DIKT Katja Palo
Älskling,
hålet i marken
tomheten inuti
stängslet som dyker upp
var jag än vänder mig
stängslet som viras
till en snara kring din hals
hålet i min blick
skogen i dina lungor
«
här är berget
du säger det tillhör ingen
allt hör ihop
det ska bli vårt
kan vi komma med skattepapper kan vi komma med hackor
du som vandrat varje stig
du som saknar ord för krig
visa oss var det finns,
det som finns inuti.
«
vi har kommit ur en vision som aldrig var vår
den ska vi staka ut
en ny värld är det vi konstruerar
Storbritannien och tillbaka
malmbanan tur och retur
den här drömmen går inte av för hackor:
bergets fot eller avgrundens rand.
«
dom sa: det här är bergets topp, en grop.
kan vi gräva här kan vi också leva här
Malmfälten en åker
nån sa: bygg inte här
dom sa: vi har redan byggt utifrån evighetens princip
alltets oundvikliga sönderfall
«
vi byggde våra hem av papp på bergets topp, i sprickans mitt
är ett hem ett hem även om det rasar ner i en grop?
dessa hem och dessa fallgropar
dessa oceaner av ögonbindlar
malmenmåstebrytasförattsamhälletskaöverlevaåsamhälletmåsterivasförattmalmenskakunnabrytas
«
banden rullade
ingenjören mätte
det fanns en gång en mening som nu grumlats
det fanns en kaffekopp: vi fick inte dricka den tillsammans
det fanns ett verkstadsgolv, vi sa: vi sätter oss
utan oss stannar allt
i utkanten en tystnad.
«
gropens kant, nattens barn.
det är för lätt att säga helvetesgap.
älskling doppa foten din,
luta dig fram
stirra ner i oändlighetens nav
«
älskling, jag minns när jag var ny på skiftet, de frågade:
nå vems flicka är du?
jag vet att jag är en dotter men inte vems
en dotter som står med fötterna vid en avgrund
det är svindlande, detta människans verk
denna sandlådelek, dessa pyttebilar
dessa slingrande vägar
denna spiral i oval
jag, en dotter, vet att det här aldrig kommer vara mitt
jag, en dotter, vet att det här alltid varit mitt
de här massorna av grått
grått, grått, grått
det här jag sjunker ner i
det här som lägger sig som en hinna över min kropp
i mina lungor
det här skumpandet
de här lassen
tar det aldrig slut
älskling, minns du dammen som brast?
de döda fiskarna monument utefter älvstranden
minns du kolgruvorna?
jorden som sakta fyller djupa hål med klarblått vatten. Ett lapptäcke av sjöar. En gudagiven cykel.
oceaner av hemligheter kantade av de fridfullaste av stigar
har du sett något så vackert?
skapandets process är densamma som nedbrytandets
nästan som om det vore menat
«
vems mun är ett förstörelsemaskineri
vem betraktar den brinnande åkern med glänsande ögon
vem kröker handlederna till trappor att smyga uppför i natten
vem gräver gropar för potatisen att växa i
vem tillhör det här ursprunget
för vem ska jorden rämna imorgon
«
vi satte våra hem i en grop och vårt hopp till teknik
är en grop ännu en grop om den fylls igen?
dessa torg och dessa ruiner
det här som inte kommer att kvarstå
vi kröp ner i sängen
ovanpå den mark som skulle rämna
svepte in oss i ett täcke av damm
midnattssprängningen vaggade till sömns
skakningarna en försäkran:
det är som det skall.
vi.
ett vi av sprickor: stoft
delar ingenting utom de marker vi gått på och kroppens skiftande minne av lydnad
brister, krackelerar,
och ändå
förgreningar.
«
åren de gick förbi.
maldes ned och transporterades på band tåg skepp
för att gjutas till stommen i nya monument
vi tänker tillbaka på drömmarna
de vi la undan för en säkrare framtid
framtiden som var allt vi önskade våra barn