Ledare: AI, arbetare och anarki

CHEFREDAKTÖR Beata Hansson

Artificiell intelligens är ordet på allas läppar nu. Själv har jag tänkt på det sedan jag som barn såg den svartvita filmen om Frankensteins monster. Förr eller senare tappar vi kontrollen.

Nu har vi gjort det.

Det är där anarkin kommer in i bilden. Tillåt mig att bli en smula utopisk. Tänk om arbetare i alla länder nu kan få lite extra skjuts i kampen att förena sig. Automatiseringen i tillverkningsindustrin är som alla vet ett faktum. Men låt oss hitta våra mänskliga styrkor inom våra jobb. Ingen robot kan höja sin röst på en verklig gata i det riktiga livet. Det kan rörmokaren, hårfrisören, kocken, byggnadsarbetaren och tågpersonalen. Arbetarnas jobb är nämligen inte alltid så lätta att ersätta, ingen liten vesslesnabb chatGPT-tjänste­man klarar lika bra som en mänsklig hand att laga rör, klippa hår, laga mat, lägga asfalt eller mura hus.

Jag ser en framtid där arbetarnas jobb är högstatus. Bara för att de finns. Overall- och uniformsfolket blir de nya herrarna, ja vid sidan av roboten då som kör dem till jobbet, lägger deras schema och betalar ut deras löner.

Men litteraturen då? På vissa bokförlag är översättarna redan konstgjorda. Nuförtiden finns det också artificiella redaktörer, uppskattade för sitt stora tålamod när författaren har hundra frågor om form, innehåll och hårdfakta. Kanske skriver de till och med böcker, vad vet jag?

Men ingen AI kommer att bli poet. Jag vet, för jag har frågat en chatGPT-varelse. Och jag har fått svar: ”Som en artificiell intelligens har jag inte förmågan att känna eller bedöma vad som är ’bra’ eller ’dåligt’ i poesi eller konst. Jag kan skapa text baserat på de språkliga mönster och regler som jag har lärt mig från träningsdata och generera texter som kan anses vara grammatiskt korrekta och poetiskt klingande enligt vissa mönster och stilar. Men smaken och bedömningen av poesi och konst är subjektiv och beror på en persons personliga preferenser och erfarenheter. Så, vad som kan anses vara en bra dikt av någon, kanske inte nödvändigtvis anses vara bra av någon annan.”

Nej, ingen AI kommer heller att hitta rätt språk för att skriva ned en ledartext som denna. Det måste vi som är arga göra. För ilska kan inte de känna. De är bara målsökande. Ilska blir vår arvedel. Jag tänker på författaren Vibeke Olsson som byggt ett halvt decenniums författarskap med inspiration född ur Sundsvallsstrejken 1879. Strejken som födde ilska nog att forma om hela Sverige.

Jag tänker på Pelle Sunvissons, Emil Boss och de andra syndikalisternas högljudda och envetna strävan för att ge de papperslösa arbetare som håller upp Sverige röst och rättigheter, en många gånger ilsken kamp som de nu skrivit en bok om, vilken vi talar om längre fram i tidningen. Jag tänker också på Elinor Torps bok Rent åt helvete, som på några få dagar i slutet av maj satte upp de pappers­lösas och de funktionsförhindrades villkor överst på medias dagordning. Hon synar maktens alltid lika blankt nystädade korridorer. Hon berättar om otrygghet och slavliknande förhållanden för dem som moppar korridorerna rena från den synliga smutsen. Ingen liten stöddig chatkompis kan svara på frågorna om människovärde som Elinor fiskat fram med sin nya bok.

Jag tänker nytändning. Här finns det att gräva. Och att skriva. K