Ur arkivet

Text: Beata Hansson Foto: Jane Morén

Han är en skrivare. Producerar något hela tiden. Alltifrån debattartiklar till poesi och rena dagboksanteckningar. Om han inte sitter i en tv-soffa och gör politiska ställningstaganden, eller tar sin springer spaniel på en promenad runt Årstaviken. Det är något väldigt energiskt över den till synes ganska avslappnade Göran Greider.

 

Göran Greider är aktuell med boken Städerna som minns Joe Hill. Gåtan som fascinerat och förundrat så många författare.

– Jag vill berätta historien om honom från ett tydligt nutida perspektiv.

Han tycker att Joe Hill bjuder på en fantastisk historia.

– Vi ska vara rädda om de spår som finns kvar av fattiga människor och en person som i det här fallet också slogs för fattiga. Jag tyckte det är extra spännande att följa en ung immigrants öde i dessa tider när migranter möter oss överallt. Men för mig var det viktigt att lyfta fram många olika sidor av Joe Hill. Jag tror att han framförallt ville vara en fri konstnär, vilket på den tiden var det svåraste att sikta på för en utfattig hobo och outbildad arbetare.

Han har skrivit över trettio böcker. Imponerande för att vara en arbetargrabb från vischan i Vingåker. Det är ingen känd gräddfil in i litteraturen eller den ännu mer smalspåriga vägen till poesin. Den unge traversarbetaren Göran Greider som debuterade med sin diktsamling Vid fönstret slår ensamheten ut redan som 21-åring, blev skämtsamt kallad Shakespeare av sina jobbarkompisar. Han skrev ju långa påhittade texter. Han var ju en djuping. Men han såg faktiskt inga problem med det.

– Jag har nog alltid sett mig ganska socialt alienerad. Jag har alltid känt ett slags främlingskap som lämnat mig ifred med min poesi och intellektuella funderingar.

Vi sitter på ett fik mitt i Årsta centrum. Bredvid Göran Greider sitter Stina, en springer spaniel med mycket stor koll över vad husse har i sina fickor. Omkring oss stannar en och annan nyfiken blick. Göran Greider syns. Men verkar helt obekymrad kring detta faktum.

Född med självförtroende. Han nämner det med en närmast ursäktande gest. Men så är det. Han har aldrig tvivlat på sig själv. Inte ens i intellektuella sammanhang, trots att han kom rätt ur ett arbetarhem utan fina titlar eller fyllda bokhyllor. Han skulle karaktärsbestämma sig själv som en både udda och social person. Ja, det är mycket som är dubbelt i mötet med en av Sveriges mer kända samhällsdebattörer. Det är obeveklighet mot lättillgänglighet. Tunga tankar om världens tillstånd och småsnack om hundars släktskap med vargar. Poesin Göran Greider skriver skulle kunna kallas politisk. Men enligt upphovsmannen själv är den nog oftare strikt naturvetenskaplig. Det är för övrigt något han funderar en del över, naturvetenskapens betydelse i dikten, såväl som inom politiken.

– Under 1880-1940 var vänstern som bäst. Den var väldigt naturvetenskaplig då. Branting var astronom och en av de första att ta till sig Darwins teorier var väl Marx. Men det där verkar helt ha försvunnit nu.

Efter några år som traversförare på SKF, på betonggolv bland flytande järn och roliga arbetskamrater, men ett ganska jobbigt tresksiftssystem att ställa in tidsrytmen efter, vaknade suget på bildning. Vaknade är kanske fel ord. Greider föddes nog som en nyfiken person. Ständigt undersökande, frågande.

– KTH var tanken i ungdomen, men av någon anledning blev det historia på Stockholms universitet istället.

Ungefär samtidigt tog han jobb på äldreboende och senare en anställning på en korvfabrik i Stockholm. Han minns hur han vadade fram i ister. Det hindrade inte att han trivdes även där, speciellt med kollegorna från världens alla hörn. Alla dessa möten som är så befruktande för en författare. Men han kan också berätta att han faktiskt avancerade i sin karriär på fabriken, fick titeln etikettstryckare.

Han är en arbetsam kille, Greider. När vi träffas är det onsdagseftermiddag. Denna vecka har han redan skrivit sju artiklar. Men det handlar inte bara om att vara produktiv. Han tror även på att skapa saker utan avsikter. Bara skriva. Han skriver gärna dagbok och annat som ingen annan än han kommer att läsa.

– Att skriva för mig, handlar om att öppna slussar. Att pröva sig fram. Att inte bara slå sig ner och invänta inspiration. Att inte vänta sig att det första ordet man skriver ska vara det första ordet i texten. Jag tycker helt enkelt att det är roligt att skriva. Folk tror att det är politik, men det är bredare än så.

Kanske svårt för litteraturrecensenterna att förstå. Greider upplever ofta att man recenserar honom istället för det han har skrivit när han kommit ut med en ny bok. Att vara debattör samtidigt som man är naturlyriker, verkar helt enkelt inte gå ihop för dem.

 

Liksom så många andra skrivare vill han inte sätta sig själv i ett fack. Han ser sig inte som arbetarskrivare. Inte primärt. Politiken förefaller han se som en andrahandsprodukt i sitt skapande av lyriken. Det verkar däremot inte hans läsare tycka. För många är han nog helt enkelt vänsterskribenten. Även i poesin. Även om han gärna skriver om arbetsliv ser han de första dikterna som väldigt surrealistiska eller kanske till och med dadaistiska, lite Lars Norénpåverkade.

– Norén är inte heller den typiske arbetarskrivaren, men jag gillar hans sätt att ur ett naturligt men ändå tydligt underifrånperspektiv skildra de trasiga och egendomliga människorna. Han gör så befriande iakttagelser. Även om jag alltid varit socialist har inte det styrt min preferens av litteratur. Jag älskar även Eyvind Johnson, Dostojevskij och Nietzsche.

Självklart reflekterar han över var arbetarlitteraturen står, då och nu.

– Det skedde ju en explosion för ett tiotal år sen. Då kom en massa författare samtidigt. Kristian Lundberg. Susanna Alakoski, Åsa Linderborg. Jag trodde verkligen att de skulle bana väg för en ny ton inom litteraturen. Men det känns som att det kom av sig. Vad finns det egentligen för nya namn inom arbetarlitteraturen idag?

Fotografen serverar snabbt några namnförslag. Han blir glad över påminnelserna. Poeten Jenny Wrangborg är han förtjust i, och Johan Jönsson också, fast han är väl teoretisk och krånglig ibland, tycker Greider.

Du har en hel del makt i dagens kultursverige. Vem leder dig igenom den moderna arbetarlitteraturen idag? Hur hittar du till den?

– Svår fråga, kultursidorna idag blir ju sämre och sämre. De hade mycket större koll på vad som kom ut för bara tio år sen. Men jag tycker att min tidning Dalademokraten har en bättre litteraturbevakning än många av de större tidningarna.

Poetisk arbetarlitteratur verkar vara en svår ekvation. Det är som en motsägelse. Han kan bara nämna ett fåtal, Stig Sjödin och Harry Martinson, Sonja Åkesson. Han funderar vidare över sina inspiratörer och räknar upp Pasolini, Brecht och Tomas Tranströmer.

– Men dessa författare skulle jag knappast kalla arbetardiktare.

Han frågar sig om aktivismen kanske har lämnat den politiska dikten idag, Men det finns vissa, som den danske diktaren Yahya Hassan.

– Han hatar ju allt och alla.

 

Nej, Göran Greiders husgudar är nog snarare Springsteen och Dylan. Han minns att det var så han började en gång i tiden, hemma i pojkrummet. Musiktexter, hämtade ur inspiration från LP-skivor.

– För mig har agitationslusten handlat om att inte idissla sin vanmakt. Det finns alla skäl i världen att vara arg på världen, men inte att ge upp.

Man pratar så lite om klass idag, tycker Greider. Men i den mån det bedrivs klasskamp är det överklassen som är framträdande och lyckad i sin kamp. Klasskampen pågår uppifrån och ner. Vad är det för perspektiv på filmerna som visas? Hur diskuteras i vardagens samhällsdebatt exempelvis RUT-bidraget? Undrar han retoriskt.

Men vad har vi för arbetarklassklimat idag?

– På 20-30 talet var arbetarklassen stark och drivande överallt i samhället och det skapade också en stark arbetarlitteratur. Sedan 80-talets början har vi oavbrutet rört oss i riktning mot individen, mot individuella fri- och rättigheter, mot en privatisering av sociala frågor och mot utnämnandet av stat och byråkrati som roten till allt ont och bort från de bredare sociala sammanhang som inbegriper klass, kollektivt handlande, historiematerialism.

Greider ser att det är medelklassens blick som idag vägleder oss. Även på redaktionerna. Han berättar om en kompis som skrev en roman om en bruksort. Men inget förlag ville ge ut den trots att den enligt Greider var bra. Varför?

– Jag tror inte de vet att bruksorter fortfarande finns, på redaktionerna. De tror att det är något förlegat, från förr.

Men det är inte bara poesi eller debattartiklar som kommer ur honom. Han älskar att twittra. Han tycker att twitterformen är lockande, rytmisk och fåstavig som en haikudikt. Och att gilla haikudikter är inte långsökt för denna naturvetenskapliga naturlyriker.

– Jag tror på det raka. Jag tror på skildringar av människor i vanliga jobb på vanliga platser i framtiden. Jag tror inte på en arbetarlitteratur som bara innehåller utslagna eller knäckta människor som jag ser mycket av nu. Jag vill ha en bredd av alla de som jobbar längst ner på stegen. Stephen King är en författare som lyckats med det. Och John Ajvide Lindkvist. När det autentiska kommer till tals i litterär form, då kan det explodera.

Det finns inget hos poeten framför mig som tyder på att gnistan avtagit så här 35 år efter debuten. Inte ens en stabil post som chefredaktör för Dalademokraten sedan nästan tjugo år tillbaka får honom att luta sig tillbaka. Han fortsätter att svinga arga uppfordrande rallarslag uppåt i traditionen av den starka, stridbara rörelse som Joe Hill var en del av för hundra år sedan.

Ur nr 4-2015