Det tar emot, men jag ser inget annat sätt att börja än med en bekännelse. Avsikten är alls inte att kokettera. Totalt tvärtom. Bekännelsen är enkel: Det går inte en enda dag då jag inte tänker på klasskillnader och klassmotsättningar. Skulle jag för en kort stund glömma hur det ser ut i samhället – de hårdnande motsättningarna – blir jag ofrånkomligen påmind av att en ytlig bekant sticker en kniv i ryggen och därmed försöker sätta mig på plats.

Vad de vill säga är en och samma sak: DU HÖR INTE HIT! Du har ingenting här att göra. Det är så vi behandlas, det så vi alltid har behandlats.

Ty klassmärket är inte enbart en fråga om utstötthet, magra löner, utkantstillvaro, skitarbeten eller liv dömda att slitas ut i förtid. Nej. Det handlar även om rätten till läsande, skrivande, en aktiv delaktighet i kulturen. Jag har levt på att skriva i snart trettiofem år. Överallt har förr eller senare det fula trynet dykt upp som säger: Vad gör du här? Gå tillbaka till de dina, du avskydde träl, din groteska paria!

Pappa arbetade som hissmontör men började som springpojke på en elektrisk firma och lärde sig undan för undan, mamma arbetade först som telefonist, därefter kontorist och senare chef för biluthyrningen på samma firma. Så jag vet var jag har min hemhörighet. Kring detta gör jag mig aldrig några illusioner. I den fina litterära världen är jag en utböling, någon klumpig typ som mest av allt verkar störande och – framför allt – en person som vägrar acceptera den fina övre medelklassens många outtalade regler för vett och etikett.

Jag skriver vad jag håller för sant och rätt. Kommer någon känslig själ i kläm eller tar åt sig – tja, det kan näppeligen vara mitt problem. De får väl uppsöka terapeut eller en livsstilscoach.

Självfallet är tonen, uttrycken och tankeinnehållet som vi från arbetarklassen använder ofta råare och rakare; de är rätt på sak och utan en massa lirkande förbehåll. Där de andra, de fina och förnäma, liksom smusslar med sanningen som om de satt och åt krångligt paketerat godis i en biosalong. Falskheten gör ont och isar långt ner i tandrötterna på mig när jag tvingas lyssna till deras medvetna förvridna lögner, se deras förställning och märker hur de får vittring på en utböling och börjar sluta sig samman i en jagande och sammansvetsad flock – även om det sker under aldrig så civiliserade former.

Ord, de ord som är våra och vilka vi vägrar att släppa ifrån oss, är det främsta motmedlet vi äger. De säger att ordet hat är fult. Jag säger: Skitsnack! Klasshatet lever. Det går aldrig att deformera eller förminska till klassovänskap eller vad de skulle föredra att kalla den brinnande vrede som finns inom de flesta av oss. Där måste vi på nytt ta strid.

Vi måste slåss för orden och dess innebörder. Och försöker de etablerade och välanpassade att desarmera och urholka de avgörande benämningarna måste vi visa att vi – gemensamt och utan att blinka – på alla sätt vägrar att acceptera denna i grunden klassaggressiva och förnedrande förflackning.

Orden gör oss fria. Ingen ska förmå att ta dem ifrån oss. Vi skriver oss en egen framtid. Det är det enda sättet som står oss tillbuds.

Crister Enander
(KLASS nr 1-2015)