Arkivet. Nr 3-2015. Krönika. Sista ordet.
Text: Lena Kallenberg
Till avslutningen i 9:an skaffade en skolklass T-tröjor med förkortningen V.K.I. Ett fotbollslag? Nix! Förkortningen står för: Vi kan inget. Ett sorgligt men krasst konstaterande av bildningsnivån för många unga idag.
Jag sväljer hårt, en scen från klassrummet i Skanstulls kvällsgymnasium bränner i minnet. Där satt vi unga vuxna tätt packade i kursen för litteraturhistoria. Det var dags för högläsning och den gamla skolpaniken kröp under skinnet. Den engagerade och vältaliga filosofie magisterns val föll på Eva-Liisa, arbetskamraten från städningen på sjukhuset. Men innan han lät henne börja, sa han övertygande att han visste att ingen annan än hon kunde ge rättvisa åt Elmer Diktonius. Eva-Liisas kinder blossade, så gjorde också mina i solidaritet. En skräckslagen minut innan hon hittade rösten, men lärarens kroppshållning och uttryck av att få uppleva något orgasmliknande smittade. Och Eva-Liisa läste. Vi vill döda de känslolösas skri, de hjärtlösas medlidande… på sin sjungande dialekt, med uttalsfel och stakningar i en tystnad som fylldes av kollektiv viljekraft och stämningen bar henne genom stycket.
När någon undrar över min klassresa är det den upplevelsen jag refererar till och svarar att jag mer ser det som en studieresa. I likhet med Eva-Liisa och många andra var jag den första i släkten som med hjälp av studielånet och arbete på dagtid kunde genomföra gymnasiestudierna för att sen-are i livet gå vidare till universitetet.
Aldrig kunde jag tänka mig att vår generation av studerande arbetarbarn utgjorde en parentes i historien. Idag är den sociala snedrekryteringen stabil, för att uttrycka läget på forskares språk. Det vill säga färre barn från arbetarklassen än tidigare går till en högre utbildning. Samtidens barn väljer inte att studera vidare om inte föräldrarna gjort det. På läkarlinjen är det 6-7 gånger vanligare att komma från en tjänstemannafamilj än från arbetarklass och faktum är att tjänstemännens barn med dåliga betyg studerar vidare medan arbetarnas barn inte gör det.
Lägg till detta de senaste årens internationella undersökningar av läsförståelsen som visar entydigt klassrelaterade resultat. Det gäller barn, unga och vuxna i vårt land, ett Sverige där läsförståelsen sjunker snabbast vid en internationell jämförelse. Råkapitalismen har i årtionden försett sig med en mäktig vapenarsenal i form av dum-TV, spel och droger. M lägger förslag om privata lärarutbildningar med Svenskt Näringsliv i startgroparna. De progressiva intellektuellas motstånd kan sammanfattas i Ebba Witt-Brattströms konstaterande av den låga nivån vid svenska lärosäten där studenterna inte läst klassikerna och hennes slutsats att därför istället undervisa vid Helsingfors universitet. Den som har minst med sig hemifrån står mest försvarslös. Det hela utmynnar i ett klassiskt: Håll dom nere!
Alla som har mod att i dessa tider kalla sig folkbildare måste axla ett ansvar. Och låt oss äntligen ta itu med arbetarlitteraturens egen kanon!