Ur arkivet KLASS nr 4-2018. Om Sven Wernström Text: John Swedenmark

John Swedenmark fångades av Sven Wernström redan som barn. Här berättar han om författarens tydliga socialistiska historiesyn och hans berättartekniska skicklighet.

Jag hade turen att delvis formas av Sven Wernströms böcker. Min syster skickade upp dem från Stockholm och jag slukade dem, läste om dem flera gånger; det var i 9–14-årsåldern.

Vad var det då som betog? En tydlig socialistisk historiesyn på folkets sida mot herrarnas. (Den sitter nog kvar.) Och en gedigen människoskildring, även om jag som äldre kom att tycka att hans hantering av karaktärerna (för att använda ett modärnt ord) var lite väl kontrollerande och kladdig. Och ett mästerligt, välslipat språk.

Men framför allt en intensitet som gjorde sig påmind i allt jag nyss nämnde (politik, psykologi, språk) och särskilt i val-et av oväntade detaljer, byggda både på noggrann research och på författarens personliga förundran, hans lust. Wernström tryfferar sina noga uttänkta intriger med bilder som har alldeles egen lyskraft.

Metaforer får man leta länge efter. Men de här bilderna är desto starkare. Ta bara en detalj kring titelpersonen i den bok som var min favorit, Mannen på gallret (1969): den hemlöse Erik – som gymnasieflickan Lena boken igenom söker efter på Södermalm i Stockholm, utan att finna, och utan att egentligen veta varför – han har överallt med sig en blå bag med en väckarklocka i, för att vara säker på att hinna till jobbet. Till slut dör han och Lena får reda på det genom att läsa en tidningsnotis.

Väckarklockan i bagen blir absurd, särskilt eftersom den återkommer gång på gång. Det är som om den berättar en helt annan historia än den om Lenas politiska uppvaknande. Ja, nästan som om den retas med hennes engagemang!

Jag skulle nog hävda att Trälarna, vid sidan av att vara en stor läsupplevelse och en välgörande historielektion, kan studeras som en lärobok i berättarteknik

Trots sin omvittnade stränghet vad klasskampen beträffar var Wernström säkert medveten om den här dubbelheten som gav hans böcker både klarsyn och drömsk intensitet (revolutionsskildringen Mannen på tåget är ju till och med en dröm!). I ett kapitel i handboken Skrivandets hantverk (1979) redogör han noga för de förberedelser en författare bör ägna sig åt istället för att sitta och vänta på inspiration. Noggrann forskning och detaljerade dramaturgiska scheman som egentligen bör vara testkörda innan själva skrivandet börjar.

Men sen inträder ett annat stadium:

Om man tidigt bestämt sig för ett hållbart slut, då har man frihet att leka, att hitta på, att ”fabulera” – det som är skrivandets verkliga glädje.

Dessa ord får till och med avsluta kapitlet! Fabula är det latinska ordet för ”berättelse”; men i vardagsspråket är ”fabulera” ett tämligen negativt laddat ord, en anklagelse för att hitta på istället för att hålla sig till eller ens orka ta reda på fakta. Men för Wernström är fabulerandet nånting som kröner verket, och som ger författaren ingivelser till hur de luckor ska fyllas som återstår i intrigen. En detaljerad beskrivning av en ungdomsromans tillblivelse förstärker det här intrycket av fabuleringens nödvändighet och av förtröstan på att slumpen kommer den väl förberedde författaren till hjälp – samtidigt som ordhantverkaren Wernström också rakryggat medger att det ibland behövs nödlösningar.

Han hade gått de bästa av skolor. Tidningstypograf – arbetarklassens mest intellektuella yrke – och ungdomsboksförfattare i B. Wahlströms pojkboksserie, ibland i samarbete med sätterikollegan Stig Malmberg under pseudonymerna Siv Malmström och Sonja Berg. Böcker skrivna för brödfödan i olika genrer såsom ”ungdom på glid”, science fiction och djurböcker. Mallade men charmiga, och rika på minnesvärda detaljer. Jag minns fortfarande ungdomsgårdsskildringen Rebellerna, där en av höjdpunkterna är när hjälten ungdomsledaren (byggd på Wernströms egna erfarenheter) efter moget övervägande tar det högtidliga beslutet att spela skivan Mulligan meets Monk på grammofon för ungdomarna.

Typografen hade koll på tidningsspråket, ofta i konflikt med de akademiskt utbildade korrekturläsarna. Lustiga konflikter med bland annat Björn Julén och Gunnar Helén återberättas i en sen memoarbok, Låtsas leva. Sista gången jag hörde Wernström framträda, på Barnboksinstitutet i Stockholm, återkom han till sin stolthet över att ha bestämt att ordet ”modärn” skulle stavas med ä, för att undvika förväxling med bestämd form av ordet ”moder”. Se där en nästan ömsint omsorg om läsaren!

(Första gången var mindre rolig, på Sundsvalls museum, där han framträdde. Jag bad om en autograf och Sven röt ”Läs mina böcker istället!” Och jag kunde inte få ur mig att jag hade läst dem alla. Men han skrev på min framsträckta papperslapp.)

Och pojkboksförfattaren måste också vara läsartillvänd. Samtidigt som jag vidhåller, här som annars, i Philip Pullmans anda, att det är de excentriska detaljerna som är varpen i en berättelse, inte den intrig som framträder eller som skissats upp i förväg. Så Wernström var väl förberedd när det politiska uppvaknandet kom i samband med en resa till Mexiko 1964, och först ledde till böcker om Latinamerika, sen till alla de samhällskritiska böcker som blivit klassiker, inte minst De hemligas ö, som den vid det laget garvade Wernström randade ner på nio dagar. Han hade även sagt upp sig från tidningen, inte minst därför att han inte stod ut med att bli befordrad till arbetsledare, tryckerifaktor.

Sen kom storverket, Trälarna, på 1970-talet. Om den, och om hela Wernströms författarskap, har Dirk Röpcke skrivit en gedigen avhandling, Didaktische Subversion: Sven Wernströms Werkentwicklung (”didaktisk subversion: utvecklingen i Sven Wernströms verk”), med många viktiga iakttagelser, särskilt av samspelet mellan populariserande berättarteknik och politiska föreläsningar och beträffande hans drivna användande av olika berättarperspektiv.

Jag skulle nog hävda att Trälarna, vid sidan av att vara en stor läsupplevelse och en välgörande historielektion, kan studeras som en lärobok i berättarteknik, mer givande än hans explicita handbok och dess råd. Han är så otroligt skicklig med synvinklarna, bland mycket annat. Men det som verkligen får historierna att lyfta är ändå fabulerandet, förmågan att ge sanna fakta liv och därmed outgrundlighet. Människorna är i och för sig bestämda av sin plats i klassamhället. Men de har också djup och hemliga dimensioner. Och en omättlig nyfikenhet på världen. En livslust.

John Swedenmark översätter från isländska och skriver texter om språk och litteratur. Tidigare kulturredaktör på LO:s veckotidning Arbetet.

Ur KLASS nr 4-2018