Intervju med Maria Hamberg. Ur arkivet nr 2-2017.

Maria Hamberg kan inte längre gå ed på att det inte finns andra verkligheter, hon älskar det hon kallar de rutiga dagarna och hon ser hopp i att ”storstenen arbetarklassen” kommer i rullning. Nu är hon aktuell med sin tredje roman, och den har blivit överöst med superlativer av kritikerna.

TEXT JANE MORÉN

Maria Hamberg bor sedan åtta år tillbaka i Ullånger, ett lite samhälle i Kramfors kommun på det som brukar kallas Höga Kusten. Hit flyttade hon och hennes man från lägenheten i Alby i Botkyrka söder om Stockholm när mannen blev utförsäkrad.

– Jag hade att välja på att skaffa ett heltidsjobb för att ensam få ihop till hyran. Men det skulle innebära att jag inte skulle vare sig hinna eller orka skriva något.

Ett arv som möjliggjorde inköp av ett billigt hus räddade skrivandet kvar för Maria. Och hon återvände norrut, född som hon är i en bondfamilj med fyra syskon i Norrgällsta, Docksta i Kramfors kommun.

Bara något år senare insjuknade hon i cancer, en tumör i huvudet som måste opereras bort och hon svävade mellan liv eller död. Ett tillstånd som förändrat Maria, och som krävde att hon efteråt bearbetade känslorna av utsatthet.

– När jag låg där i sjukhussängen och kämpade för mitt liv upplevde jag hallucinatoriska stunder som var så verkliga att jag inte kunde veta om de verkligen inte hade hänt.

Maria kom senare att tänka på när hon läste Kjell Johanssons Huset vid flon. I romanen finns några sekvenser där de två barnen går i dimman mot sjön.

– ”Det här har aldrig hänt”, skriver Kjell plötsligt. Förlaget ville ta bort de sekvenserna av det halvt hallucinatoriska, halvt verkliga, men Kjell vägrade. Det berättade han på ett av mina första möten i Föreningen Arbetarskrivare, han var där och föreläste.

Den omvälvande kampen för att överleva låg sedan och gnagde i Maria, behövde bearbetas.

– Jag blev glad när jag kom på att jag kunde lägga in den i romanen jag höll på med. Det där halvt verkliga, halvt hallucinatoriska.

I april kom romanen Till min allra bästa vän ut. Det är Marias tredje roman. Den kom sju år efter hennes senaste, Drömfabriken. Den handlar om Kristina som nitton år gammal får chansen att arbeta som au-pair i London och där träffar gruvarbetardottern Annabel, också hon barnflicka. I romanen som utspelar sig i flera tidsepoker i Kristinas liv finns bland annat några återkommande hallucinatoriska scener i sjukhussängen.

– Romanen har varit extra svår att skriva för att den går så mycket in under skinnet på mig själv. När jag var sjuk blev det så tydligt att vi är allt vi upplevt under ett liv, både våra minnen och våra drömmar. Krafterna man använder för att överleva är oerhörda. Jag är verkligen materialist och inte religiös. Men idag kan jag inte gå ed på att det inte finns en annan verklighet.

Romanen har tagits emot översvallande. ”Gnistrande prosa”, skriver DN och listar den bland åtta andra relationsromaner.

– Ja, det är konstigt det där hur man sätter etiketter på böcker och författare. Mina tidigare romaner har kallats arbetarromaner, fastän de innehåller en massa relationer. Jag tyckte till exempel Greklandssommaren, min första roman, var en klockren kärleksroman. Men det tyckte inte kritikerna.

Sådant bekymrar inte jordnära Maria så mycket.

– Det är ändå en ganska smal klick som skriver och läser recensioner. Men rent principiellt är det superkorkat att snäva in ett intresseområde, kategorisera litteratur eller författare, det stöter bort en del. Nyligen kom en amerikansk roman, Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout, en arbetarskildring, men ingen kallar det en arbetarroman, och därmed lockas inte medelklassen på redaktionerna att titta snett på den.

Men visst är Maria glatt överraskad över allt beröm, alla superlativer, speciellt med tanke på hur utrymmet för kultur minskat i medierna de senaste åren, men hon tar det med ro, det med.

– Visst blir man lycklig, som i ett rus, men också sådant är övergående och inget man kan leva på, menar hon och skrattar.

Hon skrattar mycket under vårt samtal och har massor att berätta.

Bland annat om hur nyttigt det är att vara arbetare och befinna sig bland andra arbetare i industrin, som Maria var i många år, när man får mycket uppmärksamhet.

– Inte läste mina arbetskamrater några recensioner. De tyckte visserligen det var roligt när reportrar kom till jobbet för att intervjua mig, min framgång stänkte lite på dem då. Men reportrarna var ju mer intresserade av den exotiska industrimiljön och det faktum att de hört att vi inte kunde gå och kissa när vi ville, än av vad jag skrev.

Själv har Maria alltid läst mest översatt skönlitteratur. Och det av den enkla anledningen att hon gärna velat veta mer om hur man lever på andra ställen i världen. Det har blivit mycket kinesiska romaner och även afrikanska. När jag frågar om hon har någon att rekommendera blir hon eld och lågor.

– O ja, då vet jag direkt säger hon, rösten blir entusiastisk. Min absoluta favorit Yu Hua är en mycket stor läsupplevelse. Jag har läst och läst om hans romaner många gånger. En bra roman att börja med är Blodhandlarens son och även Att leva.

När människor måste lita till egen kraft då kan den där storstenen som är arbetarklassen komma i rullning.

När jag ber henne minnas tidiga läsupplevelser berättar hon om hur det var att ha fyra syskon och aldrig eget rum.

– Jag hade en hemlig önskan om att det skulle finnas en dold ingång ovanför min säng till ett rum fullt med böcker och godis. Där skulle ingen kunna hitta mig och hämta mig för att jag skulle hämta in korna.

Romaner som gjorde stort intryck på Maria var Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström och Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Hennes pappa läste mycket böcker och hade som tradition att alltid köpa en bok av den som fick Nobelpriset. Det var så Maria kom att läsa den tjocka romanen Doktor Zjivago av Boris Pasternak.

– Så jag grät! Jag var tvungen att hålla boken ifrån mig en bit för jag hade gråtit så örngottet var alldeles vått. Jag minns än idag mammas röst hur hon uppmanade mig att släcka lampan: ”Släck nu Maria!”. Men jag stoppade bordslampan under lakanet så det blev som ett tält och fortsatte läsa. Tyvärr blev jag avslöjad då det blivit brännmärke i lakanet, skrattar Maria.

Jag säger till Maria att jag uppfattar hennes roman som ett budskap om solidaritet, att människor som lever under utsatta livsförhållande är av nöd tvungna att hjälpas åt. En slags lågmäld vittnesskildring av baksidan med den status och ställning vi idag ständigt uppmanas jaga efter. Att solidaritet är riktig rikedom.

– Solidaritet. Ja, bra. Jag sitter inte och tänker ut politiska budskap innan jag börjar skriva, men mina egna politiska värderingar färgar såklart av sig på texten.

Hon berättar om hur svårt hon tycker att det är just nu i samhället.

– Man går och är förbannad hela dagarna på hur välfärden krackelerar. Det är helt enkelt förfärligt hur man behandlar folk.

Hon radar upp hålen i välfärden som skadar människorna. De som inte får den assistans de behöver, de som inte får den tillgång till vård de behöver.

– Här där jag bor i Västernorrland, med långa avstånd, är det så tydligt hur det påverkar. Ska människor behöva åka ambulans i timtal?

Hon är rädd också för egen del.

– Jag har ju den här kroniska sjukdomen, som när den blossar upp gör att jag måste läggas in. Om personalen inte har tid med mig när jag kommer. Ja, då dör jag, så är det, säger hon eftertänksamt.

Vi blir tysta ett tag. Det är så påtagligt, villkoren under vilka en del lever och oförmågan för andra under helt andra villkor, att förstå.

– Jag var politiskt aktiv tidigare, men jag klarar inte av det längre, nu när jag är sjuk. Det är det här föraktet för vissa människogrupper, det finns överallt i hela etablissemanget och bland politikerna i riksdagen. Alla mina arbetskamrater, som förut självklart röstat på Socialdemokraterna. Vad ska de rösta på idag?

Under en tid har det pågått en ockupation av förlossningsavdelningen på Sollefteå sjukhus som hotas av nedläggning, inte så långt härifrån där Maria bor.

– Det är underbart att människor i Sollefteå går ihop och ordnar så att det alltid är minst fyra personer som ockuperar. De är i alla åldrar, från alla politiska schatteringar, släktforskarföreningar, handarbetsföreningar, småbarnsföräldrar, alla ställer de upp. I samtalen i sjukhusfoajén uppstår något viktigt som är grunden för något annat.

Och det är farligt för etablerade politiker, menar Maria.

– När människor måste lita till egen kraft då kan den där storstenen som är arbetarklassen komma i rullning. Man vet aldrig när, säger Maria och nickar.

Vi gör denna intervju på Skype. Maria sitter i sitt arbetsrum där det är fullt med bokhyllor.

Utanför fönstret kan hon se delar av deras trädgård, några grannhus en bit bort och växthuset.

– Det köpte jag när jag fick cancer. Jag tänkte det kunde vara bra att ha om jag inte klarade av att sitta ute. Idag är det ett kombinerat växt- och lusthus, ja ett Livshus.

Hur gör då Maria när hon skriver sina romaner?

– Jag är lite omständlig när jag skriver. Först skriver jag hela historien. Sedan skriver jag ut den på papper, sparar den på USB, på extern hårddisk och i datorn – manuset får inte komma bort. Där ligger det i kanske sex månader. Jag arbetar under tiden den ligger med något annat. När jag så tar fram den igen känner jag ofta ”men vem skulle vilja läsa det här?”. Men jag ger inte upp. Jag läser manuset och sedan börjar jag om. Skriver om det helt igen från början med nya ord. Det ger mig friheten att låta historien ta andra vändningar och utveckla partier jag inte utvecklat tidigare.

Hon har ingen tänkt läsare när hon skriver.

– Nej, jag skriver för min egen skull. Jag är både sändare och mottagare.

Efter varje skrivpass om ett par timmar är Maria genomsvettig av ansträngningen. Då brukar hon gå ut en promenad i naturen. På eftermiddagen vilar hon bara.

– Lycka är en rutig dag brukar jag säga.

Med en rutig dag menar Maria en dag som innehåller några skrivtimmar, en promenad, god mat, läsning, vila och pågående samtal med de som står henne nära, barn, man och vänner. Ja, att livet fungerar.

Jag frågar om Maria har några råd att ge blivande författare. Hon funderar ett tag.

– Jag säger som Ivar Lo-Johansson: ”Sätt Karlssons klister i arschlet och sitt kvar”. Och så måste man ha en överdriven tro på sig, vilket verkligen inte är lätt, men det är bara att kämpa på.

Hon föreslår också att man tar kontakt med andra som skriver, man kan möta dem i Föreningen Arbetarskrivare eller i Liv i Sverige.

– Varje år går det till exempel att söka Arbetarskrivares stipendium, jag sitter själv i juryn sedan många år. Det finns fantastiskt många duktiga skribenter i vår förening, det har vi sett som får läsa så mycket. Ingen historia är den andra lik.

Sist men inte minst pratar vi lite om klass och klassresa.

Kunskapen om hur andra har det är dålig, menar hon. Klassklyftorna djupare än vi är medvetna om, och Sveriges kulturliv kanske lite mer en ankdamm än vi tror. Hon skakar på huvudet.

– Tja, man är den man är och känner sig bekväm i de sammanhang man känner igen. Nog kan jag föra mig i fina salonger, det kan jag allt, men jag gillar till exempel att skämta stort och högljutt och det passar sig inte i vissa sällskap. Så jag håller med Elsie Johansson där, jag reser inte från min klass, jag stannar där jag känner den där hjärtevärmen, där jag känner mig hemma.

Ur arkivet KLASS nr 2-2017