sig till en bredare publik på gator och torg; folket snarare än de bildade klasserna. Det var den absolut billigaste formen av litteratur som inte riktade sig till priviligierade eller belästa. Själva termen skillingtryck är ett nedsättande begrepp som skapades långt senare av dess kritiker och inget som kunderna använde, de köpte visor.  Strindberg lär ha varit en av de tidigaste att använda begreppet på 1800-talet.

I din bok studerar du visan mot verkligheten. Hur gick du tillväga?

Jag ville ta reda på hur visor berättar, alltså vad av en viss händelse som blir en visa, vad som så att säga hamnar utanför och inte minst hur man tilltalar samtidspubliken. Visan ska ju beröra publiken, har ett ärende. Ofta är det via känslorna man – då som nu – söker fånga publikens intresse och väcka opinion. Jag letade i arkiv efter levnadsbeskrivningar, försökte få utomståendes vittnesmål till vad som berättades i visan.

De olika slags visor jag har undersökt har dock väldigt olika sätt att berätta på. Tiggarvisorna eller blindvisorna var ett slags självbiografier tillkomna på den utsattes initiativ. Ofta hade dock den blinde eller skadade hjälp med att skriva, ett slags spökskrivare. Själva den poetiska bearbetningen syftade till att beröra. De visor som handlar om brott för aldrig fram brottslingens perspektiv. Här syftar rapporteringen ofta till att både underhålla och avskräcka publiken. Jämför man med till exempel rättegångsprotokollen ser man att visorna berättar mycket selektivt, utifrån lagens perspektiv.

Kan man se samhällets utveckling i trycken?

Tiggarverserna i skillingtryck tematiserar sociala problem i sin samtid och speglar modernitetens framväxt liksom underifrån. Samtidigt som socialförsäkringssystemet byggdes upp försvinner de. Mellankrigstiden var tiggarvisornas kulmen, under samma tid som välfärden och folkhemmet växte fram. Tiggarverserna är också unikt källmaterial. De tiggande beskriver sitt eget liv där vi får höra deras egen röst, inte någon annan som berättar dem. Vad som speciellt slagit mig är visorna står i dialog med sin samtid. De handlar om verkliga människoöden och verkliga angelägenheter. Det är också tydligt att blindvisorna är kopplade till klass. Det är de fattiga som inte kan få vård för sjukdomar eller blir skadade på annat sätt, det är de fattiga som har de tunga och farliga jobben där de skadas svårt.

Finns det paralleller till skillingtrycken idag?

Absolut. Se bara på våra EU-migranter som tigger med sin pappmugg. De har ofta en liten skylt där deras situation beskrivs. Ett personligt vittnesmål om en personlig tragedi som de hoppas ska få oss att bli berörda och hjälpa dem. Det är också en påminnelse om vår egen historia som inte är så avlägsen som vi gärna tror.

Fakta: Skillingtryck är ett medium för att sprida visor i många skilda ämnen. Det bestod oftast av ett papper som var vikt två gånger till ett åttasidigt alster och det såldes billigt av främst av kringresande försäljare. Det äldsta bevarade skillingtrycket i Sverige är från 1583. Karin har koncentrerat sig på blindvisor som skrevs av människor som råkat ut för olyckor eller sjukdom där de berövats syn eller på annat sätt blivit handikappade och därför inte kunde försörja sig på vanligt arbete och behövde ekonomiskt stöd, visor som i moraliskt avskräckande syfte berättar om hemska öden orsakade av brännvinsmissbruk och visor som berättar om hemska brott som begåtts. Två av hennes kolleger studerar andra teman och kommer också med böcker i ämnet. Dan Lundberg studerar fängelsevisor och Stefan Bohman de arbetslösa och strejkandes visor.

Brott, tiggeri och brännvinets fördärv- studier i socialt orienterade visor i skillingtryck. Gidlunds förlag.

Ur KLASS nr 1-2017