Arkivet. Nr 3-2015. Krönika.
Text: Emil Boss
Jag fikade nyligen med en vän som undrade hur jag har det på jobbet. Jag berättade att det är kul med alla nya timmisar och att jag just nu sitter i kassan tillsammans med en officer, en balettdansör och en statsvetare. Jag berättade att lönerna är bland de lägsta i branschen och att det är så snålt med personal att stressen lett till flera sjukskrivningar under våren. Min vän, som jobbar som ombudsman, lyssnade tålmodigt och utbrast sedan stöttande: Vilket skitjobb! Du förtjänar verkligen bättre. Du borde byta.
Det är oftast den reaktionen jag får av vänner och bekanta när jag klagar på mitt jobb. De tycker att jag förtjänar bättre än det stressiga tempot och min usla ekonomi. Det märkliga är att cheferna reagerar på samma sätt. När jag och kollegorna klagar över arbetstempot får vi höra: Varför söker ni er inte vidare? När facket tycker att lång anställningstid ska vara meriterande svarar huvudkontoret att det lika gärna kan ses som någonting negativt att ha kört fast i kassan.
Vi är ett litet gäng som engagerat oss fackligt på butiken. Det har gått bra. Vi har ökat bemanningen. Vi har minskat kassapassen. Vi har höjt säkerheten. Vi får ryggdunk och beröm av kollegor. Ändå är vi i klar minoritet. De flesta av våra arbetskamrater tänker att de bara är på besök på vägen till någonting bättre. Andra tänker att de kommer jobba sig upp från golvet och bli chefer. Trots hälsofarliga och förnedrande villkor är de enda som engagerat sig fackligt de som dels har jobbat så pass länge att de accepterat att detta är deras riktiga jobb, dels inte drömmer om att leda sina kollegor.
De unga kollegor som tänker att de snart kommer jobba på huvudkontoret alternativt gå vidare till sina riktiga jobb är sällan särskilt solidariska med oss som kört fast i kassan. Den kanske ärligaste arbetskamraten jag haft vägrade att skriva under ett upprop för bättre ventilation med förklaringen att hon var desperat att göra karriär inom företaget – först då kunde hon komma bort från den hemska arbetsmiljön!
Det brukar sägas att den stora ideologiska svängningen från vänster till höger i Sverige fick fart 1979 i och med näringslivets kampanj Satsa på dig själv. SvD:s dåvarande chefredaktör, Hans L Zetterberg, karakteriserade i efterhand kampanjen såhär: Här predikades individualismens höga visa i ett land som utvecklat ett kollektivistiskt idéklimat. Sedan 1975 hade näringslivet satsat ordentligt på ideologiproduktion. Svenska Arbetsgivarföreningens informationsansvarige Sture Eskilsson hade då presenterat en ambitiös plan för att på lång sikt främja företagens intressen. En del av den var bildandet av flera nya opinionsbildande organisationer, bland annat tankesmedjan Timbro.
Sen vet vi hur det gick. Under åttiotalet blåste starka högervindar i hela västvärlden och under nittiotalet gjorde de svenska facken sina historiska eftergifter med individuell lönesättning och bemanningsföretag. Mindre känd är den parallella utvecklingen i managementvärlden, i själva arbetsfilosofin, vars förvandling kan sägas vara fullbordad någon gång i början av 2000-talet och vars effekter är minst sagt kännbara på min arbetsplats.
Satsa på dig själv-utvecklingen i managementsfären kan något förenklat beskrivas så här: För att bemöta och bokstavligen inkorporera arbetskritiken från sextioåttarörelsen kopierade storföretagen de sociala rörelsernas rekrytering (moraliskt tilltal, inspiratörer), organisationsform (nätverk av självstyrande grupper) och kontrollmekanismer (visioner, värderingar, ledare och självkontroll). Genom att anställda medvetet och omedvetet övervakar sig själva och varandra och delas in i olika A- och B-lag splittras den kollektiva identiteteten. En tredjedel av personalstyrkan på vår butik har som uppgift att öka sina kollegors prestationer, till exempel genom att påminna oss om vår arbetsuppgift att le och vara glada eller om att plocka upp varorna snabbare. De får inget extra betalt för disciplineringen, men de får höra att de är naturliga ledare.
En ny undersökning av analysföretaget Universum visar att fler unga än någonsin tidigare i Sverige vill bli chefer. Sedan 2010 har de ungas önskemål om att leda eller vara chef över andra gått stadigt uppåt. År 2014 svarade 24 procent av de tillfrågade att de mycket gärna vill vara chef i en framtida karriär. Det är egentligen ganska underligt att satsa-på-dig-själv-mentaliteten blivit så accepterad. Den bygger ju trots allt på ett synsätt som inte riktigt tål dagsljus. Menar vi verkligen allvar med att vissa människor förtjänar att ha skitjobb? Jag har bestämt mig för att nästa gång någon välmenande säger att jag förtjänar bättre så ska jag fråga: Bättre än vem då?