Poesi benämns ofta som smalt, svårtillgängligt och svårsålt. Men för Lina Arvidsson blev diktsamlingen Vänligen bygg inga berg – betraktelser från kassan, en försäljningssuccé. En bladvändare som nu är inne på tredje tryckningen.

TEXT Carola Ankarborg

Du har fått ett stort genomslag med den här boken, flera fina positiva recensioner, tv-inslag i Babel och fler sålda ex än många poeter kan drömma om. Hur tror du det kommer sig?

Jag tänkte nog det redan när jag redigerade den att den hade möjlighet att nå ut. Dels utspelar det sig i en värld som alla känner till och har en relation till. Antingen jobbar man i den branschen eller så är man kund. Sedan ville jag göra en poesi som inte är så svårläst och som är rolig, där det flyter på. Därmed inte sagt att det behöver nå ut. Det är ändå en slump som avgör. Jättemycket har jag att tacka för att precis när den publicerades lyfte Patrik Lundberg den, till exempel, i en krönika (DN, 2021-09-01). Sedan har den plockats upp i många sammanhang sedan den kom ut.

Hur kom dikterna till?

De växte fram för att jag var lite uttråkad. Jag kom på bra formuleringar om något kassaband som hängde sig och så skrev jag en liten grej om det och la det i bröstfickan eller satte det på min vattenflaska och tänkte att det här kan man göra någonting med någon gång och så samlade jag allting i en liten låda som jag har hemma. Använde det till en början mest i poetry slam-sammanhang. Inte att jag skrev dikter utan att jag drog en lapp ur lådan när jag stod på scenen som konferencier. Jag fortsatte skriva de här små betraktelserna. Ibland kom samma saker upp som jag skrivit om in­nan och då var det som att jag omedvetet hade börjat redigera någonting som inte fanns.

Från början ville jag bara skriva om det monotona vardagliga. Jag tänkte att det fanns nog i det. Sedan när rånet hände och när en före detta kollega dog hastigt var det två grejer som jag kände att jag inte inte kan skriva in. Då fick jag nästan som en tydligare kronologi på köpet. Det tänker jag också är en anledning till att folk säger att den är en bladvändare. Det finns en berättelse man följer. Trots att det är poesi. Det kanske inte är så vanligt.

Finns det fördelar med att sitta i kassan som författare?

Jo, det gör nog det. Det är rätt mycket man får gratis av att man möter så många olika sorters människor. Så lär man sig hur människor funkar och att alla funkar väldigt olika. Man lär sig känna av människor och det tror jag man har med sig sedan när man skriver och håller på med psykologi.

Direkt när det händer saker på jobbet kan du då tänka att ”det här måste jag skriva ned, det här kan bli bra i en text”?

Nej. Det brukar jag nog inte. Ibland kan jag tänka att det här skulle man kunna skriva en krönika om.

Vad har du fått för respons från din chef och dina arbetskamrater?

Chefen har inte sagt någonting, men han har ju tagit in boken så vi säljer den i butiken. Jag har bara fått positivt från kollegor att de tycker att det är roligt, att de känner igen sig, att jag har hittat vad jobbet är. Många har sagt att de har sträckläst den, vilket jag tycker är häftigt just för att det är poesi och för att jag vet vad de läser i vanliga fall, att det bukar vara feelgood eller deckare.

Har du tvekat inför att skriva vissa saker eller valt bort vissa saker av rädsla för att det kan få konsekvenser för ditt jobb?

Jag har bytt ut namn på vissa i vissa avsnitt. Chefens namn har jag bytt ut till bara chefen. Jag funderade lite över hur de skulle reagera och över hur kunder skulle reagera också. Jag hänger ändå ut kunder lite grann, stammisar och så. Också att det alltid blir lite konstigt; när jag är där är jag ju kassörskan, men att de plötsligt då ser på en att där är författaren. Det blir någon konstig grej med det som jag också skriver om. Sedan insåg jag att det som händer är att folk tycker att det är roligt och man fattar rätt så snart att det inte nödvändigtvis är så att de läser boken ändå.

I flera år tvekade jag att sätta ihop det eftersom jag ville komma ut med annat först. Rent själviskt för att jag inte ville bli bara förknippad med kassörskan som skriver. Det har varit viktigt för mig med en författaridentitet eftersom jag själv kommer från arbetarklassen.

Varför skriver du så mycket om PLU-koder?

En sak som jag tycker är roligt med att jobba där på riktigt är när det kommer nya PLU-koder. Det är en väldigt mäktig känsla när man kan dem. Sedan tror jag att det är en sådan detalj som folk inte tänker på, att vi sitter där och kan dem utantill. Det är jättemånga som hört av sig alldeles förskräckta och undrat ”måste ni lära er alla utantill”. Nej, det måste vi inte, men det går ju lättare då. Man gör det. Inte alla, alla kanske är att ta i. Men det finns som ett stort kartotek där inne i hjärnan. Det finns ju också ett system. Alla inom citrusfrukt börjar på ett visst sätt, men sen kan det också var lite lurigt, för ibland så byter de koderna och då byter de kanske inte alla i den familjen så där kanske är någon avstickare fortfarande som är på ett annat vis. Då blir man lite nöjd när man kan det. Jag är nog lite nördig också. Alla tycker nog inte det är lika roligt med PLU som jag.

Men blir det inte väldigt många siffror?

Ja, jo … (skrattar) Nu när jag jobbar så sällan kan jag känna att det är lite tråkigt för att vissa då ramlar bort, man tappar lite yrket för att man måste kolla upp dem … Jag har hållit på med teater innan och då lär man sig långa repliker och här är det lite samma sak, fast det är siffror i stället. Det är lite som butikens språk. Jag tycker att det är lite häftigt.

Du har läst poesi från scen i poetry slam och andra sammanhang, liknar de dikterna dem du skrivit i boken?

Det är inte något helt annat, det tycker jag inte. För jag tänker att man nog hör min röst i sitt huvud när man läser. Att det finns en rytm som är jag, eller vad man ska säga. Jag läser högt för mig själv när jag sitter och jobbar. Det kan jag göra när jag skriver prosa också. Rytm är alltid något som är viktigt för mig, och melodin i språket och sånt. Men när man står på scenen och läser en dikt så kan man också göra väldigt mycket med röst och uttryck. En dikt i en bok ska ju funka utan att man ser mig.

Läser du fortfarande på scen?

Jag tävlar inte längre alls. Jag tröttnade lite på poetry slam eftersom det var så jobbigt att förhålla sig till treminuters-regeln. Samtidigt kan jag se i efterhand att de åren jag höll på med poetry slam lärde det mig väldigt mycket just för att det finns en treminutersregel så att man måste skära ned i texter. Jag är sådan som skriver väldigt mycket och sedan skär ned. Att bli hårdare, att kapa mycket, är en bra grej.

Jag läser ibland på öppen scen. All text kan må bra av att läsas högt för någon annan, det har jag ändå lärt mig genom åren. Och poesi. Just i den formen då man läser från en scen så märker man väldigt väl vad folk reagerar på och inte reagerar på, och hur de reagerar. Det kan vara en bra snabb-feedback och sen för att det är kul att komma ut.

Vad tycker du om den gängse bilden att poesi är smalt?

Jag tror att det lite grann har förändrats genom pandemin. När det händer så stora omvälvande grejer så behöver folk lite hopp och poesi tänker jag är väldigt bra för att man får små meningar med sig som berättar väldigt mycket och de går rakt in i hjärtat på ett annat vis än en roman gör. Det borde vara en bra tid för folk att läsa poesi för att alla säger att de har så lite tid att läsa. Då kan man läsa någon dikt här och var. Det finns den bilden att det är en väldigt smal genre men då har man inte botaniserat så noga. Det finns så otroligt många olika typer av poesi. Det finns svår poesi, men det finns också superlätt poesi. Det finns poesi för alla. En ambition jag hade med diktsamlingen var att folk som min pappa som säger ”nämen poesi det är inget för mig” ska våga plocka upp den. Och känna sig inbjudna. Visst, det finns ett motstånd när man skriver på ett annat sätt; jag kanske inte har punkter på det sättet man är van och jag bryter av raderna på ett sätt som man inte är van. Men jag tror att man kommer in i det ganska snabbt.

Du har skrivit en ungdomsroman, erotik och skräck och poesi. Är det någon genre du känner dig mer bekväm i?

Nej, skulle jag säga spontant. Jag tycker om att hoppa mellan olika genrer. Det är utmanande för mig. Det sker ganska av sig självt. När jag är klar med någonting så vill jag skriva något helt annat. Då blir det de här tvära kasten. Det jag känt med erotiken är att jag vill återvända till den. När jag skapade alteregot Ariel Held var det redan en tanke från början att skriva fler böcker som henne. Så det kommer vara kvar.

Finns det någon genre du känner att du lämnat, till exempel ungdomsboken?
Nej, jag kan tänka mig skriva det igen. Jag har projekt i datorn som skulle kunna klassas som ungdomsbok eller ung vuxen. Men som jag inte fått till än. Det är mycket möjligt att jag kan komma ut med fler ungdomsromaner i framtiden.

Skriver du på något nu?

Jag och förläggaren har precis börjat redigera min erotiska roman som ska komma ut på Vertigo. Vid sidan av det håller jag på med ett projekt som jag kallar lustprojektet. Det är lite prosalyriskt, fast en roman till formen. Jag började skriva på det när jag var utmattad för att hitta tillbaka till lusten i skrivandet. Jag vet inte vad man ska säga om det över huvud taget. Det är inte skräck, men en ganska obehaglig handling. Vuxenroman, någonting mellan poesi och prosa.

NAMN: Lina Arvidsson.
FÖDD: 1981.
BOR: Malmö.
YRKE: Författare, skrivpedagog, krönikör för Handelsnytt samt arbetar extra på Ica sedan 13 år.
UTGIVNING: Det borde finnas regler (2012), Säg inte det här till någon under pseudonymen Ariel Held (2014), Aldrig ensam (2020), Vänligen bygg inga berg – betraktelser från kassan (2021)
INTRESSEN: Läsa, lyssna på poddar, gå promenader och bouldra; klättra på väggar utan rep.
MER OM LINA: larvidsson.se