Aktuellt. Text: Beata Hansson.

Hallå där Anneli Jordahl som kommit med en nytutgåva av sin kritikerrosade bok Klass- Är du fin nog?

Varför nyutgåva?

Det var Atlas förlag som ville ge ut den, som en ”klassiker”. Jag var först tveksam, är mer intresserad av arbetsmiljöer än klassresor. Mer intresserad av hur man ska kunna leva ett gott och värdigt liv i arbetarklassen. Men jag tackade ja. Smickrad antar jag.  De ville också att jag skulle uppdatera den med ett par nya texter. När vi diskuterade en ny intervjuperson var det självklart för mig med skådespelaren och författaren Evin Ahmad. Jag läste hennes prosalyriska debutbok En dag ska jag bygga ett slott av pengar när den kom ut och den handlar verkligen om klass. Vilka möjligheter har man att utbilda sig när föräldrarna är vaktmästare och kokerska i skolbespisningen? Sukta efter fina kläder men det blir billiga skor som går sönder på en säsong, något annat finns det inte pengar till. Skulden inför dem som klassresenären ”lämnar”. Skammen i klassunderläget på Stockholms Dramatiska Högskola. Jag märkte i intervjuer att Evin Ahmad förde samtalet från rasismen och feminismen och poängterade klass. Det är hennes mission. Det kommer en ny generation som talar med auktoritet om klass. Regissören Gabriella Pichler är en annan.

Vad har Klass- Är du fin nog? betytt för dig sen du skrev den 2003?

Mycket. Det är den bok jag skrivit som blivit mest läst. Den kom ut i tre pocketupplagor. Den förde mig ut på många resor i landet på bibliotek, konst- och medieskolor och ABF. Tack vare den arbetade jag bort blygsel och folkskygghet. Nu fixar jag att tala i larmiga shoppingcentrum, i en nattklubb på Ålandsbåten inför tusen pers och till och med när det sitter två personer i publiken och det är bibliotekarierna. Jag inser att den är den boken som har betytt något, av det jag har skrivit. Någon fick mod att skriva och studera, en annan blev fly förbannad och en tredje begrep för första gången en förälder som gjort en klassresa från arbetarklass till medelklass.

När jag nu reser runt och pratar om mina romaner kommer det så gott som alltid fram folk och vill tacka. Inte för romanerna, utan för klassboken.

Vad fick du för reaktioner då?

Blandade. Sågningar och hyllningar. Reaktionerna visade hur laddat ämnet är. Många kritiker redovisade sin egen klassbakgrund. Medelklassläsare hade problem med att jag ”var så arg” medan de som kom från arbetarklassen saknade ”den arga Anneli”.  Mycket tydligt att boken lästes med olika glasögon beroende på klasstillhörighet.

Själv blev jag förvånad över all uppmärksamhet. Jag hade ju fått höra att klassperspektivet inte var relevant längre. Gammalt astråkigt marxistiskt bråte.

Varför skrev du den?

För att klasshierarkier varit en tråd i mitt liv.

Min mamma var ensamstående ogift tonårsmor från arbetarklassen. Hon hade inte gått gymnasiet. Det var ett stenhårt liv i början av 60-talet när dagis inte var utbyggt. Jag fick en kommunal dagmamma som var from. Som ”oäkting” fick jag inte äta tillsammans med de andra barnen. När de åkte på utflykt blev jag lämnad kvar hemma.

Eftersom jag var duktig i skolan fick jag vänner i medelklassen. Mamma frågade hur det såg ut hemma hos dem. ”Som att komma in i himlen”, svarade jag. Värst var det med kläderna. Jag minns än i dag hur det sved att gå i ärvda kläder när mina kompisar var tufft och snyggt klädda.

För att klassperspektivet glömdes bort i samhällsdebatten. Man pratade om genus och invandrarfrågor.  Klassfrågan var ”the uncool subject” som den amerikanska feministiska forskaren bell hooks har kallat den. Det blev min lott att ta sig an det ocoola projektet. Jag ville att unga människor i Hoting och Hjo skulle ha möjlighet att förverkliga sina drömmar om studier och konstnärlig utveckling.

Har klassamtalet förändrats på de här 15 åren? Ser det annorlunda ut i ämnesval, publik, och så vidare?

I dag handlar klass betydligt mindre om vanor och mer om inkomst, mindre Bourdieu och mer Marx. På det här femton åren har de välbeställda dragit ifrån rejält. Resurser har flyttat från arbetslösa och långtidssjukskrivna till de som redan har arbete och god inkomst. Arbetslinjen. Vi har ingen arvs-och förmögenhetsskatt och välbeställda använder i högre grad skatteparadis. 130 miljarder kronor försvinner varje år i skatteflykt, enligt Skatteverket i våras. Alltmedan politikerna och medierna talar om vad invandringen kostar. Statistiska centralbyrån har aldrig uppmätt så stora inkomstskillnader som råder nu mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare. Detta skapar ett samhälle präglat av rädsla. De välbeställda barrikaderar sig i sina skolor och sina bostadsområden. Ur rädslan kommer våldet. Arbetarklassens män och pojkar (så uttrycker sig inte media) dödar varandra i städernas ytterområden. Ingen vågar vittna.

När det någon gång talas om arbetarklass så associerar offentligheten till ”bittra män på landsbygden som röstar på sd”.  Men redan när jag skrev Klassboken var det kvinnorna som dominerade LO-förbundet. De fanns i den kommunala vården och i tjänstesektorn. De hade ofta rötter i andra språkområden och därmed svårare att komma till tals. Detta har förstärkts. I våras fick jag hopp om en revolt när Förskoleupproret drog i gång.

Är du fortfarande ”Fru Klass”?

Jag lär nog få leva med det.

Aktuellt ur nr 3-2018