Madelene Edlund – foto Madelene Edlund
ROMANUTDRAG Madelene Edlund
Agnes lämnade svärföräldrarna, byn. Tog lilltösen och bosatte sig i Åsele. Fortsatte arbetet som sömmerska. Lämnade sonen hos Matilda. Hos mormor Matilda och yngstsyskona. Matildas yngsta.
Vid köksbordet i Svedjan fanns regler. Sitt rak i ryggen. Tvätta händerna. Ät upp. Men också berättelser om vittra. Om korna. Om slagrutor vattenådror. Om bärplockning och timmerdoningar. Om svårår och fiskafänge. Om bärkontar fyllda till brädden och kontar ekande tomma. Om barnen, alla mostrar och morbröder. Kusiner. Om Erik berättade Matilda.
Om Långvattnet och Anna Ulrika berättades ingenting.
Inget om Johannes eller Elsa Brita.
I lagårn. På vedbacken. Jämförde tonårsmorbröderna flickor. Kyssar. Kroppar. Styrka. Tidningar. Tonårspojkar som blev storebröder. Blev förebilder. Albert lärde sig mer av dem än i skolan. Inte nödvändigtvis sådant som var bra för betygen.
Agnes och tösen åkte till Svedjan om helgen. Albert sprang runt benen på henne. Höll sig nära. För att hålla. För att bära. För att hjälpa. För att trösta. För att finnas. För att duga också han. Trots sju åtta nio tio. Den Agnes lutade huvudet mot.
«
Värja sig för vackermän kunde hon inte. Agnes. Och ensam låg inte för henne. Hon ville mer än så. I livet. I kroppen. Hon fick ännu en dotter. När tösen var fyra. Albert elva.
Systrarna bar han nära hjärtat men vackermannen. Som blev styvfar. Styvfadern som ville så mycket. Krävde så mycket. Behövde så mycket uppmärksamhet. Accepterade han aldrig. Och blev själv bara tolererad tillbaks. Inte mer än det.
Agnes blundade. Fräste skärp dig. Fräste, du gör som du blir tillsagd. Albert blundade. Blev tyst. Han hade redan en pappa. En död en. Behövde ingen annan. Fogade sig. Utanpå. Men tog på den mörkblå båtmössan. Flygvapnets emblem. Pappas.
Albert gick de obligatoriska sju åren i skolan. Redan på helgerna veckorna innan skolavslutningen det sista året hade han börjat jobba. Tretton år och skogsarbetare. Det är tungt för ung kropp att dra ris och röja sly. Och springpojke på packmoppe lite emellan. Skogsarbetet fanns alltid till hands. Lapplandsskogarna stora. Skogen kunde sluka hur många man som helst. Hur många kroppar som helst kunde gå sönder där.
«
Många droppar droppar innan berg urholkas.
Innan träd urholkas.
Innan människor går sönder finns det en som är själva droppen.
«
Industrierna söderut behövde arbetskraft. Så mycket att människor flyttade från Finland. Flyttade från Turkiet, Jugoslavien och Danmark. Ungern Italien. Flyttade från Norrbotten, Västerbotten, Jämtland. Lappland. I stora mängder.
Flyttade från Åsele.
Agnes med vackerdrömmarna.
Med handlag för taft och ylle. Siden och bomull.
Flyttade efter nymaken. Han med stora drömmar. Drömmar som inte innehöll skog och röjningsarbete. Som inte handlade om lagård och byliv. Agnes flyttade med döttrar och son till Trollhättan. Flyttade trots protester. Trots det.
Du gör som du blir tillsagd.
Fruar flyttade när makar ville.
Bilfabriken lovade goda löner. Förmåner. Moderna lägenheter. I Åsele fanns inget av det. Jobben få. Förmånerna inga.
Utom älven då. Skogen och kallkällan.
Bilfabriken behövde arbetare.
Kvinnor män kvittade lika.
Agnes. Sömmerskan hamnade i måleriet. Lackeringen. Lacken. Spraylackade motorrum och dörrar. Lackade tak och bakluckor. Rökte på rasterna. Talade om lördagsledig och nya skor.
Längtade Ångermanälven. Åsele. Svedjan.
Talade aldrig om det.
Sa nöj er. Det är bra här. Kokade palt som hemma.
Hittade ingen skog hon hittade i. Fick köpa lingonsylten.
Rengjorde naglar fingrar händer varje kväll. Tallbarrstvål. Smorde noga med handkräm. Noga. Händerna var alltid mjuka och fina.
Ingen skulle ana lösningsmedel. Ana fabriksgolv och löpande band. Körde bil med hålade bilhandskar i mjukaste lammnappa. Hårspray och klackar.
Inuti. Började de tidigare redan sköra lungorna.
Sitt förfall.