Min mamma berättade för mig att när hon var liten trodde hon inte att de kungliga behövde gå på toaletten. Hemma hos henne gick de på dass, över gårdsplanen, in i ladugården, genom den mörka gången och sedan in på dass. Deras avföring blandades med tiden ut med kornas, när det var dags att gödsla åkern var allt komposterat och matnyttigt för mikroberna i jorden. Men att kungen, drottningen och alla de sidenklädda prinsessorna … Nej, det kunde hon inte tro.

av Maria Hamberg
Arkivet

När hon satt på dass, på det minsta lilla av de tre hålen (gjorda för sällskapligt sittande), brukade hon bläddra i de tidningar som låg där för att gnuggas mjuka och nyttjas som avtorkningspapper. Det var inte bara dagstidningar, även veckotidningar letade sig ditut. Men aldrig Svensk Damtidning. Där gick gränsen, man kan inte torka sig i rumpan med kungligheter, även om de reducerats till trycksvärta på papper.

Jag tänkte på det den gången jag var i Barcelona och som turist gick igenom ett av Gaudihusen. Hela inredningen från 1910-talet var kvar. Nog för att jag sett slott och adliga palats från insidan förut, men detta, att kunna gå genom den högborgerliga familjens hela innanmäte. Från privata sovrum och barnkammare fyllda med leksaker, till köket och personalens domäner. Men det som fick mig att baxna var toaletterna. De hade flera stycken. De hade vattentoalett och badkar, före första världskriget!

Nu kanske ni tycker att jag är lite för jordnära, närapå snuskig. Men jag tror att en hel del av klassföraktet bottnar i det kroppsliga. Ni håller nog med mig om jag skulle uttrycka det som att svett luktar illa, som att fint folk inte fiser vid matbordet, som att valkar i händerna är en klassmarkör likaväl som solbränna var det för femtio år sedan och fortfarande är det i Kina. Men allt det kroppsliga hör dit. Fint folk pratar inte om kroppen!

Tänk er själva: inte kan de fina herrarna i sidenpyjamas och mönstrad morgonrock som befolkar de engelska teveserierna höras spola toaletten innan de flaxar ut linneservetten för att inta sitt löskokta ägg. Och aldrig vaknar deras fruar genomsvettiga av klimakterievallningar. Nej, de ligger vackra och nykammade i den breda sängen där de sovit ensamma eftersom herrn och frun inte delar sovrum.

Ofta framställs innevånarna i de stora herrgårdarna som något excentriska, med en lite underlig inställning till andra: bönder, arbetare, affärsinnehavare, politiker, jurister – kort sagt människor som behöver arbeta för att få tillgång till pengar. Själva lever de ett behagligt bekymmerslöst liv, de byter om till smoking och långklänning när de ska äta middag, även på vardagarna, de fyller på sina drinkar, de rör sig i salongerna och de engelska parkerna medan de idkar konversation och fäller snobbiga kommentarer om sina icke närvarande bekanta. Många av salongsinvånarna är känslomässigt vingklippta efter alla år på internatskolor, fjärmade från föräldrar som inte hade tid för dem. Upplärda i alla upptänkliga former av mobbing och förakt, är de otrevliga med stil; de mest slagfärdiga verkar sakna varje form av empatisk förmåga.

Vi som inte ingår i de inre kretsarna, vi sitter lydigt och blir matade med den glättade ytan, vi bländas och imponeras, precis som min mamma. Och samtidigt som vi småskrattar åt deras egenheter och elakheter, så sväljer vi deras förakt för såna som oss själva.

Ändå får serier som Downton Abbey enorma tittarsiffror. Evenemangen i kungahusen följs av miljoner.

Evelyn Waugh har skrivit om de dysfunktionella familjerna. Oscar Wilde likaså. I Kiplings böcker förstår man som läsare hur konstiga relationerna mellan familjemedlemmarna är, just genom att han tar dem för givna. Men deras böcker har inte skapat någon diskussion eller vämjelse över överklassens levnadssätt och fasoner. Om något har de spätt på ”allmänhetens” nyfikenhet.

På samma nyfikna sätt har Edward St Aubyns självbiografiska romaner om Patrick Melrose behandlats på kultursidorna. Han skildrar de trasiga individer detta genomruttna klassystem skapar. I centrum av berättelsen står pojken Patrick som blir plågad, torterad och sexuellt utnyttjad av sin far utan att mamman klarar av att försvara honom. Följderna av detta blir droger och alkoholism, liksom det var för generationen innan och generationen före det.

Han berättar inifrån huvudet på alla de ingående personerna, utifrån vars och ens olyckliga historia får läsaren förklaringar till vad som händer, varför någon reagerar som den gör, men det gör det inte mindre hemskt. Snarare tvärtom. Känslorna som läsaren tvingas mala sig igenom är närmast outhärdliga. Oupphörligt rör sig personernas tankar kring pengar, tillgången till dem och till de vackra ting de kan bytas mot. En bit in i läsningen insåg jag utan att märka det, att St Aubyn ville få mig att förstå att pengar, dyrbarheter och lyxig livsstil är mer gångbara än empati och inlevelseförmåga. I de fina sällskapen är det av största vikt att hålla sig väl med de föraktfulla, de maktfullkomliga, de med de mest dräpande kommentarerna för att bli bjuden till nästa tillställning. Eftersom ingen har något vettigt för sig om dagarna, går det mesta av energin åt till att ”ha roligt”, vilket ofta är detsamma som att djävlas med dem runt omkring.

Det är lätt att tänka att ”det var så förr”, på Gustav V:s tid, när Evelyn Waugh eller Oscar Wilde var verksamma. Men det St Aubyn beskriver pågår nu, varje dag, hela tiden. Och de individer som drabbas är de som hamnar överst i samhällstoppen. Det är de som sitter i över- och underhuset, det är de som sitter i bankernas och de stora företagens styrelserum. Det är deras barn som går på de fina skolorna som liknar dem Jan Guillou skrivit om i Ondskan. Det är de som kommer till den rådande ordningens undsättning när den systematiska mobbingen ifrågasätts av någon. Den som dristar sig till att anmäla övergreppen får förstå att en framtida karriär för alltid är spolierad. Det är deras släktingar som mobbade Yvonne de Geer som blev adligt adopterad. I hennes självbiografiska berättelse finns knappt någon kritik mot systemet, ändå var hon aldrig annat än en ständigt ifrågasatt ersättare för det barn som adoptivmamman förlorat.

Vad som mig veterligt aldrig offentligt diskuterats är de problem som författare ur överklassen lagt fram. På alla dessa överklassens innevånare har ställts och ställs kravet att underkasta sig systemets krav att förvalta makt och kapital. För att bli effektiva företagsledare eller politiker som utan pardon kan avskeda människor, utvisa flyktingar eller beordra bombningar av civila, krävs att empatin som alla föds med kontrolleras eller helt undertrycks.

Hur individen ska förhålla sig till den rollen är det stora problem som avhandlas i Evelyn Waughs En förlorad värld och En handfull stoft, det är vad Jane Gardam skriver om i sina böcker om den engelske gentlemannen. Vi har förstått överklassens avståndstagande från allt kroppsligt, men vi har inte förstått hur viktig denna mänskliga avtrubbning är för att behålla fåtalets makt över flertalet.

Men tänk på bilderna av hur slottsdamerna sitter framför sina speglar och borstar sitt hår, hur de lutar huvudet åt ena sidan när de sätter på sig örhänget, eller hur mannen lite snabbt rättar till flugan innan han går ned för att ta sin eftermiddagsdrink. De kan inte besudlas med kroppsliga odörer. En del av makten sitter i just det. Alla kanske inte förstått det så tydligt som min mamma, men alla är vi lurade att fint folk på något sätt har annorlunda kroppar. Hos oss är det musklerna och den fysiska arbetsförmågan som mäts och värderas, hos dem intelligens och förmögenhet.

Bildtext:

Bild: Highclere Castle i Hampshire, England (2011) inspelningsplats för Downton Abbey.
Foto: Richard Munckton

Artikeln publicerad i KLASS nr