om Gustav Sandgren i Statarskolan av Andreas Svanberg. Ur arkivet nr 2-2017
”Jag vill inte bli ägd, sa rösten i Johannes hjärta – – –”. ”Johannes hörde och tyckte att han förstod allt i livets och mänskornas gåta. Tyckte att han såg mänskorna som ett levande vatten fylla tingens döda koraller för några korta livssekunder, sedan lämnade de dem igen som en bränning, och åter kom en våg, åter fylldes de och åter lämnades de, korallerna, husen, tingen – de var vita, döda, kalksand – eller svarta, blanka, stål och basaltkristaller – och han hörde det plågade skriet ur vattnet, såg de förskräckta händerna, de klösande viljeklorna som försökte klamra sig fast, stanna, bli kvar hos tingen, som försökte ta med sig tingen när bränningen drev vidare, vidare, när vågdalen sjönk i döden – Och ur detta kom det stora lidandet, den stora blindheten: Att inte leva med det jublande, brusande vattnet, att inte i fullhet hänge sig åt att brusa förbi, dansa och skumma och glittra i solen, att bortvälja allt detta för ett jämmerligt rop efter i går och i morgon, efter en hysterisk evighet – ”. (Ur Johannes och huldran, Skymningssagor, andra samlingen 1946.)
Gustav Sandgren (1904-1983) föddes i Västra Stenby, Östergötland. Han växte upp i ett fattigt tunnbindarehem. Efter folkskolan arbetade han i fabrik under allt större vantrivsel och slutade efter fem år.
Han kom till Stockholm och efter en tids vistelse på folkhögskolor slöt han sig till den krets av skrivande ynglingar ur arbetarmiljö, som 1929 på initiativ av Artur Lundkvist utgav kollektivvolymen 5 unga (de tre övriga var Erik Asklund, Josef Kjellgren och Harry Martinson). Antologin väckte ovanligt mycket förargelse. De fem unga var ”ohängda, klåfingriga, obegåvade och osnutna, oförskämda och utmanande”.
I Självporträtt av en drömmare med öppna ögon (1966) skriver Artur Lundkvist om utgivningen. ”Omslaget med namn och titel utan stora begynnelsebokstäver uppfattades som ett snobberiets, nyhetsjäktets och anarkins skändliga utslag, gruppframträdandet som kulturfara och halvkommunistisk kollektivism”.
Hans böcker är en protest mot det välordnade och hävdvunna i samhället.
År 1929 blåste modernismen in i vårt litterära liv med fri vers, surrealismen och futuristernas maskiner. Författarna trodde på livet och protesterade mot all dekadens. Deras form, den orimmade, fria infallsrika versen fann man konstig. ”De saknar ju ärvd stilkänsla”, förfasade sig borgerliga kritiker. ”Att ett av de första samlade uttrycken för en litterär modernism i vårt land utgick från ett antal arbetarförfattare är ett vittnesbörd om Sveriges den gången unika plats på kulturens och samhällsomdaningens väg” (Ingvar Holm: Faksimilupplagan av 5 unga 1993).
Gustav Sandgren var gruppen Fem ungas mest konsekvente livsdyrkare. Anarkistisk naturfilosofi och romantiskt stämningsmåleri, bisarr humor och en lysande satir, präglar många av hans böcker, Att leva på vinden (1941) och De uppriktigas klubb (1948). Glädjen åt det enkla och sanna i livet, modet att trotsa konvention och tradition, kravet på större omedelbarhet och spontanitet i en mekaniserad och standardiserad värld, har gått som en röd tråd genom hans verk. Hans böcker är en protest mot det välordnade och hävdvunna i samhället. Sandgren tecknar sina berättelser med mjuka och känsliga pennstreck. Det är lyriska målningar och stora färgrika penseldrag. Hans långa prosadikter har ett slags sagoskimmer, en realistisk och nära grund. ”I sin poesi visar han sin förmåga att komma nära och finna liv hos de små tingen i vardagens värld” (Ragnar Matsson: Svenskt 30-tal. Krisen och litteraturen 1975). Han diktar om gaslågans lilla vita planta som växer med en viskning ur det kalla järnet, om isblommornas budskap på rutan, om gräset och det milda regnet. Han grubblar och drömmer om livet med stort L. ”–– –– –– ty det är drömmarena som besegrar livet.”
Hans mästerverk är Skymningssagor (I 1936, II 1946). Berättelserna i de båda volymerna är tecknade med fina lyriska nyanser. I dessa inspirerande noveller sammanfattas alla författarens frågeställningar och protester, hans stilgrepp och den poetiska metoden blommar mjukast och varmast. Den kanske mest kända av novellerna heter Johannes och huldran som finns med i andra samlingen från 1946. Det är en annorlunda novell. Det finns ett djup och en innerlig mening i Johannes strävanden, ett trots och en längtan till uppbrott, som är tänkvärd även i våra dagars meningslöst jäktande tid. Johannes och huldran handlar om människoynglingen Johannes och skogens huldra Anima. Johannes är inte som andra. Han tror på själva livet, medan andra tror på handlingar och ting. Johannes föräldrar är rika, vilket för honom betyder att de ägs av ett stort hus och en massa ting som de är slavar under. Huldran äger inget. Hon står utanför alla mänskliga värderingar och strävar inte efter något annat än att vara ett med skogen och dess tillvaro. Johannes vill inte bli ägd och han flyr till en öde kolarstuga i en stor skog. ”Nu ska jag försöka få tag i själva livet och jag ska börja med att inte göra någonting så att jag kan glida bort från tingen som skymmer. Jag ska vänta och lyssna.”
Stilkonsten i Skymningssagor är lyriskt fulländad. Novellerna är lika aktuella idag som då. Det finns anledning att ägna en stunds eftertanke åt problemen i världen. Vi lever idag i globaliseringens tidevarv, i det hetsiga konsumtionssamhällets växande städer. Marknadsekonomin härjar ohämmat och tycks drivas av storhetsvansinne. Globaliseringen var ett modeord tidigt 1990-tal när jag som nittonåring började jobba i en liten penicillintillverkning i Helsingborg. Sandgren visste redan sextio år tidigare vad som höll på att växa fram. Eller så har ingenting förändrats? Den värld vi betraktar idag är kanske bara en spegelbild av vårt förflutna. Vi ser det genom att vi idag fackligt måste kämpa för sådant som många av oss sett som självklarheter: arbetstiden, arbetsmiljön, anställningsvillkoren.
Sandgren drömmer det lilla stort och hans språk hör till det mjukaste och rikaste i svensk litteratur. I böckerna finns en upprorsstämning och en längtan bort från ”den stora salongen och matsalen med ekmöblerna som man knappast kunde rubba –– –– ––”. ”Jag vill ha själva livet.” Men det kan inte få passera, de andra människorna som Johannes lämnat bakom sig, ingriper och tragedin är färdig. De handlar liksom i blindo utan att fundera över saken, mekaniskt, som om inget alternativ finns. ”Vi i vår ställning måste göra det och det, sa de och tittade på varandra och nickade, vi har ett stort hus som äger oss och då måste vi offra huset allt.”
Andreas Svanberg, född 1974 och uppvuxen i Helsingborg, är författare, driver antikvariat och är sedan 23 år fabriksarbetare. Medverkat i ett tiotal antologier. Senast i Föreningen Arbetarskrivares Efter oss och Liv i Sveriges När ni andra sover (Migra Förlag). Styrelsemedlem i Föreningen Arbetarskrivare 2003-2010. Dess ordförande 2007-2010.
Foto: okänd Wikipedia, Public domain
Ur KLASS nr 2-2017