Novell av Helena Gillinger Ur arkivet nr 2-2018. Illustrationer Belinda Morén

När jag kom fram i natt var bara Omar vaken. Han satt på balkongen och rökte och kastade ner nyckeln när jag busvisslade som vi kommit överens om. Jag var trött så jag kröp bara försiktigt ner bredvid Dilan som låg och sov på en madrass med huvudet i hallen och fötterna i köket. Jag var tvungen att kryssa mellan kusiner som låg och sov huller om buller i lägenheten.

– Vad gör du här? frågade Dilan när hon vaknade på morgonen, för hon hade glömt att jag skulle komma och jag sa som det var att jag längtat jättemycket efter dem allihop och tagit chansen när jag hade ett par dagars ledighet.

Morgonen var kaotisk. Alla sprang fram och tillbaka med tandborstar och mobiler och flingpaket och Foad skulle förstås baka bröd mitt i alltihop (han hade satt en deg kvällen före). Bara Omar och Darin tog det lugnt. Omar hukade på balkongen med kaffe och cigarett och försökte göra sig osynlig och Darin, som är Dilans yngsta kusin, satt mitt på mattan i vardagsrummet och tittade på ett youtubeklipp med kyrkklockor. Han är fixerad vid kyrkklockor – i övrigt är han en helt normal och ganska social femåring. Dilan var på mig med klagomål och frågor om dagens planer och sånt, hon ville ha uppmärksamhet och uppassning på alla möjliga sätt så jag bestämde mig för att gå ut tills morgonbestyren var klara och hänvisade till Omar.

– Fråga pappa, sa jag. Det är hans vecka.

Sen gick jag ut och satte mig på ett kafé och drack en grön Tuborg till frukost.

Vi hade bestämt att åka till Amager strand och bada. Eftersom vi var nio personer som skulle samsas om en bil och en flakcykel – en Christiania bike som Foad hade köpt när Shirin och hennes barn anlände; äntligen skulle han få åka runt på Norrebros gator med ett par ungar i lådan! – så bestämdes det att vi skulle dela på oss och att vi skulle mötas på stranden. Shirin och Omar och Dilan och Heine och Nina skulle åka bil med Kawa Shama. Foad skulle cykla med Darin i lådan och jag skulle ta metron. Jag fick låna Shirins busskort. Jag överlät ansvar för matsäckskorgar och uppblåsbara badsköldpaddor och annat på de övriga och promenerade längs Norrebrogade för att ta tåget vid Norreport. Jag kände mig glad och fågelfri och långt ifrån tristessen i Stockholm och det tröstlösa hemtjänstjobb som jag, till min egen förvåning, fastnat i. Längs den långa muren till Assistens Kirkegard stod försäljare av allt möjligt på rad: småspik och klädnypor och rostiga oljekannor, som jag inte begrep hur någon enda människa skulle vilja köpa eftersom samma saker såldes nytt och skitbilligt på Røverkøb och andra importvaruhus. Men det var god stämning ändå, folk småpratade och log och vädret var vackert. Vid ett öppet fönster högst upp i ett fasadmålat hus stod ett par och knullade. De var påklädda, åtminstone på överkroppen, men det rådde inget tvivel om vad de sysslade med för de vaggade i takt – hon framåtlutad ut genom fönstret och han liksom svankande bakom henne – likt en cowboy som svingade sitt lasso. De såg lyckliga ut. Så danskt, tänkte jag men jag antar att det lika gärna kunnat ha varit spanskt. De trodde kanske att ingen såg dem. Bländade av solen.

Nere på perrongen blev jag stoppad av två turkiska turister som frågade mig hur man åker till Humlebaek och jag kände mig världsvan och visade dem på rätt väg innan jag tog tåget åt motsatt håll för att tråckla mig fram till Amager strand. En gång för tusen år sen när Foad var ny i Köpenhamn och bodde i korridor på Brigadevej hade han och jag och Nina suttit en hel ljummen sommarnatt på den där stranden och Foad hade tagit sitt livs första havsdopp och Nina hade upplevt sin livs första vinfylla och vi hade pratat tills solen gick upp och köpt varma danska wienerbröd på hemvägen. Under resan i det ganska tomma tunnelbanetåget tänkte jag på allt som hänt sedan dess. På alla boplatser och barn och äktenskap och skilsmässor som vi inte kunnat föreställa oss den natten. Inte länge sen egentligen. Inte tusen år. Femton. Vi var unga då.

När jag kom fram öppnade sig sundet som böljande en grå filt framför mig, inte dystert grå utan mer silverglänsande och inbjudande, men på andra sidan tronade Barsebäckstornen upp sig som två nitiska, ogina soldater och långt bort – bortom bron och Malmö – slog en gråsvart ros av rök ut på den blå himlen. Eftersom batteriet till min mobil hade laddat ur och jag därför inte kunde kontakta de andra, var jag glad att ha hamnat just vid den mötesplats vi kommit överens om. En gångbro, en glasskiosk, vågbrytare i betong och en röd vimpel – allt fanns inom synhåll och jag lade mig ner i sanden för att invänta de övriga. Jag slöt ögonen och solen värmde mina ögonlock och bildade prismor för mitt inre synfält.

Kort efter den där natten på stranden hade Foad börjat simskola och snabbt lärt sig fyra simsätt, han hade anmält sig till en dansk matlagningskurs och lärt sig laga fläskstek med kartofler – vilket egentligen var onödigt eftersom hans nya umgänge snart visade sig bestå av veganer och sekulära muslimer, som i reaktion mot föräldrarnas tvångsmässiga ateism återerövrat valda religiösa seder samt av unga judar med nyväckt intresse för judiska traditioner och livsstil. Han lärde sig också spela gitarr, åka rullskridskor och blev medlem i Enhetslistan istället för i det Irakiska arbetarkommunistparti som fostrat honom i kamp och lydnad. I exilens ljus avslöjade han dem, till många kamraters förtret, som hopplöst doktrinära och auktoritetsbundna.

Någon passerade på trätrallarna bredvid mitt lilla läger (min kroppshydda, en tygväska och en helt överflödig lammullskofta som jag vilade huvudet på) och stänkte upp sand i öronen på mig och jag tänkte att det var Omar eller något av barnen men det visade sig vara en främling som gått lite för nära.

”Undskuld”, sa denne någon och jag satte mig upp och blickade ut över stranden som verkade sträcka sig många kilometer åt båda håll. Jag spanade mot gångbron och mot vågbrytarna och mot den röda vimpeln för att se om någon i mitt sällskap hade anlänt till mötesplatsen, bara för att upptäcka att det fanns en röd vimpel till höger och en till vänster. Dessutom fanns det ytterligare en gångbro hundra meter bort till höger. Liksom en snarlik hundra meter bort till vänster och från alla håll och kanter kom folk som smackade i sig is med flöde, från någon av strandens alla glasskiosker.

Jag plockade upp min sandiga mobil från marken och konstaterade ännu en gång att den var död. Sen försökte jag lista ut vilken del av stranden jag borde nagelfara först när jag med ens såg Foad och Darin komma vandrande nere vid vattenbrynet. Jag formade händerna till en lur och ropade deras namn men de hörde mig inte så jag började springa – tog av mina sandfyllda gympaskor och rusade ner mot vattnet. Jag såg hur Foad böjde sig ner och borstade bort något på Darins kind och var så nära att jag nästan var i färd med att ge dem varsin kram, när jag upptäckte att det inte alls var Foad och Darin. Det påminde inte ens om dem. Den här mannen var längre och kraftigare än Foad och barnet i hans sällskap var en flicka med spikrakt hår. Jag tvärvände i steget för att inte verka påflugen och försökte förstå hur jag kunnat ta så fel.

Jag och Omar besökte Foad första gången när han nyss anlänt till Danmark, då bodde han på en flyktingförläggning i Skive på Nordjylland. Med sin hopplösa frisyr och en för stor träningsoverall stod han vid ett upplyst fönster vid havet och väntade på oss när vi kom åkande fram på nattkröken. Brödernas återförening var hjärtskärande och underbar. Vi hade med oss mat och musik och porslin och stearinljus och krukväxter, för att han skulle känna sig hemmastadd. Nästa dag gjorde vi en biltur till Skagen och Foad fascinerades över alla måsar som kretsade över landskapet och frågade mig om måsen var en kär fågel. Jag kunde inte riktigt svara på det men han sa att näktergalen var en kär fågel i Kurdistan och då sa jag att måsen var ganska skränig och jobbig och kände mig väldigt prosaisk.

Nere vid vattenbrynet såg jag nu stranden breda ut sig åt alla håll. Jag såg också ett otal röda vimplar vaja i vinden längs kustlinjen, liksom ett flertal vågbrytare i båda riktningarna. Jag kisade förgäves åt alla håll för att försöka urskilja en eller annan bekant bland alla människor som befolkade stranden, men såg inte någon som påminde ens avlägset om någon jag kände. Dessutom började jag känna mig hungrig. Jag beslöt att gå åt höger, bort från stadens centrum – i riktning mot Öresundsbron. Vid varje röd vimpel stannade jag till en stund och spanade efter de andra. Vid tredje vimpeln fick jag napp. Shirin satt i sanden med benen utsträckta framför sig och Darin låg och sov i hennes knä med en handduk som skydd över ansiktet.

– Åh, äntligen, sa jag. Var är de andra?

– Det vet jag inte, sa Shirin. Omar var här men gick för att möta Nina och Kawa Shama som skulle parkera bilen. Det var säkert en timme sen. Och jag har hans telefon så jag kan inte ringa heller.

– Ring de andra, sa jag. Ring Kawa Shama och Nina.

Shirin skakade på huvudet.

– Jag har inte Ninas nummer, sa hon. Och Kawa Shama svarar inte.

– Har du matsäcken här? frågade jag.

Hon skakade åter på huvudet. Hon såg sur ut. Svetten rann nerför hennes tinningar.

– Den är i bilen, sa hon.

– Och var är bilen, sa jag.

– Visste jag det skulle jag inte sitta här, sa hon.

– Fan, sa jag.

– Faen, sa Shirin.

På tåget mellan Skive och Köpenhamn blev Foad anklagad för stöld av en plånbok och hämtad av polis. Den unga mamma som pekat ut honom, av alla passagerare, som tjuven, hade sedermera hittat sin plånbok i glipan mellan chassit och insatsen på sin barnvagn, men hennes orättvisa anklagelse drabbade möjligen den människa på jorden som var mest främmande för att stjäla och bara någon vecka senare skiftade Foads hårfärg från brunt till grått, vilket var en ovanlig hårfärg i studentkorridoren på Brigadevej.

– Det kan inte hjälpas, sa Foad. Jag är äldre på många vis men yngre på andra.

Shirin och Foad hade nu varit gifta i tre år. De var barndomsgrannar och sedermera partikamrater och han hade bjudit henne och hennes dotter Heine och hennes son Darin till Danmark för att leva eller inte leva tillsammans med honom i lägenheten på Norrebro. Äktenskapet var av uppehållstekniska skäl men gjorde det ändå inte särskilt lätt att förenas på dansk mark. Genom att spara och snåla och jobba extra hade Foad ändå lyckat få den lilla familjen till Danmark och med ens kunde han äntligen cykla runt med två barn i lådan på sin Christiania bike.

Med löfte om att komma tillbaka inom kort lämnade jag Shirin och Darin i sanden och gick för att leta efter de andra. Ganska snart stötte jag ihop med ett bekant och oväntat ansikte som jag först inte kunde placera,

– Hej, kan du huske mig, sa personen i fråga och log.

Då kände jag igen Majken, som hade varit korridorkamrat med Foad på Brigadevej. Samma trevliga fräkniga ansikte, samma glada mun. En del åldras inte verkar det som.

– Din man letar efter dig, sa hon. Han är där borta.

– Han är inte min man numera, sa jag. Men var är han?

Majken pekade mot en glasskiosk en bit bort och jag kunde vagt urskilja Omars platta skalle och rykande cigarett längst bak i kön. Och vid hans sida Dilans hårsvall. Jag kramade om Majken och rusade ditåt.

När vi kom tillbaka till Shirin och Darin var både Foad och Heine och Nina där. Men inte Kawa Shama. Och inte matsäcken.

– Den jäveln, sa Omar. Han har stuckit med maten.

– Vi åker hem, sa Shirin.

– Nej, vi badar, sa Dilan.

– Ja, vi badar, sa Heine.

– Klart vi gör, sa Nina som var den första att slänga av sig shorts och linne.

– Sisten i är en rutten torsk, sa jag.

Darin hade vaknat och ville också bada och eftersom alla baddräkter och simringar och flytande sjöodjur fanns i Kawa Shamas bil, tog vi, alla utom Shirin som var rädd för havet, av oss i underkläderna och rusade i samlad tropp ner mot det grå vattnet som var Öresund och solen hade gått i moln och alla andra människor hade slutat bada för dagen och höll på att packa ihop för att gå hem. Vi skar oss på de vassa stenarna på havsbotten och plockade de finaste som souvenirer.

När vi kom hem till lägenheten på Norrebro satt Kawa Shama i soffan och tittade på fotboll.

– Jag hittade ingen parkeringsplats, sa han kort när vi i någon slags omvänd tripp-trapp-trull-ordning (Darin masade sig upp för trappan sist av alla) steg in genom dörren.

Då började Shirin gråta och sa att det hade varit den värsta dagen i hennes liv och att hon aldrig blivit så illa behandlad förut och Kawa Shama tittade förvånat på henne och Darin räddes hennes tårar och började gråta han också och Nina försökte trösta henne och Foad såg mest olycklig ut och sa att så farligt var det väl inte. Det var ju ett missförstånd det hela. Och vem hade någonsin litat på Kawa Shama?

– Var är matsäcken? frågade jag.

– I köket, sa Kawa Shama.

Jag gick ut i köket och hämtade kassarna med vinbladsdolmar som Shirin hade lagat och Kawa Shamas köttfärsknyten och ost och tabulleh och Foads hembakade bröd och Nina bredde ut en vaxduk på golvet framför tv:n och Foad hämtade öl i kylen. Sen åt vi under tystnad framför fotbollsmatchen på tv och Dilan var trött och kröp upp i mitt knä och jag kände en överväldigande tacksamhet som jag inte brukade känna så ofta. Men Shirin avstod teet och sa att hon var trött och tänkte gå och lägga sig och hon verkade fortfarande sur och Foad tittade ängsligt efter henne.

– Kan jag göra något för dig? frågade han.

– Inte nu, fräste hon och vände sig om. Förresten är jag gravid.

Kawa Shama släppte blicken på matchen och började omedelbart ge ifrån sig ett kvillrande glädjeläte men Nina bad honom knipa käft. Jag tittade på Foad som vände bort ansiktet. Han drog till sig Heine som satt närmast och gav henne en kram. Jag såg hans glädje. Omar såg den. Vi tittade på varandra och log men tänkte att både Foad och Shirin var över fyrtio och att mycket kunde hända.

Efter frukost nästa dag följde Dilan och Omar med mig till tågstationen. Under morgonen tjatade Dilan lite om att få följa med mig hem till Stockholm, för hon var trött på alla människor, men jag förklarade att jag ändå skulle jobba hela dagarna och att det var bättre om hon kom med Omar, till helgen som planerat, så att vi kunde vara tillsammans och hitta på något kul.

– Gå och bada, sa hon.

– Ja, gå och bada, sa jag

På vägen till stationen pratade vi om Foad och att han nu kanske skulle få ett barn till att ta hand om.

– Tror du att det barnet blir viktigare än Heine och Darin? frågade jag.

– Nej, svarade Omar. För Foad kommer de att vara samma alltid. Det är sådan han är.

Omar köpte en Politiken och en chokladkaka till mig att ha på tåget. Dilan gav mig stenarna vi plockat på Amager strand.

– Du glömde de här, sa hon. Minnen!

De stod kvar på perrongen tills jag förlorade dem ur sikte. Jag tänkte att i varje land finns ett land jag älskar.

Ur KLASS nr 2-2018