Buddy Holly, Beatles och klass

KRÖNIKA av Jan-Ewert Strömbäck

Flera av Liverpools gator har fått namn efter slavhandlare. En av de mer kända är Penny Lane som blev världsberömd genom The Beatles. Jan-Ewert Strömbäck har rest till en stad som inte bara handlar om Beatles utan även om Buddy Holly och instrumentell bluesmusik, med bakgrund i de amerikanska sydstaternas bomullsplantager.

För 60 år sedan dog sångaren och låtskrivaren Buddy Holly. En flygkrasch den 2 februari 1959 ändade han liv. Han var bara 23 år, men redan en lysande stjärna på rockmusikens himmel, en stjärna som kom att överleva flera efterföljare under decennier.

Två saker brukar återkomma i minnestexter om Buddy Holly, dels den ödesdigra flygkraschen, dels att han var den första rocksångaren som uppträdde i glasögon.

I den mån klassbakgrunden lyfts fram reduceras Holly till ”lantis”. Sällan analyseras texterna och musiken utifrån den radikala undertexten. Det borde annars ligga nära till hands, då hans ofta ordknappa låtar var mer suggestiva än Elvis Presleys.

Jag träffar författaren Ken Pye i Liverpool, för att tala om immigration och arbete. Vi sitter på ett bullrigt, eller snarare slamrande, café. Bordet är inte särskilt avskilt, visar det sig. Svaren från Liverpoolprofilen illustreras av ljudet av buller från ett kök på andra sidan väggen och tallrikar som hanteras med eftertryck i någon diskmaskin.

Så småningom, här på caféet Costa på Chapel Street, talar vi om Beatles, men vi tar vägen via historia, migrationshistoria i synnerhet. Pyes kommentarer om slavhandeln, den mest omänskliga formen av migration, utmynnar också i Brexitrelaterade associationer. Inte så konstigt, enligt Pye, eftersom det är attityden till ”de andra” som är gemensam nämnare.

En skillnad mot tidigare folkförflyttningar är att migranter i dag ofta är välutbildade. Det är inte bara ”cheap labour” som när industrisamhället föddes, utan också läkare och IT-specialister. Det kan också vara det som ligger bakom en föraktfull etikett som ”ekonomiska migranter”.

Liverpool har erfarenhet av människor som flyttat eller flytt till staden. Irländarna utgör en signifikant grupp med en bakgrund i ”The Irish potato”, det vill säga den hungersnöd som härjade i Irland 1845–1852 med potatis som förstördes av en giftig svamp. En anledning till svälten var också en motsvarighet till svenska gulaschbaroner, vilka exporterade mat för pengar som egen vinning.

Trots en utbredd vilja att utse invandrare till syndabockar för det som går fel i livet, tror Ken Pye att engelsmännen är mer toleranta mot invandrare än många andra människor, helt enkelt eftersom de, och särskilt Liverpudlians, är vana vid att leva med människor av andra nationaliteter.

– Vi är byggda av immigration. Liverpool har alltid varit en stad med immigration. Varje familj här är skapad av människor från en annan del av världen.

Immigrationen är alltså ingen stor fråga, utan något självklart. Med slaveriet är det helt annorlunda, betonar Ken Pye. Människor känner skuld för slavhandeln och måste hela tiden tala om den och bearbeta den.

Så har Liverpool världens mest ambitiösa museum om den transatlantiska slavhandeln, med exempel på oerhört tragiska människoöden.

– Många gator har namn efter slavägare. För tio år sedan ville lokala statliga befattningshavare ändra namnen på gatorna till följd av vår skam. Jag var en av dem som protesterade. Det vore att försköna och förfalska historien att ändra namnen, säger Ken Pye.

En av de mest kända gatorna, med namn efter slavhandlare, är den gata som blivit världsberömd genom The Beatles, Penny Lane. Den har fått sitt namn efter James Penny, en förmögen rederiägare som tjänade sina pengar på slavhandel på 1700-talet.

Vårt samtal övergår till hur staden blivit synonym med Beatles, något som hade varit otänkbart om gruppen inte hade stannat i sina radikala rötter.

Ken Pye instruerar mig entusiastiskt om vilka tider på dygnet jag bör besöka klubben The Cavern, för att inte känna mig som en åldring eller en yngling.

Jag går senare dit två gånger och känner mig i båda fallen som en åldring, trots att de öldrickande besökarna nedanför scenen faktiskt är äldre än jag och var det också i mina tonår, då Beatles tillsammans med Buddy Holly blev mina idoler.

Buddy Hollys inflytande över The Beatles, åtminstone gruppens tidiga år, då de hette The Quarrymen, återstår att analysera och reflektera över.

Beatles lånade en Holly-rad till sin hit Please, Please Me: ”there’s always rain in my heart”, nästan ordagrant återgiven från Buddy Hollys Raining in My Heart.

Vad Beatles inspirerades av kan exemplifieras med en raritet som jag förevisades i Liverpool. På puben Belvedere hänger en teckning, en bild av John Lennon från 1957 eller 1958. Lennon var porträttlik Buddy Holly vid tidpunkten för Peggy Sue, glasögonen frisyren, allt stämmer. Den kommande världsstjärnan ville se ut som sin förebild.

Proffs och talangfulla wannabees avlöser varandra på Beatles ”hemmascen” Club Cavern i Liverpool. En kritisk iakttagare kan notera att Buddy Hollys inflytande på särskilt John Lennon verkar vara förpassat till glömskans minnesgård. Ändå skrev Lennon följande 1974: ”Han var en fantastisk, innovativ musiker … Vi spelade nästan allt han släppte live i Cavern. Vad han kunde göra med tre ackord gjorde mig till en låtskrivare … Han gjorde det okej att ha glasögon. Jag VAR Buddy Holly.”

Beatles första inspelning var en cover av Buddy Hollys That’ll Be The Day. Då, 1958, hette Beatles fortfarande The Quarrymen och började få engagemang på kvinnliga bildningsförbund, fackliga fester och klubbar i centrala Liverpool, inklusive en första spelning på The Cavern i januari 1958.

Det var enstaka ord, snarare än kompletta poetiska meningar, som utgjorde introt till Beatles låtar. Särskilt för det som John Lennon skrev, Paul McCartney var mer intresserad av hela fraser – enligt levnadstecknaren Hunter
Davies. Love Me Do torde vara en av de mest ordknappa låtarna, vilket inte blev något hinder för att bli en hit. John Lennon var konsekvent i sin estetik. När han ombads kommentera texten i Love Me Do, sa han att prata om sitt låtskrivande är lika värdelöst som att prata om ”fucking” i stället för att utöva det.

Mer vågade uttalanden än så gjorde knappast beatlarna. De välfriserade killarna var oskyldiga jämfört med sina efterföljare. Det de hade gemensamt var inte bara Buddy Hollys melodiösa slingor, utan också det radikala perspektivet från den svarta bluesen.

Också det är förbisett hos en av världens genom tiderna främsta popgrupper. Långa partier i flera låtar är instrumentell bluesmusik, med bakgrund i de amerikanska sydstaternas bomullsplantager. Något vill få mig att se ett samband med att Liverpool är både slavhandelns och bomullsindustrins stad.

BILDTEXT:

Ett monument över Beatles pryder det upprustade hamnområdet i Liverpool.

Jan-Ewert Strömbäck, Stockholm, är författare aktuell med sitt nittonde verk, ”Alla presidenters Mary – Om svenskamerikansk kvinnokamp”. Ur hans produktion kan nämnas en essäbok om arbetarförfattaren Folke Fridell och en bok på lättläst svenska om Första majs historia. Tidigare var Jan-Ewert journalist vid bland annat Sveriges Radio, LO-tidningen och Arbetarskydd.

Ur arkivet KLASS nr 1-2019