Vi som arbetar med våra kroppar – berättelser om dagens arbetsliv

Text: Carola Ankarborg
Foto arbetare: Elisabeth Ohlson
Foto från utställningen: Carola Ankarborg

Vandringsutställningen Vi som arbetar med våra kroppar har börjat sin turné med start i Gävle. Trettiotre arbetare i helfigur. Deras berättelser handlar om stress, värk, övervakning. Men också om stolthet.

Karin Bydén, bagare, Dan Jansson, elektriker och Jessica Sahlström, butiksanställd. Sammanlagt trettiotre arbetare från Kiruna i norr till Malmö i söder. Sedan 5 juni får arbetare i helfigur och deras berättelser ta plats på Länsmuseet i Gävle. På en film bärs öltunnor, framför en radda plåtskåp byter en man om inför nästa arbetspass och dova röster hörs från ett fikabord.

”Måla fortare, springa fortare, om man vill tjäna mer måste allting gå fortare. Stressen finns där hela tiden”, säger målaren Hafez Akabia. ”Jag är helt slut i fötterna och i benen efter en dag, även rygg, armar, axlar”, säger kocken Frida Tånghag som står upp minst åtta timmar om dagen. Vitt på svart har citat ur arbetarnas berättelser lyfts ut. Bilden som målas upp är skrämmande. Många, ja, majoriteten av de intervjuade, känner sig övervakade, stressade, sönderslitna av sina jobb, som de egentligen tycker om. Flera oroar sig för pensionen, om de kommer att överleva på den och om de ens orkar ta sig dit.

Undersköterskan Silvana Vretoska: ”Det är lyx idag att klara av att jobba till 62 år. Det är både den psykiska och fysiska hälsan som far illa.” Citatet kan ses som en summering av den allmänna känslan. Silvana berättar i boken med samma namn som utställningen att många av hennes kollegor gått in i väggen, att hon själv gått ned i arbetstid för att orka. Hon hade sex vårdtagare när hon började arbeta inom hemtjänsten. Nu har hon mellan sexton och tjugo.

Högst upp på den ställning där citaten är fästa sitter en siren som då och då börjar snurra, lysa och låta, som ett larm, och jag tänker när jag ser den att det kan tolkas som en symbol för hur illa det är ställt med arbetsmiljön på många arbetsplatser idag.

Att låta människor som inte så ofta får synas ta plats är den röda tråden i Annica Carlsson Bergdahls arbeten. Efter att ha drabbats av Jean Hermanssons starka fotografier av arbetare i dokumentären Himlens mörkrum grodde idén till Vi som arbetar med våra kroppar:

– Jag undrade var dagens arbetarklass är någonstans. Varför syns inte arbetarklassen mer i offentliga rum?

De första fröna till projektet såddes våren 2018. Sedan behövde pengar sökas, intervjupersoner hittas via föreningar och fackförbund, och förstås även en fotograf kontaktas. Gymnasiekompisen, den kända fotografen Elisabeth Ohlsson, sa ja direkt. Som ”testperson” att använda vid ansökningar intervjuades som första arbetare undersköterskan och senare ”frontfiguren” Malin Wegge. Från hennes citat ”Och det är klart att vi som arbetar med våra kroppar måste gå ihop för att det ska lyfta för oss” hämtades titeln till utställningen.

– Jag ville ha människor i hela landet. Jag ville ha så många yrkeskategorier som möjligt. I ansökan står 15 till 20 … Men det bara växte. Det skulle kunna blivit nästan 50 stycken. Men så kom ju coronan.

En resa hanns med norröver innan reserestriktioner satte stopp. Anpassningar fick göras. Just att det bärande blev porträtt i helfigur berodde till exempel på att det blev ännu svårare än det redan var att ta sig in och fotografera på arbetsplatser. En avgränsning som Annica valde var också att fokusera på den traditionella arbetarklassen.

– Det kan ju låta så bra och tryggt, man har en fast anställning, man går till jobbet varje dag. Men hur har villkoren förändrats där? Vad tycker de om det här med höjd pensionsålder och allt? Prekariatet har det ändå skrivits om en del. Det är ju fruktansvärt, men det är så lätt när man pratar om arbetarklassen att det är bara den gruppen som representerar arbetarklassen.

Att arbetsmiljön för många blivit tuffare, borde få ha missat. Men när trettiotre röster samlas, och från så många olika yrken och platser, blir det ändå … Ja, tungt. Så där så att jag som åskådare måste sätta mig en stund. Även Annica Carlsson Bergdahl som ser sig som väldigt politiskt engagerad blev förvånad.

– Jag trodde inte att det skulle vara så genomgående hur utslitna kropparna är, säger hon. Hur kontrollen har ökat av de anställda, hur tilliten har minskat, hur man effektiviserar och mäter allting. Det är inga roliga förhållanden, och att det var så tydligt och genomgående också, på alla jobb, det här jädra mätbara. Detta new public management som slagit igenom inom alla yrken, även om man inte kallar det för det.

– Jag blir också nästan förvånad att man inte i större utsträckning diskuterar arbetstiden, fortsätter hon, väldigt många av de som har ett kroppsarbete skulle vilja gå ned i tid, att det inte är en politisk fråga, att man inte pratar om det. Det blev väldigt tydligt att det skulle vara så mycket bättre för många människor, och så detta med höjd pensionsålder.

De tajtade villkoren kan leda till sjukskrivning, till en olycka, i värsta fall till att någon förlorar sitt liv. ”Har du skadat dig allvarligt på jobbet?”, ”Känner du någon som dött på jobbet?”, är ett par frågor som ställs till utställningens besökare. Även jag väljer att besvara dem. En före detta kollega till mig bröt armen när en dement man fick ett utbrott. Själv har jag överlevt flygande tallrikar, armar, vredesutbrott, men visst var det nära då jag av trötthet tappade kontrollen på vägen hem och rasade med cykeln i asfalten. På frågan ”Har du varit nära att skada dig allvarligt på jobbet?” svarar jag därför ja. Förra året dog 29 personer på jobbet enligt Arbetsmiljöverket. ”När en byggnadsarbetare dör blir det en liten notis. Är det en politiker blir det fem sidor”, lyder ett citat av Christer Lindström, snickare.

Annica är upprörd. Hon kan inte förstå hur politiker kan fatta de beslut som gör att det ser ut som det gör. Nej, det är det nog ingen som kan förstå, tänker jag. Det är lätt att bli matt. Det är lätt att se allt svart. Att bli tyngd. Men det finns ett ljus. ”Jag är en baggig jävel”, säger butiksanställda Jessica Sahlström. Det finns en kämparglädje. Det finns en stolthet.

– Alla vill inte göra en klassresa. Många trivs på sina jobb men de ska banne mig ha bättre villkor. Ibland när man pratar är det som alla vill lämna det de håller på med.

Marina Petäjistö vet att om hon inte städar blir människor sjuka. Andreas Forsberg vet att om han inte hämtar soporna blir det kaos på gatorna. Mona Dieng vet om att många är beroende av hennes buss för att ta sig till jobbet eller läkaren. Alla vet de att det jobb de gör är viktigt. Och den vetskapen ger styrka och stolthet. De intervjuade som funderat över klass ser sig som arbetarklass och är stolta över det. I samhället i stort verkar synen dock vara en annan.

– Normen i samhället är att man ska kunna konsumera. Vi konsumerar oss till en identitet. Medelklassnormen är så stark. Det är därför inte folk vill kännas vid klasstillhörig­heten. Arbetarklassen är ett kollektiv. Mainstreammedia och väldigt starka krafter har försökt hindra oss från att identifiera oss som ett kollektiv för det är ju ett hot mot det rådande systemet om man börjar kräva sina villkor. Vi pumpas att tro att vi alla är medelklass. Sedan finns det skillnader. Väldigt många kan leva gott, väldigt många kan låna pengar, men det är inte bara hur mycket pengar man får som påverkar var man befinner sig i samhällets hierarki. Det är stora skillnader i löner mellan industrin och restaurangbranschen till exempel.

Våren har varit intensiv för Annica med många intervjuer och inslag. Många tidningar har lyft boken, skrivit om projektet. Arbetet kallar utställningen i sin recension för publiksuccé. Det finns många förhoppningar kring Vi som arbetar med våra kroppar. Utöver museiutställningen som ska vandra runt i Sverige består projektet av flera mindre utställningar tänkta till föreningar och arbetsplatser, boken med samma namn och material till studiecirklar.

– Det är ju val nästa år. Tanken är att det ska röra om och röra upp, få människor aktiva, säger Annica.

Det för oss in på frågan om det är möjligt att påverka människor genom kultur, en sådan där fråga som det känns som att jag måste ställa så fort någon visar ambition att vilja påverka politiskt. Vi är båda ense om att det är självklart. Egentligen är det en onödig fråga, tänker jag, för varför skulle man annars hålla på?

– LO gjorde ju sig av med kulturansvarig. De har nästan struntat i kulturen och jag tror att det är ett stort misstag. För att få människor att förändras och förstå måste man ju beröra. Man kan prata om forskning, som Katalys Klass i Sverige, men om man verkligen ska förstå och känna, då tror jag att människor själva måste berätta. Där är ju kulturen helt fantastisk, att man genom ord och bild kan beröra och påverka. Kultur är jätteviktigt i de här sammanhangen. Vi måste använda verktygen.

Tecken visar ändå på att arbetaren verkar mer synlig än förut. Att en vändning är på gång. Att arbetarlitteraturen blomstrar har vi skrivit om många gånger här i Klass, SVT har gjort kortfilmssatsningen Kneg och Katalys har släppt samlade rapporter i Klass i Sverige. Och så coronapandemin förstås.

– Vi ser ett samhälle som dras isär, säger Annica. Man blir förbannad. Det är inte ett parti som SD som ska få föra talan om varför samhället ser ut som det gör. Det är ju en förklaring åt helsike. Det finns ett behov att säga emot att så här är det inte utan det är så här i stället. Man önskar att det kunde bli politik av de här frågorna som diskuteras. Det finns en boll i rullning som fler måste ansluta sig till.

Gävle är bara utställningens första anhalt, tänker jag, och hoppas att många tar sig tid att se den när den rullar vidare. På väg ut från utställningen passerar jag en anslagstavla där besökare uppmanas berätta när de trivs på jobbet. Tavlan är full av lappar. Jag vet när jag trivs och de flesta verkar trivas under samma förutsättningar som jag. Det är när jag och kollegorna står tillsammans sida vid sida som på utställningen, när allt klaffar, när vi hinner prata, när det finns ett lugn på avdelningen, när en dam som väntat lyser upp i ett ”Så bra att det är du som kommer” och stoltheten i att jag behövs kan pysa fram.

Om villkor.
Om klass.
Om värdighet.

33 arbetare från Kiruna i norr till Malmö i söder berättar.

Vi som arbetar med våra kroppar är ett dokumentärt konstprojekt av Annica Carlsson Bergdahl och fotograf Elisabeth Ohlson i samarbete med Länsmuseet Gävleborg och med stöd av ABF, LO, Arbetarrörelsens kulturfond och Västra Götalandsregionen.

Utställningsschema:

Länsmuseet Gävleborg 5 juni 2021 – 17 oktober 2021

Ljusdalsbygdens museum 22 oktober – 28 november 2021

Rydals museum 5 december – 27 februari 2022

Frölunda Kulturhus 3 september – 16 oktober 2022

Fler datum och platser tillkommer löpande.

Mer information:
www.visomarbetarmedvarakroppar.se