Text: Susanna Alakoski
Susanna Alakoski skriver att Alexandra Pascalidous böcker är en sorts litterära rapportböcker. Hon hävdar därmed att de definitivt är arbetarlitteratur och undrar varför Pascalidous böcker inte uppmärksammas mer i de arbetarlitterära leden.
Det börjar som vanligt. Alexandra Pascalidou lägger sig i. Skriver ett inlägg i Facebookgruppen Arbetarlitteratur. Undrar varför hennes böcker inte klassas som arbetarlitteratur.
Trots att Bortom mammas gata (2001) handlar om uppväxten i en arbetarklassförort, Taxi (2007) om världens många taxiförare, deras livs- och yrkesvillkor, Kaos – ett grekiskt krislexikon (2014) om småfolket som krossades av den grekiska krisen, Mammorna (2018) om tjugoen mödrar i Sveriges fattigaste förorter, alla verksamma inom lågavlönade arbetaryrken. Inlägget avslutas med orden ”genuin undran över definition och kriterier”. Kram på er, plus ett hjärta.
Jag skulle hellre dö än att skriva ett dylikt inlägg. Inlägget får ett fyrtiotal kommentarer. Och så föds denna artikel. Ty jag skriver själv i tråden, att jag tycker att Alexandras böcker påminner om Svetlana Aleksijevitjs. Ett slags litterära rapportböcker där författarna ger dem som saknar tillgång till offentligheten en röst.
Alexandras kristallklara prosa hanterar klass, kön, etnicitet i en säregen kombination. Mammorna, den senaste boken, är dessutom bland det bästa jag läst ur ett rent socialsociologiskt perspektiv och borde läsas av precis alla som arbetar inom samhällssektorn. Och det är ju just detta. Mammorna blir Augustnominerad (fackbokskategorin). Men nej, inte ett enda pris från arbetarrörelsens egna led trots det plågsamma klassperspektivet som återfinns på var och varannan rad i denna, och andra av Alexandras böcker. Klart man undrar.
Alexandra är journalist. Skriver krönikor, artiklar. Hon är programledare, skådespelare, modererar debatter, föreläser och skriver böcker. Hon klär sig gärna i färgstarka tjusiga kläder samtidigt som det ur munnen på henne skjuts kanonsalvor. Udda fågel är det som kommer för mig när jag tänker på henne och hennes utgivning. Hur hantera udda?
I boken Arbetarlitteratur (2006) definierar litteraturprofessor Magnus Nilsson arbetarlitteratur.
Litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetarklassen, exempelvis genom att man uppmärksammar att författaren har arbetarklassbakgrund eller att man fäster sig vid att han eller hon skriver om arbetarklassen. När denna koppling till arbetarklassen blir så stark att den framstår som central för läsningen har man plötsligt ett stycke arbetarlitteratur framför sig.
I Bortom mammas gataflyr femåriga Alexandra till Sverige från Grekland. Hon, föräldrarna och lillasystern flyttar in hos faster i betonghuset. Hon placeras på ett svenskt fritidshem, läser läxorna på biblioteket eftersom det är så trångt hemma. Hon blir elitgymnasten som blir uppsagd på grund av bristande disciplin när hon i själva verket inte har råd med glansdräkter och skor. Ej heller hittar hon till tävlingarna som förläggs längre och längre bort då hon reser kommunalt. I högstadiet hamnar Alexandra i en ”svensk klass” tillsammans med finnar, jugoslaver, chilenare och ”cocktailbarn”. Gymnasiet avverkas av en slump på Kungsholmens gymnasium. Blå linje, fjorton minuter – en annan värld. Lacoste. Tack för kräftskivan. Tennislektioner. Älgjakt och julklappsrim. Semesterresor. Klasskamrater som har ”nattats”. Gymnasiet leder vidare till universitetet.
Jag var den första i släkten, i bekantskapskretsen, i kvarteret som studerat på universitetet. Pappa som bara gått i skolan tills han var tio år förstod inte vad jag läste.
Snacka om klassresa.
Bortom Mammas gata uppmärksammades som en klassreseskildring med stark anknytning till just denna litteraturtradition vars alster vanligtvis beströs med arbetarrörelsens eget glitter och guld: Åsa Linderborg, Ragnar Thoursie, Elsie Johansson, Kristian Lundberg med flera. Förutom Kommunals kulturstipendium fick boken noll respons från arbetarrörelsens egna led.
På tal om udda. Alexandra är en av de få vänner jag pratar ur hjärtat med. Om erfarenheten att komma från ett land där krigen drivit familjen i exil. Att leva stand by med resväskorna i hallen. Att planlöst och samtidigt medvetet kämpa för ett annat liv. Förvärva kunskap genom rått slit. Slå sig fram. Gissa sig fram. Nosa. Snubbla. Som liten stå framför spegeln, göra poser och öva nya ord. När vi umgås befinner vi oss i ett hemligt rum där vi tillåts vara både vårt gamla och nya jag. Det vill säga att vi både spottar och svär och inför varandra skryter med att vi kan göra samma sorts ovanliga grisljud med strupen. Vi garvar också åt att vi idag kan använda ord som ”oerhört” utan att låta som aliens. Alexandra är även den jag gråter blod tillsammans med. Att vara den som har rönt en framgång som får de egna att ibland avundsjukt och missunnsamt vända ryggen till, till och med straffa, piska rygg.
I Taxi tillåts ett tjugotal taxichaufförer från hela världen berätta sin story. Förarna har alla en lång resa bakom sig för att hamna bakom ratten och de befinner sig alla i ett nytt hemland. Alexandra ger förutom vägen till själva ratten även arbetet i sig stort utrymme.
Tolv timmar om dagen, varenda veckodag. Ibland blir det i genomsnitt femton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Lunchpauser existerar inte, jag äter snabbmat i bilen.
Alexandras känslighet för frågor om sociala positioner och klass är en av hennes största styrkor som författare menar litteraturprofessor Nilsson som å det bestämdaste hävdar att Taxi är en klasskildring av rang (Litteratur och klass 11/2, 2009).
Kaos – ett grekiskt krislexikoninleds med en kronologisk genomgång från Lehman Brothers-konkursen hösten 2008 via sparpaket, utförsäljningar, lönesänkningar, skattehöjningar, protester, val, nyval fram till Greklands statsskuld 2013 som då är betydligt högre än vid krisens början. Därefter följer ett trettiotal grekiska termer som granskar krisen djuplodat, anekdotiskt och humoristiskt, givetvis med Alexandras egenartade litterära sound:
I Atenförorten Peramas arbetarkvarter, som borde döpas om till arbetslöshetskvarteren, går 60 procent av invånarna utan jobb.
Det är som att någon tagit fram filékniven och skurit Europa i två läger – fattiga och rika, låntagare, nord- och sydbor.
Så säckade Europas solidaritetstanke ihop som en misslyckad sufflé.
Såklart hänger Alexandra med arbetslösa, utblottade men också med överklassen och flyktingar. Såklart dissekerar hon Gyllene Gryning samtidigt som hon redogör för modern grekisk historia, väver in sitt eget liv och refererar till aktuell debatt. Minst sagt en originell bok och text där hon avrättar myter samtidigt som hon komplicerar dem.
Min stora feta grekiska kokbok är också unik. Läsaren serveras bönsoppan Fasolada, de fattigas räddning under hårda krigsår men också bläckfisk i rödvinssås. Boken är den enda politiska kokbok jag läst som förutom recept även skildrar en klassresa i mat: Vitlöksexpress till Nobelfest.
Jag föddes med en aluminiumsked i mun.
Jag höjer mitt glas för årets litteraturpristagare Hertha Müller.
Alltid både ock.
Allt i inget.
Udda.
Alexandra föddes i en tvättstuga i Rumänien. Mamma arbetade på förskola, pappa som fönsterputsare. Talangfull i såväl språk som gymnastik påbörjar hon sin långa klassresa där uppdraget för alltid tycks blivit att vara bakgrunden och klassen trogen.
Jag kontaktar författaren Gunilla Lundgren som 1985 arbetade med boken Rinkeby mitt i världen som innehåller dikter av ungdomar på arton språk. Alexandras dikt, på grekiska och svenska, avslutar boken.
Enligt Lundgren satt Alexandra långt fram. Hon lyssnade uppmärksamt, var orädd, snabb och sprallig. Hade åsikter och stort rättspatos. Skriv att hon redan som femtonåring var ett TV-proffs, fantastisk på att ta regi, framträda framför en filmkamera, säger Lundgren. Som också poängterar att den unga Alexandra även bar ett djupt allvar, och ett stort mörker.
När Mammornarecenserades i Aftonbladet (2/9 2018) undrade anmälaren varför ingen kommit på den geniala idén tidigare, att ge ordet till tjugo mammor som kämpar för sina barn i några av Sveriges fattigaste och mest utsatta förorter. Undrar jag också. Mammorna är en lysande kollektivberättelse. Likt Krislexikon är boken snyggt inramad i torra fakta: Medelinkomst (alltid lägre än svensk genomsnittslön), bostäder, medelålder, invånare, största parti, intressen. Språket journalistiskt estetiskt och rakt. Alltså svetlanaaleksijevitjst. Aleksijevitj är också journalist. Också hon intervjuar. Samlar många röster under samma tak. På specifika teman. Exempelvis kvinnor/krig eller barn/krig. Hon vänder och vrider på ord och berättelser. Gör urval. Förtätar. Skapar poesi av såväl hemligheter som hemskheter. Så gör även Pascalidou.
Mammorna i Mammorna är arbetslösa, de är arbetande fattiga, de fattas, inte bara pengar utan även tid, hälsa, utbildning. De städar, de har förlorat söner till kriminaliteten men också fostrat förebilder. En del har fått det där overkliga samtalet mitt i natten, att sonen hittas ihjälskjuten i en bil eller i en portuppgång. Dessa mammor står längst ner i hierarkierna, miltal från maktens och medias strålkastarljus. De kan allt om våldet, de kämpar och de är kloka som ugglor men deras rop på hjälp når sällan fram. Ändå föreläser de, nattvandrar. De planterar kärlekens och hoppets frö istället för hatets. De bygger broar. Demonstrerar. De står envetet kvar i den kommunala bostadskön för ett bättre liv. Fattigdomen är bokens enskilt viktigaste röda tråd och skiftnyckel in till förståelsen av vår tids absoluta elände. Boken som sådan understryker även vilka förorterna huvudsakligen befolkas av: Vår tids arbetare.
Framöver ska jag hanka mig fram som barnsköterska.
Nu jobbar jag för att dryga ut pensionen.
Jag tog inte ens semester.
Mammorna var nära att knipa Augustpriset med motiveringen, … dessa mammor talar enträget om ett liv, en kamp, på andra sidan den växande klyftan, i förorten … För sina andra böcker och uppdrag har Alexandra tilldelats utmärkelsen Årets europé. Stora Feministpriset, S:t Eriksmedaljen från Stockholms stad för sitt arbete för demokrati, mångfald och rättvisa. Hon har tilldelats Bellmanpriset för Bortom mammas gata som även prisades av Svenska PEN. Hon har korats till årets talare och nyligen fick hon också The Global Inspiring Women Worldwide Award.
Som sagt, en mycket udda fågel.
En förortens askunge minus gudmor med magiskt trollspö.
Som arbetarrörelsen borde älska.
Susanna Alakoski debuterade 2006 med Svinalängorna vilken belönades med Augustpriset samt blev filmatiserad. Hon har sedan dess skrivit romaner, barnböcker, essäer och varit redaktör för flera uppmärksammade antologier, bland annat Tala om klass. Senaste bok: Bomullsängeln, första delen i en romansvit i fyra delar.