Sam Carlquist är så engagerad att hans hälsa tar stryk. Som poet försöker han sätta ord på och berätta om vardagens storhet och som medmänniska försöker han kämpa för de värden han anser hör till ett bra liv och ett bra samhälle för alla.

TEXT OCH FOTO JANE MORÉN
Arkivet
ur KLASS nr 3-2018

Vi träffas i Folkets hus i Rågsved en het sommardag. Poeten Sam Carlquist och jag. Det är lugnt och stilla ute i det lilla förortscentrumet och på caféet två trappor upp är vi de enda gästerna. På Folkets hus jobbar Sams son. Rågsved är hemort för familjen. I fyrtio år har Sam bott här, i samma lägenhet som han och hans fru nu ensamma bor kvar i, sedan barnen flyttat ut.

– Hon flyttade in 6 månader gammal när lägenheten var nybyggd 1957.

Det var ett annat samhälle då, och Rågsved hade ett mycket dåligt rykte och kallades ibland ”Drogsved”. Men här trivs Sam och hans familj och härifrån kommer många av de vardagsbilder som framträder i Sams poesi.

– Förorten är nedvärderad. Har fått oförtjänt dåligt rykte, menar Sam.

När Sam Carlquist var ung skrev han dikter. När livet sedan gjorde honom upptagen av familj och barn och ett krävande arbete som programchef på Kungsträdgården, lade han poesin på hyllan.

– Jag trodde faktiskt inte jag skulle skriva mer poesi, jag tänkte; att skriva poesi det var väl en typisk ungdomsgrej.

Men så, när han gick i pension från jobbet som konferencier och producent, då hittade han sig själv plötsligt skrivande poesi igen. Han skrev och skrev och plötsligt hade han en hel diktsamling. Brev från Sevastopol kom ut 2014 på Migoli förlag och handlar om det judiska arvet från morföräldrarna. Redan året efter kom nästa samling Gud bodde i Rågsved, dikter som kretsar kring människorna i det lilla samhället Rågsved. 2016 kom I morgon ska jag vara lycklig, dikter mitt i det som skaver människor emellan och med en tillbakablick på den rikedom det varit att växa upp under en tid där läsandet och skrivandet var en naturlig del av livet. Han arbetar just nu med en ny diktsamling, Skamsamlarens vagn.

Poesi kan förändra delar av samhället, göra oss mer tunnhudade.

Sam skriver varje dag och dagligen publicerar han nya dikter på sin Facebooksida. Han får allt fler följare. Jag frågar hon-om om han inte tycker det är nervöst att lägga ut nyskrivna dikter. Men det tycker han inte, han är van att framträda, ha strålkastarna riktade emot sig efter många år som konferencier.

– Folk är väldigt snälla tycker jag och det är fint att kunna möta läsarna direkt.

Han är omtyckt och får mycket beröm. Läsare berörs och inspireras av hans dikter, som är koncentrerade, poetiskt starka bilder av livet mellan födelse och död, vardagslivet som äldre man och samhällets utveckling.

Just samhällets utveckling oroar och upprör honom mycket. Han vill försöka påverka och kämpa för alla människors lika värde, motverka främlingsfientlighet och klassklyftor.

– Det gör man bäst genom att prata om de här sakerna oupphörligt och genom att återinföra ordet och begreppet solidaritet så att det återkommer i vardagsspråket.

Men denna kamp och upprördhet över sakernas tillstånd har påverkat hans hälsa.

– Jag blir så arg, jag måste ta en paus ibland. Undvika att läsa nyheterna, inte gå in i diskussioner på Facebook.

Om vi inte läser, hur ska vi då förstå orsakssammanhang?

För ett par månader sedan fick han en hjärtinfarkt och transporterades med ambulans till sjukhuset. Tack vare fin vård är han tillbaka vid skrivbordet igen och sätter ord på den tillvaro vi allesammans på något sätt delar. Det är ett än djupare allvar och blottad skörhet som framträder.

Han tycker det är viktigt med läsning och oroas av att läsningen minskar.

– Om vi inte läser, hur ska vi då förstå orsakssammanhang? Om alla människor idag hade läst Mobergs Utvandrartrilogi och Per Anders Fogelströms Stockholmsskildringar, så hade det inte sett ut som det gör nu.

Poesin står särskilt högt för Sam.

– Att skriva rätt in i hjärtat om det är möjligt. Insikt och känsla i förening. Poesi kan förändra delar av samhället, göra oss mer tunnhudade.

Förutom att Sam skriver för en publik, läser han även sina dikter från scenen och har deltagit i flera poesifestivaler. Jag frågar Sam om han har något råd att ge de poeter som tycker det är lite nervöst att dela sina dikter på nätet eller läsa upp dem från en scen.

– Att vara nervös är naturligt, det ger skärpa. Öva hemma på att läsa och läs lite långsammare. Då hör du också om rader haltar eller du tappar rytm. Att lägga ut sina dikter på nätet är mycket bra. Det ger också fin övning.

Sist kommer vi in på Sams arbetsliv. Han kan se tillbaka på det nu som pensionär. Hur fysiskt hårt det har varit att arbeta med scenproduktioner.

– Mest av allt i mitt yrkesliv har jag släpat på saker. Saker som ska upp på scen och saker som ska ner från scen. Däremellan har jag berättat historier.

Tag bort en människa
och ett vrålande tomrum uppstår.
Gud som siluettklippare;
Våra blickar släpper inte
de svarta pappersbitar som faller till marken.
Den försvunnas konturer.

   

Tid att hedra morgonen.
Lägga finduken på bordet.
Se ut genom fönstret och minnas
ekorren som sprang uppför det där trädet
som också har flyttat sig.
Världen lämnar mitt fönster
som det lämnar ditt.
Utan ett ljud från skenskarvarna.
De enklaste uttrycken kvarstår.
Och söndagsbilderna.
Och rester av ett allt mer styvnande språk
som inte längre kan skilja ord från smulor
eller böja sig för att ta upp dem man tappat.
Små ord och större människor.

De två vattenbufflarna har till slut lagt sig ner.
Risodlingens sidenyta stillnar runt dem.
På stranden sitter den gamle –
han som bara gick –
och läser i de tomma händerna
han håller uppslagna framför sig.
Jag tittar på honom genom mitt köksfönster i Rågsved.
Det känns fullt naturligt.
Han läser.
Jag läser.
Att våra världar går i varandra
har vi vetat sedan vi var barn.
Någon kastar en sten på mitt fönster
och ringar sprids på hans vattenyta.

   

Man skrapar av saknaden
och en annans saknad blir synlig.
Andras oro ägde samma köksbord.
Våra flagor blandas.

Artikeln publicerad i KLASS nr 3-2018