Intervju med David Ericsson. Ur arkivet nr 4/2017

Sen höstkväll på en mack utanför Malmö. Ett 32 meter långt fordon rullar in, stannar och pyser mot tystnad. Bakom ratten sitter författaren och lastbilschauffören David Ericsson. En akrobatisk ansträngning, så befinner även jag mig i förarhytten. Linsskyddet till kameran petas av. Reportageresan ut i Europa kan starta.

Text och Foto: Beata Hansson

David Ericsson slog igenom med boken Truckstop för närmare tjugo år sedan. Recensenterna var lyriska. Någon skrev ”Det finns sidor och stunder då David Ericsson är som den svenska landsvägens Leonard Cohen”.

Sedan dess har hans liv rullat vidare över vägar och tangenter. Genom lastningar, tankningar, passkontroller, krönikor, romaner och noveller. Ett både enkelt och avancerat sätt att leva kan tyckas.

Vi hade planerat en promenad runt Söder för att tala om hans till våren kommande bok. Men så beslöt förlaget att skjuta utgivningen ett helt år framåt. David Ericsson blev arg. Fast inte så arg att han inte kunde glädjas åt att alla hans befintliga böcker nu kommit ut som ljudböcker. Något som inte minst borde glädja kollegorna på vägarna. Och alla som nyttjar vägbiblioteken.

Jag skulle säga att lastbilschaufförer är den mest belästa yrkesgruppen idag.

– Sedan vägbiblioteken kom har det hänt mycket med lastbilschaufförerna. Från att hälften av oss aldrig hade öppnat en bok, så har vi nu roliga samtal när vi rastar. Jag skulle säga att lastbilschaufförer är den mest belästa yrkesgruppen idag.

Han tror hårt på ljudböcker och antyder att han inte tror folk har ro att läsa böcker idag.

– De kan inte sitta still och tänka. Då funkar ljudböcker bättre, fast personligen tycker jag att man minns sämre när man lyssnar på en ljudbok och det blir liksom en extra mellanhand när man lyssnar på en berättarröst.

Det var för tretton år sen det första vägbiblioteket i Tönnebro norr om Gävle invigdes av bland annat David Ericsson och författarkollegan Lena Kallenberg, tillsammans med transportarbetarfacket och hotell- och restaurangfackets förbund. I början var det mest CD-böcker. Nu när CD-skivornas tid snart är förbi kan man ladda ner böckerna via appar också.

– Det kändes som om ljudböcker var en förutsättning för att biblioteken skulle vara intressant för lastbilschaufförerna.

Idag finns det tretton vägbibliotek varav två med nedladdningsstationer som härbärgerar ett okänt antal titlar. Och det lyssnas som aldrig förr. Det är klart att David är glad. Trots förlagsbyråkratin.

Han är känd som en glad kille. ”Snäll” säger ryktet. Som kan bli jättearg, säger han själv. Som nu utan större svordomar rattar ekipaget över Öresundsbron och mot kontinenten.

Alla dessa mil på vägarna. Det är klart att ljudböcker blev en succé. Slippa skvalradion en stund. Slippa vardagsfunderingarna. Slippa tristessen. David berättar om när han kom fram till vägbiblioteket och insåg att den enda bok som fanns kvar var En dåres försvarstal av August Strindberg. Men det är svårt att rymma från sin bok när man sitter i en lastbilshytt. Han sögs in i läsningen och fastnade. Han blev förtrollad av Strindberg, och såklart hans kvinnoaffärer.

Vi är sena. Alltid är det något som kan sätta krokben för en långtradarchaufför. En trailer som inte kommer i tid. En punktering. Bilköer. Vägarbeten. Olyckor. Sista biten avverkas under tystnad. Chauffören är trött. Det är mörkt och lövblött på vägbanan. Till slut är vi framme vid vår första viloanhalt, Scanias transportlaboratorium i Ishöj. Men en kvällspromenad efter lossningen behövs ändå. En slags ritual för honom.

Lever du ett bra liv David?

– Jaa. Det här är perfekt. Jag jobbar åt bemanningsföretaget Manpower när jag kör lastbil och det är bra, de bråkar aldrig när jag vill ha ledigt. Men det är lite oro på firman nu. Man ska lägga ner en del av den här körningen. Jag bryr mig inte så mycket. Jag har ju mitt skrivande. Men några andra av oss är oroliga.

Han tror för övrigt att åkeribranschen går mot ljusare tider. Fulåkarna blir färre. Möjligtvis har statusen hos hans utländska kollegor gått från bottenskrapet till något högre.

– Kanske har arbetsgivare börjat förstå vitsen med kollektivavtal. Att man får vad man betalar för.

 Kring matbordet sitter några kollegor. Att David har en journalist i släptåg noteras med lagom nyfikenhet. Och frågvishet. Men mest är det David som får svara på frågor. Om jobbet. Facket. Skrivandet och världspolitiken. Det är ett snacksuget gäng. Kanske uppdämd pratlust efter många ensamma timmar bakom ratten. Mest undrar de förstås när nästa bok kommer.

– Det ju en och annan som läser in sig själva i mina böcker. Som kan avbryta sig i en mening och säga: ”Det här skriver du fan inte”.

Pennan är alltid beredd för en käftsmäll uppåt, åt maktens håll. Ända sedan han började skriva.

Nästa morgon är det dags att styra mot Holland. Och efter en lång dag genom det platta Tysklands förhöstlandskap äntrar vi till slut gränsen och Scanias kontor i den lilla medeltidsstaden Zwolle.

Några av chaufförerna är fortfarande vakna när vi kommer tillbaka till rastlokalerna efter ett snabbt matintag i stan. Det skämtas lite trött. Om trafiken, vädret, livet därhemma och kollegor.

– Om man tror att kvinnor skvallrar. Då har man inte hört oss lastbilschaufförer. Men om det börjar närma sig mobbing. Då går jag. Livet är för kort för sånt. Här är vi alla på samma plan. Jämlikar. Ingen bossar över någon annan.

Efter frukostkaffet är det dags att vända hemåt igen. Trafiken flyter på bra. Davids son ringer och har datorproblem. En kollega ringer och vill prata om sin oro för att bli av med jobbet. ”Det ska nog ordna sig för dej. Det finns flera jobb. Nej, att återvända är inte alltid bra. Det är som om man gjort slut med någon tjej och återvänder och då först kommer på varför det tog slut”. David låter som han har svar på allt. Lätt att vara cool, när man har sin försörjning även från annat håll, kan man tänka.

Men det är å andra sidan inte det lättaste i världen att skriva prisbelönta böcker. För en del priser har det blivit under åren. Ofta är det tunga motiveringar där David Ericsson beskrivs som en unik författare. ”Inte bara att han ger en röst åt ett yrke som få har skildrat utan han är fortfarande aktiv i sitt yrke – yrkeschauffören. Men han fick också LO:s kulturpris för sin kulturpolitiska insats att få fler att se värdet av det skrivna ordet och inrättandet av vägbibliotek.”

I princip blev han officiell arbetarförfattare över en natt. Men själv har han ett annat datum för vad han anser innebar genombrottet. Det var några år tidigare när han fick en novell publicerad i Transportarbetaren. När han tog emot det samtalet började hans fru att gråta av glädje.

– Du fick en plats i rampljuset och är gift med en annan konstnär som inte är lika känd. Är det lite som Carl Larsson och hans minst lika begåvade fru Karin som fick stå tillbaka för hans karriär?

– Nä, i så fall är det min fru som är Carl. Hon har hela tiden målat och undervisat i konst på deltid.

Han nämner lastbilsturer när han bytt blöjor över ratten på sina barn. Och många år senare då den numera vuxna dottern fått för sig att hänga med.

– Det är så mysigt att höra hennes stickor klirra när hon sitter bredvid mig under de långa turerna.

Långtradaråkning inbjuder till tystnad genom landskapen. Men också till samtal. Så många och så långa att mitt intervjuobjekt då och då avbryter sig ”Det här kanske du inte behöver skriva … eller du skriver ju förstås vad du vill … men är det intressant?” Vi enas om att inte gå in så djupt på hans halvarabiska pappa som hela sitt liv drömt om att bli poet, och farfar som var officer i franska armén Vi struntar också i historien om hans vilda ungdom då han, mest för att undkomma sin väldigt bohemiska uppväxtmiljö, där mat och kläder till honom och hans syskon inte tillhörde de prioriterade posterna, reste runt i Europa och tog tillfälliga jobb. Vi pratar inte så mycket om hans studier vid Biskops Arnö, om hans texter om den maffia som fanns i åkeribranschen som gjorde David till en skuggad person, eller om aktionen för chaufförerna som körde åt IKEA för svältlöner, där de ibland var så hungriga att de inte orkade lossa sin last, eller de andra omkring honom på vägarna som kör i livsfarliga bilar för 50 kronor i timmen och skapar en väldigt ojämn marknad. ”Här stannar Sverige” pratar vi bara om i förbigående, där alla chaufförer i hela Sverige stannade sina bilar en kvart två gånger varje dygn i protest mot de utländska yrkeschaufförerna som skapade obalans genom sitt dumpande av marknaden. Vi sladdar också bara förbi hans vänskap med Birgitta Stenberg som kom att prägla hans skrivande.

Vi pratar heller inte så mycket om kärlek. Fast jag tror att han gillar att prata om det. För han skriver mycket om det. Det är lite vinddrivna rufsiga varelser som befolkar hans litterära världar. Och det finns alltid värme och kärlek kring dem.

– Jag är en stor romantiker. Dessutom så har jag insett att ska jag skriva så är det till hundra procent ärlighet som gäller. Det är ofta smärtsamt. Men helt avgörande för att det ska bli bra litteratur. När jag började skriva på allvar då kände jag verkligen att jag var beredd att offra allt. Det var nära skilsmässa då. Jag ville inte bli störd av något i det läget.

Men ofrånkomligen hamnar vi i lastbilshyttsvardagen igen. Det är illaluktande långtradare från andra länder som dundrar förbi. ”Undrar vad han har tankat med, muttrar David”. Han berättar om uppföljarna till Truck stop: Redlight, Taxfree och Svart marmor, och Vad skulle vi göra om vi inte var rädda. Han drar upp verkliga episoder från vägarna som han lånat till sina böcker. Pennan är alltid beredd för en käftsmäll uppåt, åt maktens håll. Ända sedan han började skriva.

– Det var en märklig känsla att bli publicerad. Och sedan omtalad. Att börja läsa om sig själv, att inte riktigt ha koll på vem man var längre eller vem man var i andras ögon. Och det var klart att jag tänkte: ”Kan jag någonsin köra lastbil igen?”, ”Är jag svartlistad nu?”. Jag var otroligt självupptagen. Men jag var medveten om det och ville se var det ledde. Man måste liksom våga rota, när man skriver.

Men han blev inte svartlistad. Tur nog. För han tänker så bra i bilen. Bakom ratten formas historier, varav de flesta är bortglömda innan han slår av tändningen. Men oftast finns en känsla kvar. Något att bygga vidare på. Vi dricker kaffe latte vid en mack och David pratar om allt som hände omkring honom när Truck stop kom ut. Och om när han blev utbränd. När han under åtta månader hade sådan panikångest att han inte kunde gå ut genom dörren. Folk såg på honom med nya ögon. Det nya livet gav honom inbjudan till tv-soffor och journalister skrev spaltmeter. Han kläddes av. Han började fråga sig vem han var nu.

– Jag förstod med ens vad Strindberg menade när han skrev att han hängt upp sitt hjärta på en krok. Det här är tydligen vad det kostar, att nästan bli galen på kuppen.

Vi närmar oss slutdestinationen. Södertälje. En av bilens framlyktor har slutat fungera. Det är sent och David vet att nu blir det ännu senare. Innan han lämnar bilen ifrån sig måste allt fungera. Samtidigt finns direktiv att chaufförerna inte får jobba över. Han är trött. Vi pratar om en kropp som varit i arbete i över 40 år. En kropp som har tagit stryk.

– Men vi människor är ofta hängivna våra jobb. In i döden.

Ur KLASS nr 4/2017