Detta är en brevväxling mellan Freke Räihä och Ewa Bergdahl under hösten 2020. Det hela initierades av ett inlägg på Facebook av Ewa.

Ewa:

”Arbetarlitteraturen är ingen gåtfull tillfällighet. Den springer ur ett socialt tryck.” skriver Tony Samuelsson i sin kloka essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks som utkom för några år sedan. Och han frågar sig: ”Vem är dagens Moa och morgondagens Ivar?” och konstaterar att det kanske är lika bra att ingen arbetarförfattare idag försöker axla den manteln, eftersom dagens arbetarförfattare ska läsas utifrån sina egna villkor. Det är alltför enkelt att vårda den arbetarlitteratur som varit och glömma bort den som skrivs idag.

För som Samuelsson skriver: ”svaret på frågan Till vad ska vi ha arbetarnas litteratur? är enkelt. För att samhället behöver förändras, förbättras och demokratiseras och för att de som ska göra det behöver samlas kring en gemensam kultur, en gemensam berättelse. /… / Idag står vi ånyo inför en sådan omvandling, men det är kapitalet som omgrupperar och arbetarrörelsen försöker hänga med. Man driver inte på utvecklingen, man gör motstånd, förhalar, obstruerar. Det är en arbetarrörelse som ställt in sina stora och omvälvande välfärdsidéer inför framtiden och som hämmas av en försvagad klassmedvetenhet och kapitalets snabba internationalisering. Idag är svaren på frågorna inte så enkla. Detta speglas också i arbetarlitteraturen.”

Freke:

Mm. Jag tror att det finns en reell möjlighet att istället för att göra motstånd just driva utvecklingen. Tycker det finns en sådan tendens hos Arbetarskrivares ”Klass”. Men vem skriver sådan litteratur? Som inte är reaktiv utan progressiv? Inte jag. Jag är djupt skyldig till att vara reaktiv. Kanske handlar det om att många av oss är så förbannat nerkörda av systemen omkring oss?

Ewa:

Så är det säkert Freke, men samtidigt finns gnistor av vrede i arbetarlitteraturen som kan tända en präriebrand.

Freke:

Tänker att all vår vrede behöver riktning.

Ewa:

Ja, okontrollerade bränder är inte att rekommendera. Ditt resonemang om reaktiv och progressiv arbetarlitteratur skulle jag vilja utveckla i ett samtal. När utbrändhet, stress, sjukdomar och trötthet blir som ett kompakt täcke som lägger sig över våra liv är det än viktigare att vi ser bortom detta och riktar vreden mot orsakerna. Vore fint att få brevväxla med dig och fördjupa resonemangen.

Freke:

Det kan vi göra. E-post eller brev?

Ewa:

Så roligt! Gärna e-post men jag är på resande fot fram till 1 september. Vill du börja? Vår diskussion kanske kan utmynna i en dialog för Klass? Bästa hälsningar! Ewa

Freke:

Vi provar. Jag sätter ihop en tanke. Men är en långsam tänkare.

Ewa:

Det bådar gott. Vi behöver sakta ner för tid att reflektera.

Freke:

Hoppas det.

Så inleddes en brevväxling under hösten som hade arbetarlitteraturen i fokus. Här följer breven – ocensurerade – i tidsföljd:

Bredäng 6 september 2020

Freke,

är arbetarlitteraturen marginaliserad idag? Det finns de som påstår det. Och i så fall är det något att oroa sig för? Jag ser flera inlägg på Facebook i grupperna Arbetarlitteratur och Arbetarskrivare som ondgör sig över att arbetarlitteraturen idag ges ut av små oberoende förlag som inte har råd med marknadsföring eller stora bokupplagor. Men då tänker jag att det är ju just som motkraft den ska verka. Det är när arbetarlitteraturen försöker ställa sig in hos den borgerliga parnassens litteraturkritiker genom att anamma deras språk och deras liberala värderingar som den för alltid förlorar sin mening. Blir till en liten obetydlig nysning.

Det där med språket är viktigt. Jag tror att det är lika viktigt som perspektivet och klassmedvetenheten. Vi behöver ta tillbaka vårt språk som ger uttryck för våra erfarenheter och villkor. Vi behöver kalla saker och ting för dess rätta namn och inte som idag undvika ord eller ge företeelser andra namn bara för att man är rädd för att stämplas som tendensiös och propagandistisk. Jag saknar faktiskt den tendensiösa litteraturen. För vad är det som är fel med att vilja påverka och synliggöra med sin berättelse?

Du skrev i din kommentar på Facebook att vi hellre borde vara drivande i utvecklingen än nöja oss med att göra motstånd och att det behövs en progressiv litteratur idag. Jag tänker att allt handlar ju om makt. Ekonomisk makt. Det Tony Gustafsson påpekar i citatet jag publicerade är just detta att arbetarrörelsen numera nöjer sig med att obstruera och kritisera utvecklingen mot ett alltmer ojämlikt samhälle där klassklyftorna ökar istället för att lyfta fram en ideologi och en framtidsbild av samhället som bygger på ekonomisk jämlikhet och aktivt arbeta för att förverkliga den.

Här tror jag att arbetarlitteraturen har en viktig roll att fylla. Vi behöver formulera en ny berättelse skriver Tony Gustafsson vidare. Jag håller med, men tror inte att det räcker med en ny gemensam berättelse. Vi behöver skapa motkulturer till alla de borgerliga värderingar som idag sköljs över oss från diverse håll, reklam, sociala medier, public service, skolan och tyvärr även från de fackliga förbunden. När dessa inte längre formulerar vad striden gäller utan marknadsför sig själva som ”försäkringsbolag” har vi kommit långt, långt bort från en socialdemokratisk idépolitik.

Du skriver vidare att vi är nerkörda av systemen och jag kan bara hålla med dig, men tror samtidigt – som den optimist jag i grunden är – att vi istället för att låta oss knäckas av ”systemen” kan ta strid mot dem genom att formulera vad vi vill. Det är därför språket är så viktigt. Det är ett redskap som vi kan använda för att väcka varandras vrede och rikta den mot orsakerna. Och det är därför skrivarkurser är livsviktiga!

Mycket av den arbetarlitteratur som ges ut idag saknar en riktad vrede. Och mycket handlar om vilsna individer. Det saknas ofta ett vi-tilltal. Det är som om kollektivet förlorat sin betydelse, som om detta att ”tillsammans är vi starka” inte längre är giltigt, fast vi alla i grund och botten vet att det bara är genom att gå samman som vi blir riktigt starka och kan förändra villkor och förbättra världen. Låt oss hela tiden påminna oss om det!

Må väl och ta hand om dig, jag har precis köpt två av dina diktsamlingar från Antikvanti och ska läsa dem för att se om du har rätt i att du skriver reaktiv litteratur.

Ewa

Degeberga 13 september 2020

Ewa,

efter vårt korta samtal över sociala medier så började jag tänka på allvar kring det här med reaktiv, beskrivande och realistisk, kontra progressiv, idealistisk och drömmande, litteratur. Eller konst. Jag använder gärna ordet konst om litteratur. Kanske som ett sätt att uppvärdera det? Eller som ett sätt att komma förbi tanken att litteraturen är mer än berättelser. Det är inte bara i berättelsen som litteraturens styrka ligger. Det är i hur berättelsen framförs, gestaltas. De funderingar jag haft under en längre tid, men som aldrig riktigt formulerats utanför den rent konstnärliga texten, ska jag försöka fånga. Men tankar blir lätt som fåglar i flykt – när jag ser dem har de redan flyttat sig.

Jag kan hålla med om att arbetarlitteraturen i någon mån är marginaliserad. Trots att arbetarlitteraturen som begrepp de senaste decennierna åter växt sig stark i det liberala mediesverige. Det finns enstaka succéer. Johan Jönson, Jenny Wrangborg och i någon mån även Kristian Lundberg talas det gärna friskt om som författare som nått ut med en arbetarlitteratur. Min granne som är svetsare läste Jönsons Efter arbetsschema, från 2008, med stor behållning men är annars inte en läsande människa. Även hos mig öppnade Jönsons bok upp något om hur litteraturen får skrivas. Innan hade jag främst läst äldre politisk diktning som exempelvis Stig Sjödin, som påverkat både mig och Jönson och Wrangborg stort. Dessa succéer kan möjligen tillskrivas en tidsanda, på samma sätt som de stora förlags- och mediekonglomeraten under 2010-talet i någon mån försökt lyfta fram berättelser från de som rasifieras, tyvärr ofta på ett rasistiskt vis, på samma sätt som arbetarförfattaren utpekats som någon som är äkta vara – en riktig arbetare! – och därmed främmande i de borgerliga salongerna. Främlingen blir en nidbild som överklassen och de som internaliserat deras värderingar, alltså gjort dem till sina egna, kan betrakta som ett djur i en zoologisk trädgård. Men att det går trend i vilken litteratur som lyfts fram är ju knappast någon nyhet. Det handlar väl delvis om massmedias behov av nyhetens behag. Men jag tänker också att vi, som arbetarförfattare, inte kan förlita oss på de liberala (eller för den delen konservativa) för att förändra världen vi lever i. Kanske är det dags för föreningen att gå i traditionens hjulspår och börja ge ut egna böcker bortsett det oerhört vassa och välfungerande antologiarbetet? Så som Folket i Bild gjorde 1941–1960 och en lyrikserie, Folket i Bilds Lyrikklubb, som påbörjades 1953 och i olika konstellationer levde i 50 år. Som rest ur detta har vi nu kvar tidskriften Lyrikvännens egna Lilla serie. Vad nuvarande redaktion på Lyrikvännen ska göra med detta arv har vi ännu inte sett.

Men bland dessa nya arbetarförfattare är det som jag sett en övervikt på reaktiv litteratur. Alltså en litteratur som främst fokuserar på ett realistiskt återgivande av verkligheten så som vi arbetarlitteratörer ser den. Alltså underifrån, från postrundorna, köken, fabrikerna, vården och förskolorna. Men också från sjukskrivningens plåga och arbetslöshetens helvete. Kanske är det det egna perspektivet som råder? Men vad annars kan vi göra litteratur av? Våra drömmar?

En som jag upplever har lyckats göra litteratur av sina drömmar är Jenny Wrangborg. I hennes Kallskänken från 2010 samsas den beskrivande och därmed konserverande blicken på samhället med drömmar och handlingar som förstärker bilden av en bättre värld. Det handlar om fungerande motståndsaktioner som inger hopp bredvid den annars lite melankoliska tonen i porträtten av de köksanställda som alla på ett eller annat sätt malts i systemet. Arbetarförfattaren Henrik Johansson arbetade på ett liknande sätt i sin Av kött och blod från 2013 och det finns säkert fler goda exempel men jag upplever ändå att just den beskrivande litteraturen står för merparten av utgivningarna. Men också tankarna kring vad arbetarlitteraturen är.

När jag talar om reaktiv litteratur så menar jag det som en kritik mot den beskrivande. Att den beskriver samhället som det är utan att föreslå ett alternativ. Realismens problem är ju att den kommer ur en tanke om opartiskhet som omöjliggör ideologiska strävanden. Den ger ett fokus som landar otäckt nära ett konservativt och pessimistiskt synsätt på människan. En bild som är lösgjord från ideologi, jag menar socialism, pekar mot ett samhälle där stat eller marknad kan härja fritt och endast de varaktigt besuttna besitter den frihet de eftersträvar i bristen på ideologi.

Men, den realistiska litteraturen kan ju, liksom journalistiken och de andra konstformerna, välja vad och hur den avbildar något och därigenom ta ställning. Och den litteraturen måste få plats för att bilda oss i hur det faktiskt står till i världen. Men den måste våga drömma. Här kommer ju språket in. Och hur du menar att vi måste ta tillbaka språket, tolkningsföreträdet, och inte låta oss nedslås av att andra bilder av verkligheten får företräde i andra delar av samhället. Vår uppgift är inte att lyssna på dem, vår uppgift är att bygga en bättre värld – och för det måste vi ha hopp och för att ha hopp måste vi ha dessa drömmar om en bättre värld och formulera dem. Och då känner jag inte att realismen räcker, men att optimismen måste vara vårt politiska vapen. Vi måste blicka framåt för att ta oss dit, till en bättre framtid.

Kamratligen

Freke

Bredäng 13 september 2020

Hej Freke,

tack för dina reflektioner och känn dig inte stressad över att jag svarar med vändande post. Veckan som kommer har jag mindre tid över för brevskrivande.

Ditt brev väckte många tankar.

Kanske kan vi fundera lite över hur de tidiga arbetarförfattarna resonerade. Jag tänker på hur Maria Sandel (1870–1927), som är den jag känner till bäst, använder sig av ett sätt att skriva som verkligen är realistiskt beskrivande, men som samtidigt kräver begrundan och reflektion av läsaren. Läsarten hade hon hämtat från den tidiga väckelserörelsen som förespråkade ”tyst läsning” som ett sätt att samla tankarna och fundera över vad texterna innebar.

Realism är verkligen ett begrepp som vi kan fundera över. Det är – precis som du påpekar – upp tar var och en av oss att välja vad vi vill berätta och ur vilken vinkel vi vill belysa det vi valt ut. Så med realism kan vi knappast mena något objektivt. Och nog är sagan och fantasin lika nödvändig. Jag tror jag förstår vad du menar med reaktiv litteratur. Det är beskrivande litteratur som inte har någon riktning eller som beskriver händelser och ögonblick utan att ge dessa en omgivande kontext som ger någon form av anvisning om skildringens mening. 

Måste inte författaren ha en idé om varför hen skriver och för vem? Annars blir det ju mer som en slags terapeutisk aktivitet som rensar den egna hjärnan och hjälper en att samla tankarna och se världen. Gott och väl i och för sig men något saknas. 

Att Jenny Wrangborgs dikter nått så stor framgång tror jag framför allt beror på att de inte handlar om att ta sig ur sin klass utan att tillsammans ta sig längre in och bli starka. Det är ett slags medvetandegörande poesi som samtidigt som den har estetiska kvaliteter manar oss till samling och handling. Hon inkluderar hela tiden läsaren i sin diktning. Det är det där vi:et som gör skillnaden tror jag. Och det är därför Kristian Lundberg av många inte betraktas som en arbetarförfattare trots sin bakgrund, eftersom hans horisont inte inkluderar oss. 

Jag tror som du att drömmar och visioner är oerhört viktiga för oss. Om vi inte har dem blir livet väldigt grått och trist. En bättre värld måste ju vara möjlig även om vi ibland inte ser något ljus i tunneln. Och visst skulle Föreningen Arbetarskrivare kunna vara än mer aktiv för att publicera alla dessa berättelser, som nu ges ut på små förlag och recenseras i de stora dagstidningarna som något mer eller mindre exotiskt. Men så har det nog alltid varit. När Sandel kom ut blev hon betraktad som en udda fågel vars skildringar av arbetarfamiljernas nöd i Stockholm kring 1900-talets början mest upplevdes som obehagliga kittlingar. Elin Wägner tog sig till och med för att söka upp Maria Sandels bostad för att förvissa sig om att hon levde som hon skildrade.

Borgerligheten betraktar en arbetarförfattare med visst intresse så länge hen arbetar med ett uttrycksfullt språk och koncentrerar sig kring den egna personliga utvecklingen. I den liberala ideologin finns ju nedärvt ett utvecklingsperspektiv som manar till ständig rörelse framåt och framför allt uppåt. Ända sedan 1930-talet har arbetarförfattare som skildrat sin klassresa tagits emot med applåder av mainstream-medierna. Som om det viktigaste är att sträva uppåt hela tiden. Kristian Lundbergs Yarden blev ju betraktad just i det ljuset och hyllad.

Men även om vi skulle vara ännu fler som skriver och även om vi skapar egna förlag som ger ut arbetarlitteratur, får detta inte någon effekt förrän vi skapar starka och breda distributionskanaler. Det var genom distributionen – de många fotarbetarna och bokombuden – som Folket i Bild och Tidens förlag kunde sprida arbetarlitteraturen. Och det fanns samtidigt en läshunger. Idag saknas den. Jag är ett stort fan av den tryckta boken men jag undrar ibland om vi inte borde satsa på ljudböcker, film och digitala spel för att nå unga människor.

Att föreningen kallar sig för Föreningen Arbetarskrivare, tror jag har viss betydelse. Det är detsamma som att inte acceptera begreppet lokalvårdare istället för städerska. Vi skriver, men måttstocken för hur en ”författare” ska uttrycka sig och hantera språket har vi inte själva skapat. Alla som fått några års skolutbildning kan skriva, men alla kan och ska nog inte bli etablerade författare. Jag gillar det öppna tilltalet i namnet Föreningen Arbetarskrivare, det inkluderar och enligt föreningens stadgar kan alla som känner sig hemmahörande i föreningen och som betraktar sig som skrivande människor bli medlemmar. Tursamt nog har vi aldrig satt upp några speciella kriterier som sållar ut människor. Det finns dock en del personer som går med i föreningen i syfte att bli publicerade och när de upptäcker att de inte självklart blir det – går de ur igen. Men den stora gruppen medlemmar som bär upp föreningen gör det med omtanke om helheten och för att främja plattformen. Det tycker jag är väldigt fint.

Må väl!

Ewa

Bredäng 7 oktober 2020

Hej Freke,

i dessa tider är det svårt att tänka framåt. Jag hoppas du är okej och har kunnat ordna din tillvaro på bästa sätt utifrån förutsättningarna. Isoleringen tär på både humör och ork. Den är skadlig på så vis att en känner stor rädsla och misstänksamhet mot andra människor och det tror jag på sikt är ytterst farligt. Samhällskontraktet innebär ju att vi känner viss tillit till varandra och är beredda att vara öppna mot varandra, men coronan skapar murar och avståndstagande. Varje människa jag möter är en presumtiv smittspridare.

Jag funderar vidare kring detta med arbetarlitteratur. I det samhällssystem som vi befinner oss i råder ju borgerliga värderingar. Det visar sig inte minst i rapporten från tankesmedjan Katalys som kom förra året: Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt. De avslöjar hur lite arbetarklassen är representerad i medierna och visar att när klassen är skildrad är det oftast i förnedrande program där representanter för den arbetande befolkningen framställs som korkade och lättlurade.

Det är ett stort dilemma att befinna sig i spänningsfältet mellan den upplevda verkligheten och den borgerliga litterära parnassen med kritiker och förlag. En arbetarförfattare blir oundvikligen splittrad. Hen försöker kombinera ambitionen att skriva för sina klassbröder/systrar med ambitionen att samtidigt skriva för etablissemanget och för alla dessa läsare utanför arbetarklassen som behöver få orientering i arbetarklassens värld. Att det är så här beror väl också på att arbetarrörelsen inte längre har några distributionskanaler, inga egna förlag eller möjligheter att nå ut brett. De fackliga tidningarna som finns publicerar inte – med några få undantag – skönlitterärt material. Fönstret och tidningen Vi har heller inte utmärkt sig för att ge plats åt arbetarförfattare i någon större utsträckning.

Om en läser om arbetarrörelsens historia så framgår det klart att det var viktigt att ”bilda sig” det vill säga att orientera sig och sätta sig in i den borgerliga kulturen för att bli godkänd. Tanken var ju att arbetarklassen skulle ta ledningen i samhället och därför krävdes både bildning och utbildning. Men det verkar som om de flesta som gjorde den bildningsresan fastnade där. De kom aldrig tillbaka till klassfrågorna utan fortsatte att publicera sina individuella erfarenheter. Och det var mycket sällan som de skrev om arbetet som sådant. Undantag finns som till exempel sågverksarbetaren Karl Östman, Maria Sandel med romanen Virveln och senare Folke Fridell med Död mans hand, Kurt Salomonsson med Grottorna och nu i vår tid Jenny Wrangborg och Emil Boss som båda tar sin utgångspunkt i arbetsmiljöerna.

Hur ska vi då förhålla oss till alla dessa ”arbetarförfattare” som idag beskriver sin verklighet ur ett extremindividualistiskt perspektiv? Jag menar att det är just den individualistiska hållningen som är en del av den borgerliga medelklassens kultur. Arbetarrörelsen har alltid varit kollektiv och uttryckt sig i termen ”vi”. Att inte sätta sig själv i centrum betyder förstås inte att inte utgå från sina erfarenheter, men utblicken mot världen och solidariteten med arbetssystrar och -bröder behöver finnas där samtidigt.

Vad anser du är vägen framåt?

Hälsningar

Ewa

Degeberga 20 oktober 2020

Hej Ewa,

ledsen för sent svar. Eller kanske inte. Det här med att vi ständigt ska producera är en tanke djupt inifrån den kapitalistiska ideologin och det vore säkert klokt att även i handling på något sätt stilla det i sig. Inte bara att inte jobba ihjäl sig utan också med koncentration genomföra annat av vikt. Som att skriva brev.

Jag håller med dig att det råder en viss misstänksamhet i samhället nu. Eller kanske vaksamhet. Den lede fienden är ju inuti oss, osynlig, ett virus. Alla kan vara bärare. Jag känner inte misstänksamheten själv, men jag har en grundmurad tilltro till människor. Åtminstone till de allra flesta.

Ja, jag har länge sett det där du pekar på med hur den arbetande människan framställs i borgerlig media. Sensationstelevisionen kanske allra mest. En ständig exotifiering av vad som ändå är majoritetssamhället.

Jag är väldigt glad för tankesmedjan Katalys liksom för många andra ideologiskt färgade initiativ på vänsterkanten. Och jag tror att vi kommit till en brytpunkt i den rådande ordningen. Att det är nu, efter 50 år av att låta de konservativa sätta agendan och sprida den individualistiska låt-gå kulturen, som det finns utrymme att inte bara låta arbetarrörelsen sjunka samman utan använda det momentum, den rörelseenergi, som kapitalismens kris ständigt återkommer till, för att stärka våra möjligheter till gräsrotsorganisering mot en större rörelse. Exempelvis de socialistiskt färgade fackföreningsrörelserna. Tillsammans skulle vi kunna styra landet, äga produktionen.

Jag förstår vad du menar med att befinna sig mellan parnass och rörelse. Men jag tänker att det blir fel. Det är väl ändå arbetarna som arbetarlitteraturen vänder sig till. Och arbetarrörelsen måste ha sina egna forum. Det är så den ideologiska striden vinns. Inte genom att ta enkla poänger om utanförskap på de borgerliga scenerna utan genom att, med de medel vi har till buds, utmana den rådande ordningen – både innehållsmässigt och litterärt. Jag tror fortfarande inte på att konsten ska anpassas, eller framföras i någon särskild tradition för att den ska vara just arbetarlitteratur eller för att den ska kunna tala till oss som arbetar. Den som tror att konsten måste vara uppbygglig och realistisk misstror den arbetande klassens intellekt.

Att känna till sin historia är naturligtvis en av de viktigaste delarna av att bilda sig och andra. Och klassförrädare finns ju i varje led. Den som vänder sig till makten på maktens villkor förlorar liksom sin relevans för rörelsen. Jag tror vi måste kunna gå vidare. Inte förskjuta, utan sätta i sammanhang. Arbetarlitteraturen är ändå något som skytt, som avantgarde. Förtruppen.

Det finns ju en sorg i den individualiseringsprocess som skett de senaste decennierna. Även våra arbeten har smulats sönder till att förstås som individuella prestationer, inte minst arbetarförfattarens – men även litteraturen är ett kollektivt arbete. Det som i dag tolkas som en författares verk (om sin subjektiva verklighet till exempel, som Johan Jönson) är skapat i dialog med både annan litteratur och läsaren, samt alla de som arbetar med boken hos förlaget och i distribution och tryck. Genom att läsa Jönson till exempel, eller Sara Beischer som också skrivit bildningslitteratur, så ser vi att de är medvetna om skapandets kollektivitet.

Men för att arbetarförfattarna ska skriva om ett ”vi”, så behöver vi kanske uppleva detta vi. Uppleva att motstånd lönar sig. Att organisation ger styrka. Att vi är syskon i kampen – oavsett hur vi för den.

Kamratligen

Freke

Bredäng 26 oktober 2020

Hej Freke,

det mörknar både bildligt och bokstavligt över landet idag. Och bara detta med virusspridningen är ju ett stort bekymmer, som hur vi än vrider och vänder på problemet inte kan lösas av någon enskild individ. Här krävs ett solidariskt kollektivt beteende och det sätter oss verkligen på prov.

Du skriver att vi har fienden inom oss och jag tolkar dig så att vi inom oss alltid får kämpa med att balansera det individuella mot det kollektiva. En ständig kamp alltså inom var och en av oss. Liksom detta med att balansera framgångarna på den litterära parnassen med viljan att nå läsarna inom arbetarklassen. Magnus Nilsson har passande kallat Föreningen Arbetarskrivare för en ”motoffentlighet” och med det menar han väl detsamma som du, det vill säga egna forum, egna röster och berättelser.

Jag håller med dig om att vi ständigt bör sträva efter att ”utmana den rådande ordningen –både litterärt och innehållsmässigt”. Den allra största utmaningen – som jag ser det – är att skriva och beskriva arbetarerfarenheter och kampen för bättre villkor och ett mer meningsfullt liv. Det är ju inte så många som ägnar sig åt det idag. Samtidigt tror jag att vi nog skulle behöva mycket mer av den litteratur, som speglar verkligheten utifrån ett tydligt klassperspektiv. Fast det är kanske orättvist att säga att få skriver utifrån ett arbetarperspektiv. Det stämmer faktiskt inte, men även om klassperspektivet finns där, är många skönlitterära verk präglade av en individualism som skymmer perspektivet. Därför är det väldigt befriande att läsa till exempel Daria Bogdanska, Wage slaves, Micke Evhammar, Sju dagar i maj och Jakob Mathiassen, Betong, för att nämna några nutida nordiska exempel. Det finns självklart många, många fler arbetarprosaister som lyckas frammana detta ”vi” som är så betydelsefullt för att synliggöra kollektivet och få oss inbegripna i det och få oss att uppleva dess styrka. Det betyder inte att konsten eller skönlitteraturen måste vara uppbygglig eller realistisk. På den punkten håller jag helt med dig. Arbetarlitteraturen kan naturligtvis vara full av konstnärliga uttrycksmedel och formmässiga experiment. Bara inte innehållet drunknar i detta.

Jag läser just nu en essäsamling av Eva Adolfsson, Hör, jag talar! (2003). Hon sitter i sin farfars snickarstuga omgiven av sin pappas (Gunnar Adolfssons) boksamlingar och skriver om rätten att till orda. Så här skriver hon: ”Hos många av arbetarförfattarna och hos många kvinnliga författare ser jag en skärpt medvetenhet om att de litterära orden är något man måste strida för. Det skapar spänning i deras texter. En uttalad kamp för orden hos dessa författare! Men jag tror att den finns, fast kanske mer dold, hos alla bra författare. Som en nödvändighet att beskriva platsen för det egna talet: just här står jag!”

Hur ser du på den kampen? Är den mer uttalad hos författare i arbetarklassen än hos andra? Hur motiverar arbetarförfattare sina författarskap? Vad anser de ger dem rätten att tala? Eva Adolfsson går till deras debutverk och finner då ett intressant mönster. Det är vissa ord som förekommer inledningsvis: utanförskap, köld, svält, hunger, nederst, utstött.

Skulle det vara möjligt att göra samma iakttagelser idag? Vilka ord skulle då återkomma som en slags inträdesbiljett till ”rätten att tala”? Låt oss begrunda det.

Ta hand om dig!

Ewa

Degeberga 18 november 2020

Ewa,

ja, ett sådant mörker vi står inför. Men ett mörker som tagit tid på sig för att nu träda fram. Det är som att den ständiga kris som kapitalismen innebär accelererar när andra kriser staplas på. Bara idén att inget bör lagerhållas utan bara tillverkas för att möta ett behov har ju gjort sitt för att fördjupa de svåra situationer vi står inför. Kanske blir det ett uppvaknande för en del att vi behöver försaka för kollektivets bästa, att kollektivets bästa slutligen är individens bästa.

Det leder mig också till ännu en tanke om det individuella i det kollektiva och hur vi nu lärt oss att se den enskilda berättelsen som en med vilken vi kan identifiera oss med snarare än ett kollektiv. Kanske är den enskildes berättelse en av få sätt det går att nå bredare lager. Alltså att jag kan läsa en så tydlig röst som Jenny Wrangborg och genom denna partikulära röst nå hennes egen upplevelse in i kollektivet. Att individen kan vara en väg in i kollektivet. Att den ensammes uppvaknande kan beröra alla dennes läsare och få dessa att uppleva och låta sig inspireras av en kollektiv kraft, av organisering och gemensamma intressen. Att vi behöver en annan person att hänga upp vår plats i kollektivet på. Som en förebild genom berättelserna. Jag upplever att Bogdanska arbetar på ett liknande sätt i Wage slaves. Kanske finns det behov av hjältar även i en kollektiv rörelse. Som Ivar Lo-Johansson varit. Kanske är Anna Sanvaresa den som är på väg att bli denna? Som med starkt patos bär både rörelsens kollektiva berättelse och framhävs av den konservativa parnassen.

Intressant det du tar upp av Eva Adolfsson. Praktiken att i verket berätta varifrån en berättar, att synliggöra den egna positionen, är ju emancipatoriskt. Och skapar en slags genomskinlighet som inbjuder läsaren att förstå varför saker sägs som de görs. Hos mig är det nu så integrerat att jag glömt varför jag började. Här blir ju självbespeglingen också folkbildande.

Adolfssons bok låter ju onekligen intressant. Just nu läser jag Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, en lärorik bok men hopplöst dåligt typograferad och redakterad. Jag ska söka Hör, jag talar!

Ja, varför talar vi? Jag tror ändå att många författare kan känna igen sig i en del av de uttrycken. Men också att de flesta historier som är tänkta att vara uppbyggliga inleds i misären. Som alla goda komedier.

Jag upplever själv ofta att jag tar avstamp i en tanke om att: Det här är fel, vi måste göra något åt detta, någon måste berätta om det här. Det kommer att hända igen om ingen säger något, om vi inte pratar om detta.

Så kanske egentligen snarare att åtminstone jag tar mig rätten att tala utifrån ett rättvisepatos. Eller ett behov. Men med tanke på min egen position så ser jag hellre att den som berörs direkt av något också är den som uttalar sig och skapar kring det.

Jag är egentligen en usel litteraturhistoriker, men ändå djupt intresserad och försöker lära mig mer än vad jag kan – med det sagt tror jag att jag har svårt att se ett sådant mönster. Även om upplevelser av alienation, utsatthet och lidanden är centrala delar av arbetarlitteraturen (tillsammans med hopp, solidaritet och styrka) så är jag inte så säker på att de unga arbetarförfattarna börjar just där. Men kanske talar de om arbetet och klasstillhörigheten med en självklarhet, eller ger form åt underifrånperspektivet i klassamhället på andra vis. I jaget som hittar kollektivet. Vad tror du?

Kamratligen

Freke

Bredäng 25 november 2020

Freke,

nu tror jag att du är något viktigt på spåret. Detta med individ kontra kollektiv i litteraturen. Dina reflektioner om att den individuella berättelsen är en möjlighet att känna igen sig i kollektivet får mig att tänka på vad jag nyligen läste i Rasmus Landström bok Arbetarlitteraturens återkomst. Han brottas med samma problematik och resonerar en hel del kring varför arbetarförfattarna inte skriver så mycket om själva arbetet i sig utan mer om livssituationer och vardagshändelserna runt omkring. För även om arbetet i många av dagens arbetarlitterära verk tar stort utrymme, är det samtidigt ändå individerna som framträder med sina drömmar, tankar och vardagsbestyr. Rasmus skriver: ”Just att arbetarförfattarna fokuserar på arbetarklassens livsvärld – med alla dess drömmar och kollektiva utmaningar – är traditionens stora styrka. Det har förvandlat arbetarna från massa till människor, även i de bildade klassernas ögon. Det är genom att visa ett liv bortom produktionen som proletärromanen vuxit sig stark.” De raderna blev häromdagen en slags ögonöppnare för mig. Jag har ofta frågat efter dagens arbetarlitterära kollektivromaner och tyckt mig ha svårt att hitta några. De jag funnit under senare år är till exempel Maria Hambergs Drömfabriken, Micke Evhammars Sju dagar i Maj och Jakob Matthiassens Betong. Berättelser från byggboden.

Kanske har jag varit lite blind för just detta som du och Rasmus är inne på; att individerna och skildringar av individuella människor samtidigt pekar på det vi har gemensamt och som vi behöver värna om. Samtidigt som vetskapen om att vi är ett ”vi” gör oss starkare. Att stärka den känslan är väl i så fall det allra viktigaste den arbetarlitterära traditionen ska sikta mot.

Du skriver att du ser på Ivar Lo som en ”hjälte i den kollektiva rörelsen”. Ja, nog var han en arbetarförfattargigant alltid! Men han tog samtidigt väldigt stor plats och gjorde sig till talesman för hela klassen. Jag vet inte riktigt om jag gillar det. Nu har jag inte läst allt av honom (vem har lyckats med det förresten?) men det jag läst har jag haft blandade känslor inför. Ta till exempel hans debutbok Måna är död. Där framträder huvudpersonen som en dryg och egoistisk man som inte är beredd att dela sitt liv med något annat än sitt eget författarskap. Det sägs att boken är självbiografisk. Jag vet inte om det är författarhjältar vi behöver. Jag tror att det istället behövs många röster för att bilda en kör – ju fler dess bättre – och även om inte alla sjunger klingande rent utan skorrar lite på tonerna så är körkänslan mäktigt stor. Ibland tänker jag på arbetarlitteraturen som en sådan kör. Där finns utsökta poeter, fantastiska prosaister, indignerade agitatorer och humoristiska berättare och ibland finns allt detta i ett och samma författarskap.

Var det inte Ivar Lo förresten som menade att arbetarlitteraturen måste ha tendens? Att det också måste finnas en mening med orden. Att den bör utgå från ett, som du skriver, rättvisepatos. Klasserfarenhet betyder ju att du har sett orättvisorna i vitögat. Den erfarenheten borde vara den givna utgångspunkten. I mycket av dagens arbetarlitteratur ligger den närmast inbäddad som en underliggande text i texten och det finns ofta ett driv i berättelsen och en vilja att göra den synlig. I bästa fall väcker då de individuella erfarenheterna som skildras ett klassmedvetande. Jag tyckte mycket om Kristian Lundbergs bok Yarden när jag läste den, men det var många som var kritiska. Framför allt fackligt engagerade som tyckte den gav en alltför pessimistisk bild av arbetslivet. Men samtidigt var detta en av de allra första skildringarna av svartjobb och prekariatets usla villkor och den var skriven med desperation, upprördhet och förtvivlan. Jag tror du har rätt i att dagens arbetarförfattare inte uttalat skriver om sina arbetarklasserfarenheter och om orättvisor de har omkring sig. Inte heller tror jag att deras ambitioner alltid är att ”väcka” klassmedvetenhet. Men även om fokus ligger på individuella upplevelser i berättelserna, blir det sammantaget ett slags körverk, precis som förordet till Arbetarskrivares förra antologi, som för att illustrera just detta gjordes om från ”förord” till ”körord” och bestod av hämtade meningar ur de olika bidragen i antologin. Det var starkt, tyckte jag.

Må väl!

Ewa