Eva Nysäter, Ulrika Nettelblad och Babak Behdjou fick 2023 års hederomnämnanden av stipendiekommittén. Här kommer intervjuer med dem.
Eva Nysäter
… är 68-åring pensionär från Kärrtorp, Stockholm, som fortfarande arbetar deltid i tunnelbanan där hennes text Ur Underjorden utspelar sig.
Berätta om ditt bidrag?
Jag har arbetat i tre omgångar i Stockholms tunnelbana med början 1978. Jag började skriva för att ha något att göra och försöka att skapa mening i min stundtals meningslösa tillvaro i underjorden. Jag hade ju aldrig kommit ihåg allt om jag inte skrev ner det. Var faktiskt med i antologin Kneg 2006 med några dikter också.
Vilka författare inspirerar dig?
Jag läser mest kvinnliga författare. Nu har jag precis levt med Marianne Lindberg De Geers alla böcker i några månader. Älskade Doris Lessing när jag var ung. En ny trevlig bekantskap är Charlotte McConaghy som tar in klimatet och miljön i sina spännande böcker. Christina Wahldens deckartriologi från Australien gillade jag också.
Hur blev du en skrivande person?
När jag var liten drömde jag om att bli författare eller skådespelerska. Jag är nog typen som ofta står utanför och tittar in och då är det lätt att börja skriva. Ibland tänker jag att jag försöker skriva mig ett liv. Sen har jag alltid älskat att läsa också. Att få ett annat liv för en stund.
Ulrika Nettelblad
… är 30 år, jobbar som ST-läkare i psykiatri och bor i Uppsala, men är på väg till Mariehamn på Åland.
Berätta om ditt bidrag?
Slantarna är en novell om hur relationen till ekonomi ärvs mellan generationer. Den handlar om en kvinna i en ekonomiskt desperat situation och anknyter parallellt med det till hennes egen barndom och hennes barns framtid. Viljan att skriva texten kom från en större drivkraft att skriva om hur kulturen i familjen kan prägla de val vi gör, och inspirationen till det kom från livsöden jag sett i mitt yrke som läkare i psykiatrin.
Vilka författare inspirerar dig?
Enskilda böcker har inspirerat mer än hela författarskap. Några starka upplevelser är: Diva av Monika Fagerholm, 2666 av Roberto Bolano, Fight Club av Chuck Palahniuk och Vågbitar av Hilde Hagerup.
Hur blev du en skrivande person?
Jag började skriva ”böcker” när jag var fyra år – att vara en skrivande person kom före allt annat i mitt liv. Numera skriver jag mest på min blogg ulrikanettelblad.se Att skriva så fritt utan yttre krav är det som låter mig fortsätta vara en skrivande person istället för bara en med skrivarambitioner.
Babak Behdjou
… är 43 år, bor i Stockholm och studerar vid Biskops Arnö Författarskola. Babak Behdjou väljer att ej publicera sitt bidrag på grund av att texten ingår i en tänkt kommande bok.
Berätta om din kommande bok?
Mitt skrivande handlar om att ge utrymme för den ilska jag och många med mig bär på. Om egna och ärvda trauman och vilka vi blir av dessa.
Vilka författare inspirerar dig?
Min mamma Mina Assadi, Fereydoun Farrokhzad, Forough Farrokhzad, Jonas Hassen Khemiri, Abdellah Taïa, Khalil Gibran, Edward Said, Sherko Bekas, Nina Bouraoui och fler jag inte riktigt kommer på just denna sekund.
Hur blev du en skrivande person?
Jag föddes till skit som pågick i min mammas liv och folk i min närhet. Där anledningen till att hon lämnade Iran följde oss i det nya med dödshot från iranska regimen. Hot som mamma fick motta och även jag. Hot som vänner i Iran och Europa också fick för att sedan avrättas i exempelvis Bagarmossen, Paris, Berlin och Bonn. Medan så fängslades och avrättades vänner som flugor i Iran, Kurdistan och Irak. Jag tänker att just det har varit avgörande för mitt skrivande. Att leva i det bottenlöst mörka samtidigt som majoritetsbefolkningen helt ovetande fortsatt med sin vardag. Och sen att se mamma pendla mellan arbete, arbetslöshet och sjukskrivning efter att ha varit en välkänd poet, låtskrivare och journalist i hemlandet. Det knäckte mig redan som liten och har ihop med erfarenheter jag har från min uppväxt i Järva följt mig i allt jag gör. Där väcktes behovet att skriva.