Bernt-Olov Andersson. Foto: Jane Morén

Föreningen Arbetarskrivare har medlemmar över hela landet. I Sandviken bor Bernt-Olov Andersson, en gammal man med hjärtat till vänster, som han själv beskriver sig. För snart trettio år sedan började han forma tanken om en förening som skulle hjälpa fram en ny generation arbetarförfattare. En förening måste ständigt tänka på återväxten av unga, menar han.

Text och Foto:  Jane Morén

Det är glashalt på vägarna i bruksorten Sandviken den februaritorsdag som Bernt-Olov Andersson står nere vid järnvägen och vinkar åt mig. En bit bort ligger ortens arbetarbostäder i raka rader, uppförda i senare delen på 1800-talet. De lyser i ockra och rostrött. Här är historien ständigt närvarande samtidigt som den nya tiden kränger allt djupare. Brukssamhället är ett bastant och rejält bygge. Byggt av arbetare som bruket värnade om. Den omtanken fostrade en lojal arbetarstam.

– För 153 år sedan fanns här bara skog och skogskojor. Och så Storsjön i vars ena ände en sandig vik låg och där den nybyggda järnvägen tangerade sjön. Ungefär där vid den där björken, pekar Bernt-Olov Andersson, togs första spadtaget till kanalbygget 1862, det som var grunden till hela Sandviken.

Vi står med kanalen framför oss och arbetarbostäderna på Stålgatan bakom oss. Här i orten utspelar sig handlingarna i flera av Bernt-Olovs böcker. På Järngatan växte han upp. I en rik miljö av människor och händelser som han återberättat i flera av sina närmare tjugo böcker. Som i romanen Syrenernas tid där pojken Bosse flyttade hit med sin familj för att bo i ett av husen. Utanför det hus som stått modell i romanen stannar Bernt-Olov till. Det hänger en dörrkrans på dörren. Ser ombonat och trivsamt ut. Arbetarbostäderna är omtyckta och många vill bo här. Så många att kötiden är tjugo år lång.

– Vi är nog ganska nostalgiska här i Sandviken, vi tycker om vår historia, menar Bernt-Olov.

Bruksandan är stark, bruket håller fortfarande folk samman. Här finns också en tradition av starkt kulturliv. Ur detta kulturvänliga klimat har växt många författare och i många av författarnas verk återfinns hembygden.

– Anna Jörgensdotter, Stig Sjödin, Helene Rådberg, Carolina Thorell.  Sedan har vi väldigt många jazzmusiker och också många som sjunger opera, berättar Bernt-Olov.

Han pekar ut skolan han gick i och som han tyckte var pest. Han berättar att han fick B i läsning och BC i skrivning. Det var inte förrän han började industriskolan som det började gå bra för honom. Sedan rullade det på åt det håll som det förväntades av en pojke uppvuxen i en av brukets arbetarbostäder. Han fick jobb som kanthyvlare på Band- avdelningen i järnverket. Ett rejält och tryggt arbete.

– Jag tyckte det var hemskt. Jag stod där på verkstaden och led och plågades i sex långa år, berättar Bernt-Olov.

Under den här tiden var Bernt-Olov intresserad av rockmusik, artister som Bob Dylan och Cornelis, och han började själv skriva låtar på fritiden.

– Men det blev aldrig så att jag satte nån melodi till texterna, berättar han.

Att det skulle vara poesi som han börjat skriva, det tänkte han inte på.

– För mig var poesi något som var osäkert beläget mellan visan och gudstjänsten på radion.

Som tur var träffade han vid den tiden sin blivande svärfar som han beskriver som en intellektuell arbetare. Han sammanförde honom med poeten Stig Sjödin.

– Stig bodde i Stockholm då men vi började brevväxla. Jag skickade dikter till honom och han skrev tillbaka att han såg att jag hade talang. Han skrev att jag skulle läsa mycket, att jag skulle fortsätta nöta på och att jag skulle skicka mina dikter till fackföreningspressen. Du kommer få tillbaks dikterna gång på gång, men du ska bara fortsätta, skrev han. Jag tror aldrig jag hade blivit författare om inte Stig Sjödin funnits där. Så ensam och förvirrad som jag kände mig i mitt skrivande behövde jag verkligen hans stöd, menar BerntOlov.

Vi har kommit fram till ett vitt hus. Bernt-Olov pekar upp mot taket.

– Vet du vad jag hittade där när vi lade om taket? Ett brev från hantverkaren som varit före mig. Han beskrev vad han hade gjort och hur det såg ut i bygden från den position han hade uppe på taket, Bernt-Olov skrattar till

– Vet du var jag gjorde då? fortsätter han. Jag skrev ett brev jag med, till den hantverkare som kommer efter mig. Vad jag hade gjort och hur bygden såg ut idag från taket. De ligger däruppe nu, bägge breven.

Bernt- Olov har varit författare på heltid i 36 år. Han bor en bit utanför Sandviken tillsammans med sin fru Anette. Nere i samhället har han en liten etta, som arbetslokal. Vid fönstret står skrivbordet med en svart laptop. Här ska BerntOlov snart sätta sig och skriva vidare på den stora släktkrönika han påbörjat. På fönsterbrädan blickar hans mamma mot honom från ett porträtt. Och på väggen hänger fler bilder. På en av bilderna syns hans mormor, Engla, den enda i Bernt-Olovs släkt som skrivit något. Hon kom från Bollnäs finnskogar och blev 99 år gammal. Två artiklar publicerade hon i hälsingetidningen Ljusnan. Bernt-Olov menar att artiklarna är hans litterära påbrå.

Efter åren som kanthyvlare utbildade sig Bernt-Olov till byggnadssnickare och arbetade med det fram till 1978, då han debuterade med diktsamlingen Mellan hammarslag och bandbyte. Efter det har han arbetat på heltid som författare.

– Det var i en tid då man gärna fick vara arbetare, när barnen till borgare gärna ville framstå som arbetare och jag fick fin uppmärksamhet för boken. Det är helt andra tider nu. Frågan är om jag alls blivit utgiven om jag hade försökt debutera idag. Jag tror inte det. Idag kan förlagen inte vänta in ett författarskap, och låta det ta tid innan böckerna säljer bra. Ja, frågan är om ens Stig Sjödin hade blivit utgiven idag, funderar Bernt-Olov.

Men det finns andra vägar för författare idag, menar Bernt-Olov. Författare kan ge ut själva, lika väl som musiker under lång tid redan gjort, startat egna skivbolag och tagit kontrollen över sina verk. Bernt-Olov startade Reptil förlag, på vilken han idag ger ut sina böcker. Tidigare var hans förlag Ordfront och Gidlunds.

När Bernt-Olov varit författare ett par år började han också engagera sig i författarsällskapen han tillhörde, bland annat Norrländska författarsällskapet och Författarcentrum Norr. Han märkte att det alltid blev så att arbetarförfattarna hamnade i en egen hörna när de hade sammankomster.

– Det var väl lika bra att vi bildade en egen samman-slutning tänkte jag och började ordna möten, resor och skrivkurser för oss arbetarförfattare i mitten av 80-talet.

Han ordnade skrivkurser på Hasseludden och i Riga, var redaktör för antologin Lort-Sverige idag 1988, och ordnade i flera år resor ner till Ivar Lo-dagen i Stockholm då Ivar Lo fortfarande levde.

– Det var roligt, vi kom inlufsande där bland de finaStockholmsförfattarna.  Vi träffade Furuland, vi träffade Philippe Bouquet.

Men han tröttnade till slut på att göra allt arbete själv. Då hade ändå ABF varit med och gett stöd och bjudit in till en riksträff några år tidigare för föreningen.

– Men vi vände oss till ungdomen och det satt bara äldre i lokalen, minns Bernt-Olov. Det var det allra första mötet och hölls på folkhögskolan i Norrköping någon gång 198586. Men 1990 ordnade jag alltså ett möte på Brunnsvik med den enda anledningen att jag ville lägga ner föreningen. Som förresten inte var någon riktig förening, eftersom ingen velat tillsätta en riktig styrelse, skriva stadgar och så.

Men då hände det som sedan skrevs in i historien som Föreningen Arbetarskrivares grundande. Många nya krafter såg till att rädda föreningen som äntligen fick både stadgar och en styrelse. I första styrelsen satt bl. a. Bernt-Olov, Pelle Olsson och Heli Kittilä. Föreningens uppgift skulle vara att stötta varandra. Att de äldre skulle hjälpa de yngre. Målet var att få fram en ny generation författare.

– Men många av de äldre som börjat skriva på äldre dar blev upprörda, skulle de inte vara välkomna? Så vi formulerade det så att alla de som kände att de tillhörde föreningen fick vara med, berättar Bernt-Olov. Men han vidhåller ändå åldersperspektivet. Hans tanke var att bilda ett slags SSU för arbetarförfattare.

– Det finns ofta ett problem med föreningar, t.ex. litterära sällskap. Folk blir äldre, och glömmer man att rekrytera underifrån så dröjer det inte länge innan alla är äldre. Allt detta sker automatiskt i föreningar och därför måste man se till att motverka det.

För föreningens framtid tror Bernt-Olov att det är bra med olika samverkansformer för att nå de unga.

– Turnén Vi äger orden (2014) var föredömligt, eftersom föreningen mötte nya människor över hela landet vilket också resulterade i nya medlemmar. Det är alltid nödvändigt att söka sig nya vägar. Jag kan också önska mig flera politiska manifestationer och skarpa debatter och att Föreningen Arbetarskrivare, utöver sina utmärkta och uppmärksammade antologier, börjar förlagsverksamhet i blygsam skala. Kanske med ett slags prenumerationssystem där vänsterorganisationer kan köpa in sig. Kanske kan det bli frågan om nytryck av arbetarrörelsens klassiker?

Solen börjar dala utanför arbetslokalens fönster. På det lilla soffbordet har Bernt-Olov lagt fram tre böcker: Romanen Kanal som handlar om hur Sandviken blev bruksort, Färöarna – ett annorlunda mål, en bok om Färöarna, rikt illustrerad med egna fotografier från resor dit och den allra senaste boken, ett faksimiltryck* av den handtryckta boken om gamla handverktyg, Verktygsbod. I den har han skrivit om olika verktyg som snickare och andra hantverkare har använt sig av.

– Jag blev upprörd när jag förstod att det inte fanns ett enda akademiskt arbete gjort om alla de verktyg människor använt sig av sedan tidernas begynnelse. Jag tycker det visar tydligt på diskrepansen i hur man värderar handens respektive huvudets arbete, menar Bernt-Olov och reser sig från stolen för att sätta på lite nytt kaffe.

Och det är likadant i fråga om värdering av arbetarlitteraturen.

– Man ser det först och främst i vilken litteratur man väljer att recensera, sedan i att recensenterna inte har någon erfarenhet av de miljöer som skildras. Man har också bara plats för en arbetarförfattare i taget. Mer klarar man inte av.

Bernt-Olov önskar därför ofta att han slapp inordnas i kategorin arbetarförfattare. Det skulle ge mer respekt för det han skriver.

– Tyvärr är det så, menar han. Stämpeln tas många gånger till för att förringa.

Kaffevattnet mullrar upp mot kokpunkten i kokvrån. Bernt-Olov ställer fram en burk torrkaffe och några keramikmuggar på den lilla räfflade diskbänken.

Bernt-Olov har engagerat sig politiskt också, men bara under en kortare period.

– Vänstern tyckte jag var för socialdemokratisk och Socialdemokraterna tyckte jag var för mycket vänster. Jag upptäckte att jag inte är någon politiker, eftersom jag har svårt för det där med partilojaliteten. Men jag lyckades ändå vara med att ta fram ett så ambitiöst och omfattande kulturpolitiskt program att det till och med överträffade det kommunalpolitiska.

Också i facket har han varit engagerad, under sin tid som byggnadssnickare.

– I början tror jag de var väldigt glada för mitt engagemang, men sedan var de glada när de äntligen blev av med mig. De tyckte jag var alldeles för röd, skrattar Bernt-Olov och snurrar samtidigt på stolen vid skrivbordet där han sitter och berättar, omväxlande ser han ut på innergården och bort mot hörnan där fotografierna på släktingarna hänger.

Bernt-Olov använder sig ofta av bilder när han skriver. För att komma i stämning.

– Jag brukar betrakta bilder länge. Efter ett tag tränger man liksom in i bilden och känner stämningen.

När han i slutet av 80-talet skrev boken Agitatorerna, fick han hjälp att komma i rätt stämning med en suddig film om storstrejken inspelad på VHS som han fått av en vän.

– Varje morgon innan jag satte mig för att skriva såg jag filmen.

Kraven Bernt-Olov ställer på det han skriver är skyhöga. Han ägnar mycket tid åt efterforskningar. Denna noggrannhet hade han aldrig i sina tidigare yrken.

– Det är för att jag är rädd att göra något fel. Tänk dig att du har klätt upp dig fint i vit skjorta och slips, och så ser du den där fläcken…

Trots att Bernt-Olov är oerhört disciplinerad: arbetar som om han gick till ett vanligt arbete, tycker han att skrivandet är svårt.

– Jag har ständig skrivkramp, säger han.

Rädslan att misslyckas finns där ständigt. Saknaden efter arbetskamrater kan också vara svår.

– Man är uppväxt med kamrater, van att ha folk omkring sig. Att då plötsligt sitta ensam och jobba, det är inte lätt.

De saknade arbetskamraterna är i vilket fall som helst med Bernt-Olov ändå. Det är nämligen för dem han skriver sina böcker. De är de tänkta läsarna som ger honom energi att berätta historierna.

– Jag skriver för att ge den sortens liv en värdighet.

(Publicerad i KLASS nr 1-2015)

*Faksimiltryck= ett billigare tryck av en handtryckt upplaga. Originalet av Verktygsbod trycktes på Rosenlöfs Tryckerimuseum i 50 numrerade exemplar.

Bernt-Olov Andersson född 1947, debuterade 1978 med diktsamlingen Mellan hammarslag och bandbyte. Hans senaste bok heter Verktygsbodoch kom ut 2015. Bernt-Olov har arbetat som kanthyvlare och byggnadssnickare, varit engagerad kortare perioder i facket och i för socialdemokraterna i kommunpolitiken i Sandviken.

Mer om Bernt-Olov: http://www.kulturpool.se

Mer om Reptil förlag: http://www.bokforlagetreptil.se

Bernt-Olovs tips på böcker föreningen kunde nytrycka:  ”Arbetaren i svensk diktning” av Holger Ahlenius från 1934, ”Avsikter” från 1945, ”Arbetarskildrare från Hedenvind till Fridell” av Åke Runnquist från 1952 eller ”Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909 av Axel Uhlén från 1964/78. De finns här i hyllan.

Copyright: Jane Morén,  Tidskriften KLASS, redarbetarskrivare@gmail.com