Hon har skrivit en självbiografisk bok Mig äger ingen.  Nu är hon kulturchef. En av kvinnorna i samhällsdebatten. En av makthavarna. Så kan det också gå.

Text Beata Hansson Foto: Jane Morén

Litteratur och politik, hänger det ihop? Kan kulturen någonstans hjälpa politiken på traven när det exempelvis gäller inställning till jämställdhet? Nej, min tes får inte mycket till gensvar hos Afton-bladets kulturchef Åsa Linderborg.

– Det där är liberalernas åskådning. De vill gärna tro att det räcker med att få barnen att läsa en bok så ordnar sig allt. Men det krävs framförallt politiska krafttag.

Arbetarklassen är fortfarande de som saknar representation i det offentliga samtalet. Så självklart måste politikerna visa vägen.

– Och det gjorde alliansen ganska tydligt under sin tid vid makten. Man skar ner anslagen för vägkrogsbibliotek, olika läsrörelser, började privatisera bibliotek och avskaffade fria entréer på museer.

Framtiden ser inte heller så ljus ut. Åsa Linderborg har inte kunnat notera att det varslats om några tendenser till politiska reformer i och med regeringsskiftet.

Kulturen går på lågvarv.

Och litteraturen?

Hon är tveksam. Samtidigt noterar hon dagens stora sug efter arbetarlitteratur.  Intresset för arbetarnas skildringar av verkligheten är hett nu. Hos olika samhällsklasser.

– Arbetarlitteraturen är ofta barndomsorienterad och nu vill vi läsa om våra förlorade 70- och 80-tal. Den svunna tid vi nu vill minnas igen. Men den expanderar säkert också på grund av att klassklyftorna snabbt växer. Även medelklassen har märkt och vill diskutera detta. Några börjar faktiskt för-stå att det fortfarande finns en arbetarklass. Andra skiter i statistik som berättar om medellivslängd, var sjukdomarna finns. Var fattigdomen syns.

Ofta handlar den moderna arbetarlitteraturen om klass-resenärer, som Åsa Linderborg själv. Människor som vill analysera vad de lämnat bakom sig. Men kanske inte så mycket för att den beskriver ett arbete, som för att denna typ av böcker ofta berättar om en tid som ligger bakom oss.

– Den boom av barndomsberättelser i arbetarmiljöer som bland annat jag medverkat till, läses inte som klasskildringar av alla.

Till hennes förtret, ska nämnas.

– Mig äger ingen är en bok om klasskillnader. Om kropps-arbete. Om yrkesstolthet och värdighet. Om arbetet som liv- lina. I en arbetarstad. Men självklart handlar den också om en svunnen tid, om alkohol och om kärlek. Lite beroende på vem som läser. Såklart.

Där snuddar hon vid en annan viktig fråga. Vem som ska bestämma vad ett konstnärligt verk handlar om? Jag minns för några år sedan när jag lyssnade på Åsa Linderborgs berättelse om sin självbiografiska bok under ett seminarium för lärare. Och jag minns hennes besvikelse efteråt, efter applåderna, som förvisso var varma. När det blev tyst. När hon inte fick några frågor av åhörarna. Ingen verkade nyfiken på det hon egentligen ville berätta, om sambandet mellan utsatta barn och fattigdom, om utanförskap och manlighet.

Mig äger ingen tilldelades Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2008. Och plötsligt befann Åsa Linderborg sig med sin bok, mitt i en tradition av arbetarlitteratur.

– Jag vet att flera som har skrivit liknande böcker, och inte upplever arbetarlitteratur som en självklar hemvist. Men jag har inga problem med den genrebeteckningen.  Liksom så många andra har jag skrivit om en uppväxt, om en miljö, som jag för länge sen har lämnat.

Hon ser mycket av den arbetarlitteratur hon läser idag, i sin egenskap av kulturchef på en av landets största tidning-ar, som såväl ett konsumentupplysande som ideologiskt projekt

– Att Aftonbladet är måna om att uppmärksamma klasskildringar, beror på att vi gärna skriver om klassfrågor, arbetarlitteratur handlar om Aftonbladets läsare. Och det är LO-kollektivet som betalar min lön.

Men att vara arbetarförfattare är inte att självklart känna sig helt respekterad i de fina kulturrummen. Många känner sig lite sedda över axeln. Och alla vill inte kallas arbetar-författare. Trots ursprung och politisk hemvist.

Men är det viktigt att ha en beteckning? Jo, en slags varudeklaration som kan vägleda läsaren in, behövs. Samtidigt är det en komplex beteckning.

– Personer som Anneli Jordahl som har skrivit boken Klass – är du fin nog? Hon har lämnat en arbetartillvaro till förmån för det intellektuella bokskrivandet och har nu skrivit en bok om Ellen Key, en ganska borgerlig symbol kan tyckas, men hon ses av många ändå som en arbetarförfattare. Andra författare som Maja Ekelöf skrev och städade kontor samtidigt.

Det viktiga med arbetarskildringar för Åsa Linderborg är att öppna för insikten att varje liv är värt att visa upp. Vanliga människor har mycket att berätta.

– Det öppnar en medvetenhet att skriva. Det kan vara socialt mobiliserande.

Samtidigt framhåller hon boken, Jag är Zlatan Ibrahimovic, som en av de bästa av moderna arbetarskildringar.

– Det behöver inte handla om arbete för att vara en arbetar- skildring. Men det ska handla om klasserfarenhet. En erfar-enhet av kroppsarbete.

Men bara ett vänsterperspektiv räcker inte, även om en och annan skribent har diskuterat den tolkningen av arbetarlitteratur med henne. Att utrycka exempelvis konsumtionskritik är inte samma sak som att ha klassperspektiv.

– Men det är ju hur viktigt som helst att folk börjar skriva om sina liv och vi på Aftonbladet som är en klassmedveten tidning försöker att läsa de antologier som kommer ut och recensera dem regelbundet.

Men gör ni det av välvilja eller för att ni tycker det är god litteratur?

– Bra fråga, det finns givetvis olika anledningar till att vi skriver om saker. Men litteraturens uppgift är att skildra nya världar, nya miljöer och nya epoker. Ibland är arbetarlittera-turen bäst på att beskriva detta, ibland inte. Ibland är dess kvalitéer andra än de rent litterära.

En anledning att hålla ett öga på vad som skrivs kanske kan vara att svensk arbetarlitteratur står sig starkt i kon-kurrensen utifrån, vilket är helt avhängigt en lång social-demokratisk tradition, en bra och energigivande födselplats för arbetarlitteraturen.

– Den hade några år på dekis under 80-talet, och sen kom den stora högervågen och sköljde över samhället och i spår-en av det föddes en ny generation arbetarförfattare som sopade rent och började om.

Nu väntar Åsa på nästa omgång arbetarskrivare.

– Prekariatets barn. De som minns hur föräldrarna, ofta födda utanför Norden, rusat mellan olika timanställningar och sms-anställningar.

(KLASS 1-2015)