Över 80 bidrag skickades in när Föreningen Arbetarskrivare utlyste stipendium. Tre texter stack ut. Efter långa diskussioner korades Lejla Cato bakom novellen Demensepidemin till årets stipendiat. Författarna till de andra två texterna, Madelene Edlund och Katja Palo, belönades med hedersomnämnanden.
TEXT OCH FOTO Carola Ankarborg
Sedan i höstas studerar Lejla Cato på Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Demensepidemin, bidraget hon skickade till stipendiejuryn, är ett pågående skrivprojekt hon jobbar med.
– Min idé när jag började skriva var att skildra det slitage som arbete och rasism kan göra med en person. Lågintensivt och länge. Nästan på ett sätt så att det blir subtilt och väldigt vardagligt. Jag tyckte det var kul att lägga det i en värld som skelar lite. På en arbetsplats där man inte har tid, får göra saker hela tiden som man inte hinner, blir ifrågasatt eller nedtryckt på olika sätt, kanske på grund av ens etnicitet.
Berättelsens huvudperson arbetar som vårdbiträde inom hemtjänsten. Lejla Cato har själv inte jobbat med äldreomsorg, men tagit del av erfarenheter från närstående.
Texten växer. Hon säger att hon har mycket som hon vill skriva fram, att texten styr och vill bli längre, men är det en roman? Hon tvekar.
– Jag har aldrig skrivit något så långt. Det känns så skrämmande att tänka … Kanske långnovell?
Och vi bestämmer oss för att vi kallar det för en novell, så länge. Förutom prosa har det blivit poesi och essäskrivande på utbildningen. Mycket prova på. Hon har börjar upptäcka att hon dras till vissa teman.
– Jag har märkt att det många gånger har handlat om arv, språk och klass. Det kan tolkas in i Demensepidemin också. Jag dras mycket till kluvenhet. Olika roller man tar på sig på olika platser, i olika kulturer.
Efter utbildningsåret hoppas Lejla Cato få fortsätta ett andra år. Ett år där basen är att få handledning med egna projekt.
Vi pratar om lyxen att gå en skrivarlinje. En lyx alla inte kan, eller känner att de kan, ta sig. Att det handlar om bakgrund. Att vi båda kommer från hem där detta skrivarintresse ses på med lite oro, eftersom det inte kan ge det allra viktigaste – ekonomisk trygghet. Lejla Catos föräldrar kom till Sverige från Bosnienkriget 1992.
– Alla söker inte skrivarskola. Alla har inte koll på att man kan göra det. Eller kan tänka sig att man är en person som kan komma in. Det kan bli homogent i vilka som söker, vilka som kommer in, och vilka perspektiv man kommer med. Man kan bli, på gott och ont, påverkad av detta i hur man skriver. Många skrivarskolor är medvetna om det och jobbar mot det.
Skrivarutbildningen på Skurups folkhögskola är hennes första, men hon har skrivit mycket innan. Hon blev läs- och skrivintresserad tidigt. Hon fick också möjlighet att nå ut med sina texter tidigt.
– I gymnasiet var det en svensklärare som tipsade mig om att det fanns en ungdomssida i den lokala tidningen i Jönköping. Jag sökte. Fick skriva någon krönika. Fick intervjua på stan. Det tror jag har varit jätteviktigt för mig, att få vara med folk där skrivande var så självklart och mitt skrivande också fick vara det.
Då var hon 15 år. Hon har sedan dess sökt sig till olika skrivande sammanhang, suttit i olika ungdomsredaktioner. Senast KULT Magasin som hon startade upp tillsammans med några vänner. En plattform på nätet för ungdomskultur och populärkultur med ambitionen att ta in olika unga röster, inte bara vit medelklass.
Det är tydligt att detta med att omge sig med andra som skriver är oerhört viktigt för Lejla Cato. Hon ingår nu i en annan redaktion, Lundabaserade tidskriften Ordkonst.
– Bara att någon vet om det jag gör tycker jag kan vara motiverande. Jag tror att det är jätteviktigt att ha någon som läser och tycker om det man skriver, säger snälla saker. Den kritiska läsaren kan få komma in senare.
Namn: Lejla Cato.
Ålder: 25 år.
Bostadsort: Malmö, uppvuxen i Jönköping.
Sysselsättning: Studerar på Skurups folkhögskolas skrivarlinje, jobbar extra på Myrorna och sitter i redaktionen för tidskriften Ordkonst.
Intressen utöver skrivande: Thaiboxning och klädsömnad.
Senast lästa bok: Diktsamlingen Närhetsprincipen av Hanna-Linnea Rengfors.
Instagram: lejlacato