Frances Tuuloskorpi  i Hallunda  har varit medlem i föreningen Arbetarskrivare i många år. Hon tycker föreningen behövs bland annat för framtida forskares arbete. Hennes eget arbete som redaktör för antologierna i serien Folkrörelse på arbetsplatsen resulterade i våras i en tredje bok. Frances betonar det kollektiva, att arbetet med antologierna, och de år hon ägnat åt att pröva metoder för att få igenom förbättringar på arbetsplatser, alltid skett tillsammans med andra.

Text & Foto: Jane Morén

Det duggregnar denna majdag över den mångkulturella stadsdelen Hallunda i Botkyrka kommun söder om Stockholm där Frances Tuuloskorpi bor. Här har funnits bosättningar sedan bronsåldern men det moderna Hallunda är idag en del av miljonprogrammet som byggdes upp på 70-talet. Det är mycket vacker natur häromkring och det finns gott om kultur. På vägen hem till Frances från tunnelbanan passerar vi Folkets hus, Biblioteket och Riksteatern.

Frances bor i ett ljusgult sexvåningshus. Här har hon en tvåa med ett jättestort vardagsrum som också rymmer hennes redaktion och kontor. Hon har en uteplats som är som en liten trädgård och hon har egen bastu.

– Min lägenhet var tidigare en föreningslokal, det är därför den är lite annorlunda än andra lägenheter, berättar Frances.

Frances, som fått sitt namn av sin engelska mormorsmor, är själv uppvuxen i ett stort kollektivhus på Kungsholmen. Hennes mamma var yrkesvägledare och försökte få flickor hon mötte i sitt arbete att förstå att de kunde bli allt de ville, att det inte fanns några yrken som inte var öppna för dem.

När Frances var liten var hon väldigt intresserad av de flitiga myrorna i myrstacken och en släkting föreslog att hon skulle bli entomolog, insektsvetare. Det blev nu aldrig så. Istället kom Frances yrkesliv till stor del handla om ett annat arbetskollektiv än myrornas. Men först började hon skriva.

Jag tänker så mycket, att jag nog måste bli skrivare när jag blir stor. Så ska hon ha sagt när hon var ungefär sex år gammal. En släkting nedtecknade ögonblicket. Redan då hade hon börjat skriva dikter och 15 år gammal deltog hon i en skrivtävling anordnad av bokförlaget Wahlström & Widstrand. Tre av hennes dikter valdes ut, och inte nog med det, förlaget ville ge ut en hel samling med hennes dikter. Året var 1965 och samlingen blev ganska uppmärksammad med bland annat en halvsida i Dagens Nyheter.

– Jag skrev inga mer dikter, jag kände mig klar, men började senare skriva dramatik i samarbete med Friteatern, berättar Frances.

Fem pjäser hann hon skriva innan hon började arbeta på Stockholmsbagarn 1977. Ett steg som skulle leda in henne på hennes hittills 38 år långa undersökning om hur man tillsammans lyckas få igenom förändringar på arbetsplatser.

– Jag blev förbannad på arbetsförhållandena, men förälskad i mina arbetskamrater kan man nog beskriva det som, menar Frances som förklaring till varför hon stannade och påbörjade sitt arbetsplatsarbete. Hon tillägger: Jag bestämde mig också för att jag inte skulle inbilla mig att jag visste det bästa sättet förrän vi hade skaffat oss erfarenheter tillsammans, testat olika metoder ordentligt.

Med ordentligt menade Frances verkligen ordentligt. Inte förrän hon hade tio års erfarenhet ansåg hon sig veta vad hon pratade om: hur man säger ifrån på jobbet. Efter 29 år började hon samla in även andras erfarenheter och 2010 kom den första delen i de hittills tre utkomna böckerna i serien Folkrörelse på arbetsplatsen, Hopsnackat.

– De andra två heter Hopskrivet och Slutsnackat. Alla är antologier med många skribenter. Den första har hittills sålts i 3000 ex, berättar Frances.

Arbetsplatskampen på bageriet fick medial uppmärksamhet och det gjordes också en film. Men när producenten ville göra Frances till hjälte slog hon bakut.

– Hjälterollen går ju emot allt jag kämpar för. Den kollektiva känslan, att vi kämpar tillsammans, att det är vårt enda sätt att åstadkomma något. Det var ju av den anledningen facket startades en gång i tiden.

Under arbetet med böckerna har Frances peppat många som tidigare inte skrivit att våga fatta pennan och berätta.

– Jag uppmuntrar dem inte med att det i sig är viktigt att skriva, utan med att andra kommer att ha glädje och nytta av att läsa om deras erfarenheter.

Den senaste antologin ligger just utkommen på köksbordet bredvid de andra. Första boksläppet har precis varit i Norrköping. Många fler är planerade på olika orter i Sverige. Redaktör för alla böckerna är Frances. Till sin hjälp har hon Erik Bohman och Martin Andersson som båda två arbetar som tågvärdar.  De har precis kommit för att fika idag. De börjar prata om bokens utseende och varför böckerna är smala och små.

– Böckerna ska få plats i en arbetsrocksficka, eller lätt kunna lämnas kvar på ett fikabord. De ska inte avskräcka med sin storlek eller textmassa, utan inbjuda till läsning och uppmana till handling, säger Frances och kommer in på det som engagerar henne mycket, den planerade underbemanningen som breder ut sig.

– Något som jag vet plågar många idag är att vi är för få på i stort sett alla arbetsplatser. Den avsiktliga underbemanningen är lönsam för dem som tar vinsterna, och för de välbärgade som får sänkt skatt. Men för de arbetande, de arbetslösa och samhället i stort, ett elände. Tänk om vi alla överallt kunde snacka ihop oss. Att vägra anpassa oss till underbemanningen. Vägra stressa, vägra jobba över, vägra hoppa över rast och paus. Vara människor som håller ihop och inte maskiner som skär ihop.

Vi fortsätter prata om de olika antologiernas väg ut till sina läsare och Frances berättar att den första även satts upp som teater.

– Ett gäng jättebra skådisar spelar pjäsen som bygger på några av berättelserna i boken. Den har blivit väl mottagen men spelats på alltför få ställen, säger Frances.

Det för oss in på frågan jag har om fackets ointresse, ja kanske till och med motstånd till hennes arbete.

– Jag säger så här: Jaha, säger Frances, rycker på axlarna och blir tyst.

Tystnaden ska representera den ignorans hon tycker är bästa metoden att möta fackets ointresse med.

– Jag tänker inte ägna tid åt det. Jag tycker alla ska vara med i facket. Men fackledningar gör fel när de tror eller låtsas tro att de har makt, att förbättringar kan försvaras eller drivas igenom uppifrån. ”Gå bara med och lita på oss så blir det bra.” Hon fortsätter förklara vad hon menar: De reformistiska organisationernas samhälleliga funktion är att ofarliggöra den större delen av arbetarklassen genom passivisering och byråkratisering. Trots att det inte är den ärlige reformistens önskan eller strävan. De radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion är att ofarliggöra resten av klassen genom utmattning och splittring. Trots att det inte är den ärlige radikalens önskan eller strävan.

Är icke-organisering lösningen?

– Nej, det är också en organisationsform, och dess funktion är att ofarliggöra genom individualisering och flyktighet.

Lösningen då, vad är det?

– Det är arbetarkollektivens och klassens självständiga kamp. Men den är inget som uppstår ur ett problemfritt drömläge utan den pågår, motverkas och utvecklas i det dagliga livet i den skit vi står i. Det enda arbetarna kan få är det de själva är beredda att kämpa för.

Även opinionsbildningar är överskattade, menar Frances.

– Jag menar: det är så många som har det illa på olika sätt. Att endast larma om något elände väcker ofta bara ett par dagars uppmärksamhet, sen kommer något annat elände och tar över. När man tar strid däremot, då blir det en annan sorts uppmärksamhet och stöd.

Av samma anledning tror hon inte litteratur i sig kan åstadkomma förändring.

– Den kan vara avslöjande, enande, uppviglande. Men det krävs också nästa steg: handling.

Hon menar till och med att det litterära skrivandet kan vara ett sätt att gömma sig bakom orden. Att istället för att vända sig till sina arbetskamrater som är arbetarnas verkliga makt, belyser man den individuella konsekvensen och vänder sig utåt mot andra aktörer. Att författarjaget är en särling i sig.

Dock betonar hon att hon tycker föreningen Arbetarskrivare har en viktig funktion.

– Arbetarskrivandet är viktigast i nuet men har också betydelse för att fylla tomrummet som uppstår mellan och under protokollförda möten, domar och uppmärksammade händelser. Det är det enda som blir kvar av arbetslivet i arkiven till framtida forskare. Utan dessa skildringar får vi aldrig veta vad som händer utanför protokollen, säger Frances.

I höst kommer den fjärde antologin Strejk. Men sedan då? Vad har hon för planer?

– Jag tänker kanske skriva en bok själv, utanför serien Folkrörelsen på arbetsplatsen. Den har arbetsnamnet Köket under jorden. Meningen är att mycket av det jag skrivit om på bloggen ska samlas där.

Kaffet är uppdrucket. Kakor orkar vi inga fler. Det har slutat regna. Vi går för att titta på de tropiska finkarna och kanariefåglarna i vardagsrummet. I en fåtölj tronar Marx tryckt på en kudde. Ivar-Lo, i form av ett brevställ blickar ut från toppen på en bokhylla. Det ligger bokpaket med Slutsnackat inslagna i gamla tidningar och väntar på att postas till Malmö, Göteborg och Eksjö.

Samhällets utveckling är ingen vacker syn avslutar Frances. Inte minst kulturen sparas det på. Det blir allt svårare för det fria skapandet att få existera om det inte är lönsamt.

– Kapitalismen skruvar åt oss så hårt att till slut återstår kanske inte ens våra liv som självklara. Är vi inte lönsamma, så varför ska vi ha ett liv?

Folkrörelse på arbetsplatsen

Del 1, Hopsnackat (2010) innehåller 35 korta lättlästa berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser, om hur man snackat ihop sig och stoppat en försämring eller fått igenom en förbättring på jobbet.

Del 2, Hopskrivet (2012) innehåller berättelser om sådant som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där – papperstidningar, bloggar och nätforum. Här finns klassiska arbetsplatstidningar från järnväg, postkontor och fabriker, men också andra berättelser.

Del 3, Slutsnackat (2015) innehåller berättelser om strider på olika arbetsplatser, beslutade och genomförda av arbetarna själva. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda berättar om smarta metoder, och om svårigheter på vägen.

Del 4, kommande boken, Strejk kommer att innehålla inifrånberättelser om en rad strejker. Berättarna har uppmanats att fundera över vad de utifrån sina erfarenheter skulle ge för råd till andra i en liknande situation.

(KLASS nr 2-2015)