Är du nyttig, lilla poet?

TEXT CAROLA ANKARBORG

I numrets Sista ordet funderar Jona Elings Knutsson över arbetarskrivares skyldigheter att skriva om arbete. Det är inte första gången jag stöter på tanken.

Jag fick en gång frågan om det var viktigt för mig att vara nyttig i mitt skrivande. Med nyttig menades underförstått att inte skriva om vad som helst utan, när jag ändå höll på, om något som var nyttigt, såsom att skriva om arbetsmiljö. Frågan ställdes under ett samtal om klass, och troligen eftersom jag ser mig som arbetarklass. För det är väl så jag fostrats, så vi i arbetarklassen fostrats, till nyttiga?

Nyttig? Om jag strävat efter att vara nyttig hade jag väl valt något annat än skrivande eller åtminstone ägnat mig åt journalistik och inte dikter? Det mest onyttiga som kan tänkas. Men mina dikter kan alltså ses som ”nyttiga” eftersom de inte är kärleksdikter. Jag har aldrig tänkt på att det finns litteratur som ses som mer nyttig än annan. Mer språkligt eller formmässigt avancerad – ja! Mer samhällskritisk – ja! Men just ”nyttig”? Aldrig har jag heller förstått att jag har större krav än andra att producera denna nyttiga litteratur.

Visst finns det många arbetarförfattare som skriver med ett hopp att förändra. När jag medlemssnackar med Lars Henriksson, volvoarbetare och krönikör från Göteborg, berättar han att skrivandet är något som följt med hans politiska intresse. Något som behövde göras och ingick. Även för andra där skrivandet liksom ”kommit först” finns troligen en vilja att påverka samhället till det bättre. Det som triggar i gång skrivandet och det som håller i gång skrivandet gissar jag för de flesta ändå är något så enkelt och egoistiskt som ett intresse man inte kan släppa, ett behov. Rent krasst, till nytta mest för en själv.

När jag första gången skrev något som handlade om arbete bodde jag i Nässjö och hade fått ett vikariat på ett storkök. Jag var en utböling som hamnat på orten på grund av en skrivarlinje. Jobbet var enklare sysslor som att ta hand om disk, ordna sallad, skala potatis och jag trivdes inte. Då kom jag på att jobbet kanske skulle bli roligare om jag skrev om det. Det hjälpte lite grann. Jag fick ihop en halvkass novell.

Jag skrev inte heller för att förändra världen eller på något sätt för att göra nytta för någon annan än mig själv när jag började peta ned rader om mitt vårdjobb. Det handlade åter igen om ren överlevnad. Först när texterna växte och själva började pocka på uppmärksamhet skiftades fokus till det texterna egentligen handlade om, vårdmiljön och män­niskorna jag mötte i korridorerna.

Marit Kapla berättade i boken Osebol om en plats. Hennes önskan var att skildra sin barndomsby inifrån. En slags fascination som det verkar, snarare än ett nyttotänk.

För historikern Magnus Västerbro är ambitionen med historieberättandet att skriva lättillgängligt. Han menar att det finns många forskare som kan historien bättre än honom, men alla kan inte berätta så att det blir fängslande för läsaren och att lära folket sin historia, måste väl vara nyttigt.

I årets sista nummer av Klass blir det tydligt hur många olika sorters arbetarförfattare det finns. Mats Källblad, serie­tecknaren som skildrar ”sin värld” landsbygden. Magnus Västerbro, den historievetande fackboksskrivaren. Marit Kapla, journalisten som tog till poesin. Lägg till dessa Leon Larson, den agiterande revolutionären, och många fler som ryms mellan sidorna i detta nummer.

Upptäckarlusten finns i kroppen. Intresset driver texten framåt. Det är som det ska vara för en författare. Intresset kommer först. Nyttan kan komma först efteråt, som en bonus. Eller så behöver vi börja se själva skrivandet som nyttigt, oavsett vad det handlar om.