Arbetarkonst. Ur arkivet KLASS nr 1-2018
Johan Ahlbäck (1895–1973) växte upp i bruksorten Smedjebacken i början på 1900-talet som son till en verkstadsarbetare. Ahlbäck lyckades mot alla odds ta sig in på Konstakademin. Hans mission blev att skildra ”arbetets svarta hänsynslösa själ”. Han är idag en av våra främsta arbetslivsskildrare.
Text: Ulf Lundén
Jag tar trapporna upp till vindsvåningen i rask takt. Dörren låses upp och jag kliver in i ateljén som är på 58 kvadratmeter. Rummet har ett stort fönster med utsikt över Vasagatan i Smedjebacken och två mindre takfönster. Himlen lyser knallblå. Det är en anspråkslös ateljé till skillnad från nationalmålarna Carl Larssons och Anders Zorns ateljéer som finns i samma landskap Dalarna. Zorngården i Mora och Carl Larsson-gården i Sundborn har länge varit välkända turistmagneter. Sådan är naturlagen när konstkommersen får styra. Smått förljugna familjeidyller och mulliga, nakna dalkullor ger större ränta på insatt konstkapital än svettiga industriarbetare och stretande arbetshästar.
Alla tre konstnärerna kom från fattiga förhållanden. Zorn och Larsson svävade iväg mot finare kretsar i samhället och tog med tiden avstånd från ursprunget, ville inte kännas vid den stora politiska och sociala kamp som väntade runt hörnet. De vurmade mer för konservativa värden i tillvaron, som nationen och hembygden.
Johan Ahlbäck – däremot – blev sina rötter trogen trots den egna klassresan. Efter konststudierna i Stockholm etablerade han sig som illustratör, samarbetade bland annat med författaren Ivar Lo-Johansson. Han valde i stället att flytta tillbaka till hemorten men blev tyvärr misstroget bemött, till och med föraktad av sina egna forna arbetskamrater. Johan Ahlbäck ansågs ändå vara en svikare, en som inte arbetade på ”riktigt”. Men de skulle komma att ändra sig.
Nå, ateljén är spartanskt möblerad. En gungstol, bord, stolar, en soffa att luta omkull sig på. Plötsligt står tiden stilla. Har konstnären Johan Ahlbäck gått ut i ett snabbt ärende? Här står stafflier och målningar kvar. Penslar och paletter ligger framme. Konstnären verkar vara i god kondition. Ett par gamla stavar och träskidor av märket Limex står lutade mot en vägg i väntan på nästa kalla och vita vinterlandskap. Hantlar och vikter finns på plats för den som vill bygga muskler och styrka. Johan var en gång i tiden med och bildade Smedjebackens Atletklubb.
Jag sätter mig ned på huk och läser på bokryggarna. Här finns böcker av barndomskamraten Axel Gjöres, en av Kooperationens första ledare och sedan bland annat socialdemokratisk folkhushållnings- och handelsminister. Här finns även en bok med Dala-Demokratens chefredaktör Gösta Söderlunds texter. Jag hittar förstås Dan Anderssons Svarta Ballader men även Sven Delblancs roman Åminne, den första boken i Hedebysviten. Den utkom 1970 och skildrade övergångstiden mellan det gamla klassamhället och det nya mer moderna Sverige. Här står även en bok om Carl Fredrik Hill – mästaren i landskapsmåleri.
Det var alltså i detta rum som Johan gjorde några av sina främsta verk i form av gouacher, akvareller, teckningar och oljemålningar. Motiven var arbetslivet från valsverk, hyttor och gruvor. Johan blev erbjuden ateljén när hyreshusen var nybyggda i början på 1950-talet. Här kunde han för första gången arbeta med riktiga ljusförhållanden. Bilderna blev ljusare, färgerna gick mot blågrönt. Kreativiteten flödade. Innehållet i bilderna varierade, blev till en blandning av allt det som han gjort tidigare. Johan målade porträtt, kroppar i rörelse, maskiner och hästar samt hela industrilandskap.
I dag visas delar av Johan Ahlbäcks konst i Ahlbäckssalen på Smedjebackens bibliotek. Hans ateljé har iordningställts för besökare och är i dag en del av Ekomuseum Bergslagen, ett mycket annorlunda arbetslivsmuseum. Nu ska den dock bli mer känd och uppmärksammad av både ortens invånare och besökare.
Projektet har två mål. Det ska skapas ett visningsmanus till ateljén som till största delen ska hämtas från Johans egna tankar och ord. Han ska levandegöra besöket i ateljén. Texten ska översättas till flera språk och även göras tillgänglig för människor med funktionshinder. Projektet ska också omfatta en konstkurs på kvällstid i kulturverkstaden Meken. Johan Ahlbäcks bostad är granne med den forna verkstadslokalen. För konstkursens deltagare blir promenaden och besöket till ateljén en viktig del i sammanhanget.
Johan fick redan som barn börja arbeta i valsverket vid sidan av skolan. Efter sex år i folkskolan var hans lott given, en anställning vid bruket, absolut lägst ned i den sociala hackordningen. Han upplevde ett mycket starkt underläge och en känsla av mindervärde i dåtidens brutala klassamhälle. Många kunde inte äta sig mätta. Det hårda och tunga arbetet i kombination med dålig näring var nära att knäcka honom. Brukets egen läkare rådde honom att sluta arbeta på valsverket. Men något annat arbete fanns icke att tillgå. Johan fick höra talas om en alternativ livsföring. Han blev vegetarian vilket var mycket ovanligt på den tiden.
Johan hade en stor passion redan från barndomen, han älskade att teckna och rita. Han hade talang och fick en viss uppmuntran. Mot alla odds vågade han gå en målarskola och sökte sedan till Konstakademin i Stockholm.
När han flyttade tillbaka till Smedjebacken på 1930-talet var det för att finna både sin identitet och klasstillhörighet. Han ville vara inbäddad av fabriksvisslor och skorstensrök för att själv kunna arbeta med sin konst. Johan sade det själv: ”Jag måste höra tappningarna, skrotet, från valsverket för att kunna arbeta.”
Han stötte dock på stort motstånd bland sina forna arbetskamrater när det fula trynet av Jantelagen visade sig med all önskvärd tydlighet. Han ansågs inte ha ett ”riktigt arbete”. Dåtidens lokala politiska makthavare hänvisade honom till de sämst tänkbara lokalerna på bruket med mögel i väggarna.
Men trägen vinner. Johan Ahlbäcks konst blev uppmärksammad och erkänd med tiden. Det stora erkännandet kom i den fackliga tidningen Metallarbetaren i ett nummer från 1937. Dessförinnan var hans bilder starkt uppskattade av en liten krets människor men okänd för de allra flesta. Konstvetaren Sixten Rönnow jämförde Ahlbäck med internationella storheter som bland annat Michelangelo och Rembrandt. Det imponerade på inte minst de forna arbetskamraterna. Ahlbäck sysslade tydligen inte med ”kluddmåleri”.
Han kunde bryta upp från en ganska isolerad tillvaro och började få inbjudningar till både illustrationsuppdrag och utställningar. Dessutom kunde han börja göra viktiga utlandsresor.
Johan skapade totalt tusentals bilder. Här finns både känsla, passion, socialt patos, fasor, och en djup solidaritet och medmänsklighet med alla dem som arbetade både i valsverket, hyttor, gruvor och i skogen. Under sina sista levnadsår kom han att ta upp motiv som tidigare inte kommit till sin rätt. Det handlade om minnesbilder av kvinnor och barn i hårt arbete i det framväxande industrisamhället. Ett kulturarv som av många olika skäl inte får försvinna i glömskans tomma svarta hål.
FAKTA:
Johan Ahlbäckstiftelsen
Stiftelsen har till ändamål att:
– värna om Johan Ahlbäcks minne, hans konstnärsgärning
och konst
– förvalta Johan Ahlbäcks ateljé, hålla den i
stånd och göra den tillgänglig för besök
– utdela ett årligt pris kallat Ahlbäckpriset
till konstnär som arbetar i Johan Ahlbäcks anda
– arrangera eller medverka till utställningar med
Johan Ahlbäcks konst, konst med industrimotiv, arbetslivsskildringar och motiv
från Bergslagen
– samverka med kommuner, myndigheter, museer,
företag, föreningar, organisationer och enskilda.
Faktaruta Ulf Lundén
Ulf Lundén är kulturredaktör för Dala-Demokraten, han har även skrivit den självbiografiska boken ”Jag är pappa till Anna” utgiven på Atlas förlag 2003.
Ur arkivet KLASS nr 1-2018