Intervju med Malin Wegge undersköterska

Malin Wegge, undersköterska

Hur hamnade du inom ditt yrke?

Jag gjorde ett litet besök på några förskolor först. Jag hade som tanke att jobba inom barnomsorgen, men jag var inte utbildad förskollärare som de ville ha utan bara barnskötare. Jag breddade mina timmar genom att jobba inom äldreomsorgen och då trivdes jag så gott inom den här avdelningen. Min dåvarande chef sa att läser du till undersköterska så har du en tjänst här och det nappade jag på. Jag blev anställd hösten 2006.

Vilka förändringar har du upplevt?

Jag tycker att det blivit mer fritt. Det är inte det klassiska sitta vid frukosten klockan 09.00 och bestämda platser, det är mer individuellt. Vi har mycket mer insyn och kan påverka dagen som undersköterskor. Samtidigt mer ansvar. Rutinerna och tänket har breddats över lag hos alla, chefer och vi som är på golvet. Det känns som att anhöriga är mer engagerade och involverade.

Vilka fördomar har du mött om ditt jobb?

Att vi bara torkar bajs och städar, typ. Att det skulle vara äckligt. De här vanliga fördomarna folk oftast har. Att vem som helst kan göra det. Det klassiska: ”Varför är du kvar här? Jobbar du fortfarande kvar där? Ska du inte läsa någonting annat?”

Vad svarar du då?

Det är klart att jag tänkt på att läsa. Men jag trivs ju. Det är därför jag är kvar. Jag har inget behov av det just nu. Visst är det slitsamt, att man tänkt många gånger ”vad gör jag”, men det går ju över, så är det väl i alla yrken.

När trivs du som bäst på jobbet?

När man känner sig tillräcklig. I och med att vi jobbar med den här problematiken, de här hjärnskadorna, så är det ju jättesvårt att göra de här dagliga sakerna, kanske. När man löst det, när alla är nöjda och tillfreds, då känns det gott i hjärtat när man går hem.

Har du sett ditt yrke skildras?

Inte direkt specifikt. Nej, det kan jag inte säga att jag har.

Vilka förbättringar skulle du vilja se?

Återhämtningen. Scheman. Det är det viktigaste som jag kan se. Man är trött, man ger väldigt mycket av sig själv, man blir trött, man blir dränerad. Man ger ju hela tiden och kanske inte alltid känner att man hinner återhämta sig hemma. Det hade jag velat se en förändring på. Inte de här långa passen. Sex timmar max. För att jobba heltid är man mycket på sin arbetsplats. Varannan helg. Och lönen borde höjas, speciellt med tanke på all obekväm arbetstid.

Hur ser du på framtiden?

Jag hoppas att man kan lyfta yrket, så att det blir inte bara ett jobb dit man kommer och får betalt. Att man ser en stolthet i att välja undersköterskeyrket och jobba med gamla människor och ser att det är viktigt. Att man vill det. Vi får mer och mer fria händer, det är kul, det är roligt, vi är ju inte hela tiden på avdelningen. Det finns inte så mycket som hindrar oss förutom den gamla kroppen. Om man får se sånt så kanske det lyfts, det positiva.

Kommer du jobba kvar till pensionen?

Ja, faktiskt tror jag det. I en eller annan form.

Hur definierar du en arbetare?

Lite ruffig. Man kavlar upp, man är orädd, man är engagerad och intresserad. Man är lite ruff. Lite tuff. Det ligger nog i generna hos en arbetare.