Linda Eriksson

Första gången vi träffades trodde du att jag var rik. Jag hade en kappa som kanske såg dyr ut i mörkret, vi gick hem till mig och jag bodde för tillfället i en stor lägenhet i Vasastan. Du visste inte att det var ett tremånaders-kontrakt eller att kappan var sydd i billig tråd, den släppte taget om tyget. Du har berättat att du trodde jag var riktig överklass. Jag kunde ta din hand och vi kunde tala med varandra, följa varandra i mörkret i lägenheten. Jag undrar vad som hade hänt om din första bild av mig varit en annan. Hur vi mötts i dagsljuset, hur vi mötts på ett annat golv, om vi kunnat följa varandra, om jag kunnat följa dig.

Det är materialen mot din kropp, där du ställer ner ditt glas. Tygerna över dina axlar går inte sönder, de värmer, blir inte klistrigt fuktiga. De sveper sin varma torra sand över dig men du märker det inte. Du har knappt valt den där skjortan. Din hand sökte sig, dina fötter följde vägen till butiken. Vi letar efter en tv-bänk på nätet. Vi bildgooglar och varje möbel ditt finger landar på visar sig kosta omöjliga summor. Du säger ”men fan också!” och skrattar lite, du säger att det är hopplöst, allt som är fint är för dyrt.

I butikerna söker du dig till människorna, du vänder dig mot personalen med ett leende och en frågande blick. Du börjar tala. Du tar god tid på dig och förklarar alla omständigheter kring lampan du ska hänga upp, kåpan som ska passa i taket, du tystnar och funderar medan expeditens ögon vilar på dig. Ditt ansikte är torrt och svalt. Vi går in i en ny butik och jag behöver egentligen hjälp, du vänder mig mot personalen men mitt ansikte hårdnar. Jag säger att jag vet var jag ska leta. Ett butiksbiträde går förbi och du hejdar henne. Du frågar efter det jag ska ha och hon ler, hon ber oss följa henne.

*

I lägenheten där jag växte upp följde plastgolvet mina fötter och vävtapeten min hand. Tapeten var vitmålad, jag minns den blanka strukturen. Den gulnade väggen i badrummet var vitprickig från tandborstningen och duschdraperiet klistrade sig mot mitt lår. Det fanns luftrum under linoleummattan i köket, en kulle där foten sjönk ner. Det doftar av damm och grön såpa. Mamma städar och städar. Det är mycket rent men det doftade ändå gammal plast, komposit. Tiden sätter olika spår i olika material. Patina är ett ord man ger vissa ting, vissa material, dessa vissa tings och materials åldrande.

Det är luften och platsen där kroppen vistas, när platsen finns i överflöd, i våningar, i fil. Mina första steg in i en villa. Min öppna mun, mina klasskamraters stängda munnar, deras stängda ögon. Vi fick en ”husesyn”, ett nytt ord, och för varje rum utropade jag att det var så vackert. Kaffemaskinen med rör i krom som ett heligt föremål, jag kunde se mig själv i den.

Att gå in i något annat, att förstå att något annat finns. Ett ägg som öppnas mot ljuset, ett barn som äter glass för första gången. Det gamla blir bara det gamla mot det nya, förut har det varit inget annat än insidan, det har varit världen, och världen har nu öppnat sig i fil och i våningar. Mitt hem träder fram i ny dager. Det visar sig och jag vill inte titta. Jag mår illa av de små rummen, avsaknaden, det gulnade, strukturerna. Jag vrider mig undan väggarna. Det nya ögat bakom det gamla, det fylls av kokande klistrig mjölk: jag ska bygga mig en trappa, jag ska sätta mina fötter på stora golv, jag ska komma ut i ljuset, det ska skölja över mig i tusentals år, mina klippformationer ska bli till andra klippformationer, andra hålrum, andra släta ytor, andra lämningar.

*

Jag gör inga stora rörelser. Kroppen är inte min. Jag försöker styra den utifrån och hålla den på plats, armarna nära sidorna. Amanda har köpt naturvin som hon häller i mitt glas och jag ser in i rummet, på vinet som sträcker sig uppför glasets vägg. Köket är litet. De har dragit ut skivan i Perstorpsbordet och vi sitter alla nära varandra på pinnstolarna som knakar svagt när man byter position. Amanda framåtlutad, insugen i Tomas berättelse. Det andra paret och du lyssnar, ni flikar in. Du håller min hand och ser på mig, du skojar om din pubertala matlagning, det blir alltid pasta med pesto när du lagar mat. Blickarna vänds mot mig och jag vet ju vad jag ska göra, jag bara förmår mig inte. Leendet är alldeles stramt, sträckt. Du räddar mig. Men kroppen fortsätter växa, den blir stor och hård. Din mun och de andras munnar rör sig, ansiktena är sammansatta, kropparna mjuknar av vinet. Det är som att alkoholen inte har någon effekt på mig. Vi tar fram ett kortspel och jag ser händerna blanda leken, lägga sig i knän, röra vid partnerns axel. Jag håller mina under bordet, placerar ibland den ena runt glasets fot.

När vi kommer hem gråter jag utan förklaring. Ditt ansikte är avrunnet och dina armar hjälplösa när du tröstar mig. Du trodde vi haft en trevlig kväll. Det stramar över pannan och käken, det trycker bakom ögonen, djupare in, ett tryck bakom huvudet.

*

Jag önskar mig glömskan. Inte längre kunna gå baklänges den vägen jag kom. Upptäcka det först i efterhand och inte när det händer. När det händer är det som att falla i sömnen. Det minns man inte. Man vaknar och förstår att man somnat. Det är gummibandet, upprepade rörelser. Så ska minnena hamras bort och hamras in. Jag arbetar med ett nötande, om och om igen klär jag på mig.

Visionen finns som en hägring. Luddig i konturerna, bara vissa bilder träder fram. En tung ullmatta, en tvål, en middag, ett samtal och ett varmt ljus som faller över tallrikarna. Ibland ser jag nästan helheten och ibland undgår den mig. Jag måste gå in i rummen som påminner om det jag vill bygga upp, mina förlagor. En inredningsbutik som doftar av rosmarin och rökigt trä, där de tänder levande ljus. Jag sitter i sofforna, drar min hand över textilerna, plockar upp ett litet fat och väger det i min hand. Jag tänder och släcker en lampa. Jag granskar människorna därinne, deras nackar och händer, deras hårfästen och skor.

*

Minnet är en föränderlig massa. Det formas, rör sig och mattas av. Det är transparent ena stunden och andra ogenomträngligt. Det kan byta plats på händelser och ändra händelsers förlopp. Det kan vara snällt eller elakt, förvärra eller förmildra omständigheter. Släta hjärnan, glömskan som ett bländande ljus.

Jag kan ändra minnet genom att berätta. Berätta om och om igen. Jag ändrar i historien lite varje gång och en dag ska den vara sanning. Jag ändrar inte innehållet utan hur jag berättar. Att krama en historia ur sig med ansiktet förvridet eller att öppna munnen och hälla ur sig den med skakande huvud: det var riktigt sjukt det där. Det var sjukt att jobba i hemtjänsten hos överklasstanter i Vasastan. Rummen i fil, tre meter i tak, rum efter rum och rummen samlar mer och mer damm eftersom tanten bara vistas i ett av dem. Hon sitter med händerna i knät och rak rygg när jag svettig kommer in genom dörren. Jag ska städa och det tar alldeles för lång tid på grund av mängden saker som står i vägen men inte får flyttas på. Hon följer efter mig på avstånd, jag förstår att hon inspekterar men jag ser inte åt hennes håll. När jag precis ska gå ber hon mig att kamma mattfransarna. Hon pekar på en liten kam i elfenben, den hänger på en krok på väggen. Jag tar kammen och ställer mig på knä, jag arbetar från mattans vänstra kant till den högra, de vita tänderna reder ut fransarna. Jag hör mitt namn och ser upp. Hon säger att jag inte behöver ta mattorna i de andra rummen. Hon ler mot mig. Jag lyckas bli klar, ta mig ut ur lägenheten och ner på gatan där jag sätter mig på en bänk. Jag försöker dra ett djupt andetag men luften kommer bara i skvättar. Det är som att lungornas volym minskat. Det trycker mot bröstbenet och benen är tunga, jag kan inte resa mig. Jag ser en av mina kollegor på långt avstånd. Hon heter Marika och är i övre medelåldern. Hon har på sig ringar och nagellack fast det går emot hygienföreskrifterna, hon går med snabba steg, såsom alla våra steg måste vara för att vi ska hinna med schemat. Hon har rosa crocs med plastblommor och smileys i hålen. Jag vill inte vara henne men hon klarar det bättre än jag. Jag reser mig, jag har tre besök kvar.

Kan jag berätta det här igen och igen. En vacker dag mjuk päls i handen. En vacker dag bara berättelse. Jag märker det inte, det är inte längre ett minne utan en bild, någon annans berättelse om bilden som jag minns.

Det finns ingen berättelse som föregår nuet. Det finns bara ett skifte. Det finns en plats. Det finns en annan plats. Det finns ytor som klingar mot varandra. Det finns en blick som klarnar. Det finns fåfänga. Det finns längtan. Det finns goda ting i livet. Det finns smak för de goda tingen i livet. Det finns sug efter skifte. Det finns sug efter rörelse. Det finns äckel. Det finns vattenavstötande material. Det finns frånstötande ting. Det finns frånstötande material.

*

Jag hör en sång. Jag hör den parallellt med min röst. Sången går in och ut ur min röst. Jag hör den och sjunger den. De feta fjädrarna. Det rinner nästan av mig. Det är nästan glömska. Jag hör den klinga mot en annan yta. Det finns ett motstånd. En yta mot en annan. Att höra sången. Att inte höra sången. Att inte höra den klinga mot ytan. Att redan vara på platsen. Toner i varandra. De är parallella. De hörs inte längre. Det rinner av. Det bruna vattnet.