FÖLJANDE HAR HÄNT:

Under en ovädersnatt blir det äkta paret Lena ”Alabama Rose” Andersson och Janne ”The Flying Dutch” Berglund – hon lindansös och biljettförsäljerska, han akrobat och trollkonstnär – föräldrar. Paret bor i en folkabuss. Lena ligger i baksätet med värkar, och Janne försöker styra genom regnet. Just när barnet ska till att födas slår blixten ned och delar en ek. Hundratals stjärnor och troll skjuter upp ur eken. Någon knackar på sidorutan. Janne tror det är ett av trollen, men det visar vara en kvinna från Näsets hembygdsförening. Kvinnan hjälper paret till föreningens lokal där barnet föds.

Barnet växer upp och tänker tillbaka på sin pappa Janne och eskapaderna han berättat om. Redan när Janne var liten pojke fantiserade han om att bli trollkonstnär och lärde sig ett tallrikstrick. En dag på Ica såg han ett anslag om att en cirkus sökte folk och såg sin chans, tog mod till sig och knackade på hos självaste utbrytarkungen Den Store Zabagline.

Det visade sig finnas jobb. Tyvärr inte som artist. Utbrytarkungen presenterade Janne för Anakonda, men Janne backade och måste erkänna sin ormrädsla. Som tur vad behövdes det också en djurtämjare. Janne tyckte det lät lovande, men svimmade när han fick möta det djur det handlade om. Och där slutade berättelsen, med Janne på golvet under ett lejon som slickade hans fötter …

Monica Lehn Domnicks fortsättning:

Janne fick en flashback till tiden då han var i fyraårsåldern. Nu förstod han plötsligt något han undrat över sedan dess. Som liten blyg grabb hade han ibland tagit sin tillflykt under farmors hellånga kjol. Han hade då upptäckt att farmodern alltid använde knäskydd av samma sort som ishockeyspelare bar. Janne hade aldrig vågat fråga varför, men nu förstod han. Hon kunde ju trolla med knäna och för att inte slita på sin sällsynta gåva måste hon skydda knäskålarna så gott det gick.

Nåväl, tänkte Janne, vad skulle farmor ha gjort om hon konfronterats med ett lejon stort som en bulldozer? Jo, hon skulle snabbt som tusan trollat fram ett gäng charmtroll för att blidka lejonet. Janne var vid tillfället långt ifrån färdigskolad i trolleribranschen men gjorde ett tappert försök. Lejonet glodde, tuggade frenetiskt på morrhåren och skrapade sina oklippta klor i sågspånet. Janne spände sig och stammade en slentrianformel. Ett sprakande ljud hördes, ett gnistregn spred sig över marken som svetsloppor. Eller kunde det vara en svärm eldflugor? Ur ljusregnet kristalliserade sig en flock ilskna troll. Det var Jannes första möte med gnisttrollen, de som han skulle konfronteras med resten av livet. Som natten när jag föddes.

Jaja, nu låg Janne halvt avsvimmad framför ett gigantiskt lejon och hade råkat trolla fram en skock snedtända gnisttroll. Läget var definitivt inte under kontroll. Han mumlade en ny hittepå-formel och vips visade sig en hop genomblöta träsktroll. Vad Janne inte visste då var att gnisttrollen skydde vatten så de försvann ögonaböj. Tack söte Jesus.

Det visade sig att trollformeln haft ytterligare en effekt, nämligen att lejonet krympt och stannat i storlek som en S:t Bernhardshund.

Det var i denna stund Janne började ta livet på uppstuds. En lejontämjare med rätt att finputsa sina tricks. Plus att han gjort sin allra första bakåtvolt, i ren skräck, men ändå. En artist var född. Klockan var tio i två.

Femtio år har gått och för mig känns det helt naturligt att fundera över släkten och den livsstig jag hittills snubblat fram på. Ni kan förresten kalla mig X (än så länge). Mamma ”Alabama Rose”, föddes hon verkligen, precis som jag, med buller och brak? Hon berättade för mig när jag var liten att hon kom till världen på mittlinjen av en snutt riksväg i Värmland. Det var därför hon blev lindanserska sa hon och blinkade som en uggla i dagsljus. Sånt kändes spännande att höra när man var liten men som vuxen har man ju sina grubbelstunder. Bland gamla tidningsurklipp hittade jag en bild när hon trippar på lina högt upp mellan två hängbjörkar. Hon var i nionde månaden med mig i magen. Två veckor senare föddes jag. Klockan tio i två.

Jag nämnde scoutgården tidigare. Ett andra hem för mig. En plats där jag så att säga ”lärde för livet”. Där fanns Knop-Knut, Gebb-gobb-Georg, Pinnbröd-Pia och många flera. De bidrog till en uppväxt jag önskar att många fler skulle få del av. Medan pappa Janne och mamma Lena övade på sina cirkusnummer lärde jag mig till exempel att skriva inköpslistor med chiffer, göra fröbomber och bygga vindskydd av fjolårets vaxdukar.

Tids nog blev jag (enligt passet) vuxen.

Monica Lehn Domnick är konstnär med inriktning på assemblage, installationer och ”annat skoj”. Senast projektet resulterade i en broderad utställning, PANDEMI BRYDERI BRODERI, ett slags tidsdokument. Hon har tidigare arbetat inom administration, tryckeri och kultursektorn. Numera är hon pensionär med mycket tid för konsten och en del skrivande.

*

Ernesto Katzensteins fortsättning:

Vuxen undrade Alabama Rose och den Flygande Holländaren om jag någonsin skulle bli, fast det var inget som hindrade dem att sova. På scoutläger drömde jag om Knop-Knut lika mycket som om Gebb-gobb-Georg, men ingen av dem tog någon notis om mig.

– Du ser ut som Pias pinnbröd, sa de elakt till mig, vilket präntade in ett välgrundat hat för allt vad bröd heter.

Bara för att vila fötterna var jag på ett föredrag på biblioteket för några år sedan. Jag kan inte minnas talarens namn eller vad han pratade om, men en mening satte hela min kropp på alert: För att bli lycklig måste man välja sina föräldrar med yttersta omsorg.

Det enda jag minns efter det var att en kvinna rörde min axel:

– Vi stänger nu.

Det var först då jag märkte att alla andra hade lämnat salen. Jag hade förgäves försökt hitta ett sätt att välja mina föräldrar trots att de redan var döda, nästan på samma sätt som jag hade tänkt på min kompis Evas förslag för att minska Sveriges import av olja: Det är bara att se till att alla gator och vägar är i nedförsbacke. Åtskilliga timmar hade jag ägnat åt att försöka lösa detta, inte bara i mellanstadiet utan även senare. Utan framgång.

Gebb-gobb-Georg hade tydligen fortsatt med sin ovana. Det förstod jag när jag såg honom på Konsum en gång. Han såg ut som en nästan perfekt sfär, så om honom drömde jag aldrig mer. Annat var det med Knop-Knut som jag aldrig sett efter scouterna. Som alla år var det marknad vid den stora fotbollsplanen i samhället och jag nästan svimmade när jag såg Knop-Knut sälja godis och långa korvar à 25 kr. Trettio år hade inte lämnat något annat spår i honom än en vild och tjock mustasch.

– Hej! Har du blivit knallare? Vad …

Men jag kunde inte avsluta meningen för han sa med en elak min:

– Nä, du, inte knallare, jag är gårdfarihandlare! och i mina öron lät det som Greve Bernadotte.

Medan han delade ut godis, korvar och växel haffade han ett förkläde likt hans eget och räckte det till mig.

– Stå inte bara där! Kom och hjälp! Som du ser tror folk på mitt företags affärsidé, sa han medan han pekade på en färgrik sköld på förklädet: Med Knop-Knuts godis knyter du ihop din lycka.

Så lämnade jag mitt liv som brevbärare. Turerna med Ulf Dahlsten och Maud Olofsson hade betytt slut på min trygga statliga anställning. Jag var numera anställd hos en tveksam budfirma och brevbärare kallades jag inte längre trots att jag gjorde samma jobb, eller nästintill, fast för närapå hälften av lönen. Så kan det vara.

Medan jag sålde karameller långa som ormar frågade jag Knut varför han kallade sig gårdfarihandlare. Han skrattade:

– Läs Ivar Lo, vetja.

Så jag gick till biblioteket där en kvinna plockade fram en bok som hette just så. Hon måste ha insett min skräck när jag såg de små bokstäverna tätt över sidorna för hon sa:

– Ta det lugnt, det är lättläst. Lite gammalmodig men du kommer att gilla den. Ingen lånar den numera så du kan förnya lånet flera gånger. Du hinner.

Problemet var att jag inte längre skulle vara bofast i byn utan hade flyttat in till Knop-Knuts husvagn, men kvinnan sa att jag kunde lämna boken i ett annat bibliotek i länet.

Ernesto Katzenstein är 75 år och bor utanför Västerås och skriver bland mycket annat för att försöka tämja demonerna. Han kom som flykting från Uruguay på 70-talet och har jobbat som städare, elektriker, tolk, lärare och ingenjör. Han trodde aldrig att han skulle uppleva censuren och den krigshets som råder i Sverige.

*

Lisa Lobarks fortsättning:

På nästa marknad fick vi en bra plats för husvagnen och folk var både sötsugna och hungriga redan vid tolvslaget.

Jag var fortfarande förvånad över att Knot-Knut ville ha mig med. Han till och med nämnde att försäljningen hade ökat sedan vi ”slog våra påsar ihop”.

En sak som besvärade mig var det där ”äckliga” korvbrödet. Varje gång jag var tvungen att tvinga den långa korven ner i brödskåran, kändes kväljningar i halsen.

En annan sak var att folk ofta kom tillbaka för att åter köpa just det: ”Korv med bröd”.

Dagen innan vi skulle flytta till en annan ort kom det fram en storvuxen karl med blå-rödrutig flanellskjorta och jeans som hölls uppe med hängslen. Lite där och här dallrade fläskvalkar som ville ut över byxlinningen. För att se solen, tänkte jag, valkarna är ju vita.

Gubben, som kanske var en bonde, lutade sig över disken och satte sin röda mule alldeles nära Knot-Knuts orakade ansikte:

– Var får ni tag på ert korvbröd?

Knot-Knut backade ett steg:

– Där grossisterna säljer billigast och vad angår det dig?

Bonden satte sina händer bakom ryggen och visade insmilande miner när han utbrast:

– Jo, det pratas nämligen här i bygden att ni har det bästa brödet här på marknaden.

Jag som aldrig åt bröd fick nästan en chock och gick in i husvagnen.

Nu förstod jag varför folk återkom viskande till varandra på ett för mig mystiskt sätt, de var fascinerade av den nya smaken på korvbrödet som de aldrig tidigare hade känt.

Hörde hur ”bonden” insisterade att få veta var brödet kom ifrån, men Knot-Knut stod på sig, sa att det är affärshemligheter. Dock tillade han att mjölet är inhemskt, brödfabriken betalar skatt och arbetarna där har kollektivavtal. Sedan fick Knot-Knuts röst den där elaka tonen:

– Om du är spannmålsbonde så vill jag veta vilka löner du betalar för drängar och pigor?

Mannen satte sina tankstreck i pannan i ännu djupare fåror och slog sedan ut sina händer innan han pustade:

– Okej, jag söker efter nya recept för att göra mer smakfulla korvbröd i min fabrik och jag har ännu inte några medarbetare för att ”knota” ihop degen. Håll med om att idag är all världens korvbröd helt värdelöst när det gäller smaken?

I husvagnen skrattade jag i kudden: Ha ha Haa Knota, knota, Knota-Knut …

Lisa Lobark är pensionär och har jobbat som städare, bilbyggare på Volvo och inom vården som undersköterska. Hon har alltid läst mycket och tycker om att skriva både på finska och svenska och har deltagit ofta via mail som pseudonym på Finska Radios program och vissa av SR:s program.