Essä. Målningen Ur arkivet nr 4-2017
Vera Nilsson engagerade sig i sin konst för de som hade det svårast i samhället. På Skövde Stadsteater hänger hennes stora målning Penning contra liv, ursprungligen tänkt att monteras på en husvägg i Stockholm. Målningen är en akt av solidariskt stöd för det spanska folket under inbördeskriget på 30-talet.
TEXT OCH FOTO Erling Öhrnell
I övre foajén till Skövde Stadsteater hänger permanent en av Sveriges till formatet största målningar med ett uttalat politiskt budskap. Konstverket Penning contra liv är skapat av Vera Nilsson (1888–1979), och färdigställt 1938. I målningen framställs hur den ekonomiska profiten är en förutsättning för kriget. Verket är utfört i plakatfärg på duk, med måtten 4 x 6 meter. Konstverkets ursprungliga syfte var att utgöra ett solidariskt stöd för det spanska folket, i deras kamp under det förödande inbördeskriget 1936–1939. Verket tog åtta månader att färdigställa. Vera Nilssons ursprungliga tanke var att det skulle förfärdigas kollektivt, och monteras på en husvägg i Stockholm. Så blev det ej!
Blickar vi ut över världen idag, så har målningen alltjämt en skrämmande och obruten aktualitet. Vera Nilssons avsikt var att bilden skulle svida i åskådaren, att hennes konst skulle påverka människorna, eller som Vera själv uttryckte saken, ”Målningen är ett rop!” Det drama som utspelas, omfattar inte bara de stora världspolitiska händelserna, det är ett drama, vilket griper in i individers vardag, då vi dagligen via press, radio och TV tar del av de konsekvenser målningen belyser.
Målningen domineras i mitten av en stor mörk form, vilken utgör en stridsvagn, som är på väg mot betraktaren och hotar att krossa allt som kommer i dess väg. Konstverkets färgskala domineras av stridsvagnens gråsvarta toner – en gråton som även går igen i grupper av människor i nedre delen av målningen. Övriga färgtoner är rödaktiga och ockra, med några få färgstarka klanger. Överst, på krönet av stridsvagnen, står representanterna för kapitalet, svartklädda, krönta med cylinderhattar och plommonstop. Den rödfärgade mannen bland dem är en spansk präst, och han utgör en symbol för symbiosen mellan kyrka och kapital. Figurerna på stridsvagnen är schablonmässigt målade med likartade uttryck. Till höger på stridsvagnen står två män som sköter kanonen, vilken är riktad ned mot gruppen av lidande och sörjande mödrar och barn. Övre delen av scenen präglas även av de aktiebrev som “svävar” omkring. På aktiebreven går att läsa namnen på de olika bolag som profiterar på kriget, såsom de svenska Bofors och Grängesberg. Aktiebreven täcker delvis den rödflammande himlen.
Nedanför stridsvagnen, med ryggen mot betraktaren, står en man med uppsträckta armar, vilken försöker tvinga tillbaka det framvällande hotet. Lidandet dominerar stora delar av målningen. Som en motkraft till det destruktiva kapitalet, kan de i nedre kanten återgivna soldaterna utgöra. Under kriget bedrev den republikanska sidan en alfabetiseringskampanj. Att det är soldater på republikens sida går lätt att känna igen på den röda stjärnan som är placerad på uniformsmössorna. Framför stridsvagnen som närmar sig återfinns också en grupp av individualiserade barnansikten. Till vänster syns en grupp i rosaaktiga toner som håller händerna för öronen, samtidigt som de försöker ropa genom förseglade munnar. Under den rosaaktiga gruppen återfinns en liten skara flyende som söker sig mot en kvinna, vilken bär ett till synes dött barn i sina armar. Gruppen av sörjande mödrar återfinns till höger på bildytan. Kvinnorna ligger nakna på sina knän och uttrycker sin sorg gemensamt. Bakom dem är kors placerade. Framför de sörjande mödrarna ligger döda barn.
Inför skildringen av de döda barnen, uppsökte Vera Nilsson bårhus för att skissa. Känslan av grupp förstärks, då delar av skaror har gemensamma uttryck. Citronerna och de andra frukterna symboliserar Spaniens soliga klimat, och de utgör även för Vera Nilsson en minnesbild från tiden då hon vistades i Spanien under 1920-talet. En period som betydde mycket för henne. Bland frukterna ligger en bok av den spanske författaren Garcia Lorca, vilken i augusti 1936 mördades av den fascistiska sidan.
Målningen låg i många år ihoprullad i ett lagerutrymme, efter att tidigt ha visats offentligt vid några tillfällen. Då Skövde kulturhus byggdes 1964, frågade Vera Nilsson om de var intresserade av hennes målning. Så blev det! Kulturhusets arkitekt Hans Erland Heineman, ritade om väggen där den nu sitter, så att den passade målningen. En del av förtjänsten av konstverket skänktes av konstnärinnan till en hantverksskola i Afrika.
Vera Nilssons måleri kännetecknas av ett kraftfullt expressivt uttryck. Hon har vidare målat landskap, särskilt från Öland, och kärleksfulla barnporträtt. Många av dessa målningar föreställer dottern Catharina. Med sin konst och sina bilder engagerade hon sig för de i samhället som hade det svårast och som var utsatta för dess orättvisor. Hon fick under sin bana många offentliga uppdrag, bland annat i T-Centralen i Stockholm. Vera Nilsson spelade genom sitt engagemang en avgörande roll för tillkomsten av konst i tunnelbanan. För Vera Nilsson var konsten en inre angelägenhet, vilken handlade om försvaret av mänskliga värden, eller som hon själv uttryckte det: ”Jag har alltid velat ha någonting sagt”.