Krönika: En doft av klass av Benny Holmberg

Sista ordet av Benny Holmberg

Än idag när minnet dyker upp måste jag formulera mig ur känslan. Ge nya ord som friskriver. Som om skammen alltid återfinner mig.

Det är en iskall höstmorgon. Vi är köldslagna 11-åringar i folkskolans fjärde klass som har satt oss till rätta i klassrummet. Fröken har ställt en insamlingsbössa på katedern. En papperslapp är fästad vid bössans handtag: ”Insamling till skolresan för …” följt av tre namn. Ett är mitt. Jag ser ned i bänklocket, sedan bort mot flickan vars namn finns med. Hon sysslar med något i bänken. Den andre pojken stirrar ut genom fönstret. Vi tre har inte pengar till skolresan. Fröken pekar på bössan. Lyfter upp den inför klassen, vrider och vänder på den. ”Ni måste be era föräldrar hjälpa till med pengar så de här tre kan följa med!”

Pojkens rygg, belyst av klassrummets bleka höstljus, beskriver samma betungande skam som min när axlarna dras upp till skydd, liksom flickans kropp sluter sig i hennes försök att värja sig. Vi gör ryggarna till skylande sköldar, kropparna till gömmande höljen.

Nästa dag gryr. Det doftar såpa i klassrummet. Det bleka solljuset försvinner. Morgonskuggornas konturer på klassrummets golv är borta. Fröken flyttar runt bössan under dagen. Lyfter upp den. Pekar. Påminner. Verkligheten är obeveklig i sitt ärende. Vi tre som finns på insamlingsbössans lapp vill inte se den välbekanta skammen i varandras ögon. Vi gör oss stumma och blinda. Våra ögon möts ändå, känner igen undfallenheten i de avvisande ögonförklaringarna, genomskådar kropparnas själsliga murerier, dess avvärjande gestik som inte önskar följdfrågor, alltför lätta att värdebestämma.


Skammen sitter fast i kropp och själ, sitter djupt som en vass tagg och värker, lösgör en mental doft som kladdar ned allt


Måndag, skoldag, grått ute, kall höst. Hungern ett skrikande tomrum i magen. Jag har inte ätit på morgonen. Vi har ingen mat hemma. Jag går förbi frisören, passerar tvätteriet vars vita ånga sveper in mig i ett fuktigt dis. Brukssirenen ljuder. Kyrklockan bångar halvt klockslag. Nattskiftets sista slaggtömning dånar. Traverserna gnisslar. Jag går in genom hålet i hagtornshäcken som omgärdar Centralskolan, över skolgården, in genom porten, in i den väldiga skolans mörka korridor. In i det dunkla klassrummet längst bort där det handlar om fattiga barn i Afrika. Läraren frågar hur vi tror att det känns att inte få något att äta när man är hungrig. Många räcker upp handen. Inte jag. Det kurrar av hunger i magen. Hon frågar mig. ”Hur tror du de har det Benny? Tänk dig att gå hemifrån till skolan utan mat i magen! Hur skulle det vara?” Hon går fram till min bänk. Ställer sig nära. Hennes knoge knackar pockande i mitt bänklock. Det finns inget svar i mig, det ekar tomt i huvud och mage. Skammen sitter fast i kropp och själ, sitter djupt som en vass tagg och värker, lösgör en mental doft som kladdar ned allt som rör sig i mig, allt som rör sig kring mig, allt som har med mig att göra. Doften av klass brinner och bränner.

Att hitta de egna orden, erövra dem och skriva dem ur sig och återvinna sin stolthet är för många av oss en livsnödvändighet. Att få tillgång till egna ord kan i sådant ärende bära långt. Jag var yngst av sex syskon. Vi växte upp i bruksstaden. Det självklara var att börja på bruket. Min författardebut skedde i Metallarbetaren. Mina skildringar från bruksstaden blev följetonger i radioprogram, publicerade som novellserier i tidningen och också i bokform.

Jag har varit sjöman, metall- och fabriksarbetare, efter vuxen- och akademiska studier har jag fått en skrivande roll som kritiker, essäist, med artiklar, recensioner, essäer och med reseskildringar i radiodokumentärer, egna böcker, medverkan i antologier, litteraturdebatter. En dag fick jag Föreningen Arbetarkrivares fina litteraturstipendium.

Att skriva är att ges en möjlighet till ett återinträde i det liv man levt eller ta sig in i sitt nuvarande. Man kan sätta ned den verbala foten, skriva sig till ett nytt läge, en ny syn, en annan väg. Skrivandet blir ett medvetandegörande, en befrielse, man lyfter sig själv och andra till frihet med hjälp av orden.


Benny Holmberg, författare, essäist och kritiker, är bosatt i Dalarna. Han debuterade med en novell i Metallarbetaren 1987. 1993 kom Berättelser från Aghastadhum (bruksstaden Avesta) som blev radioföljetong i 30 halvtimmar i P4 1994-95. Han har gett ut ett flertal böcker, bland annat Nu var det 1968, en själs politiska utveckling (2013), samt medverkan i föreningens antologier. Tilldelades föreningens Fem Unga stipendium 2004.

Krönikan publicerad i KLASS nr 3-2018