Ingen människa är omodern

TEXT BEATA HANSSON OCH CAROLA ANKARBORG

Att leva från lön till lön. Vi hör en man bakom oss säga att det är ”omodernt”. Mannen pratar med en kvinna som hummar till svar. Vi står i samma Coop-kö, men befinner oss uppenbart på olika platser i livet, kanske till och med i olika världar. Omodernt? Som om det handlar om trender.

Ibland tänker vi att det inte behövs fler skildringar från vårdgolvet, restaurangköket eller artiklar om meningslösa arbetslöshetsåtgärder. Alla borde veta nu att skola, vård och omsorg hasar runt på knäna med för knappa resurser. Att arbetslösa inte snabbare får jobb om de tvingas leva på en mindre peng samt söka arbete ännu längre bort från sitt hem. Men det är förstås en naiv tanke. Det handlar ofta inte om att inte veta. Att känna in på bara skinnet hur det är att vara en annan, en av de andra – där kan litteraturen hjälpa till. Att känna och förstå hur verkligheten drabbar andra som inte har det som en själv.

Det blir aldrig omodernt att lyfta perspektiv som sällan syns. Det är det vi hållit på med i tio år, och kommer fortsätta hålla på med så länge det finns människor därute som tycker att fattigdom är ett val. Klassperspektiv och klas­sanalyser kastar ljus över och hjälper oss att förstå sociala och politiska sammanhang. Det kommer alltid finnas människor som befinner sig i skuggan av makten. Det kommer alltid att finnas människor med makt som inte vill se dem som lever i skuggan.

”Omodernt?” I det samhälle vi lever, där klassklyftorna ökar, skulle man snarare kunna säga att leva från lön till lön troligen blivit mer ”modernt”, alltså vanligare. Om ens en lön finns att ta av. ”Sjukdom som blir fattigdom / En politisk dom // Kalkylerat systematiskt” som Per Friberg skriver i sin diktsvit om ”andrahandsmänniskor”.

Är det möjligt att rikta ljus in i det mörka och ”omoderna”? Är det möjligt att vrida blicken på någon som fastnat i sin bubbla? Tina Harnesk, årets Stig Sjödin-prisvinnare, kan tydligt se att kunskaper om samer och deras situation har ökat tack vare de många skildringar om samer som kommit och uppmärksammats.

Kanske även situationen inom vårdyrkena kan ses i nytt ljus? Bianca Kronlöf, som inte bara finns på satirens scen, har genom åren blivit en röst som vill påminna om vikten av att lyssna på dem som står mitt i stormen. Du kanske ny­ligen såg henne i filmen Så länge hjärtat slår, en visselblåsarberättelse om vårdarbetarnas vardag. Nu är hon aktuell med boken Info från repan, som ytterligare belyser arbetsförhållanden inom vården.

Det är inte omodernt att lyfta perspektiv som sällan syns. Serietecknaren, dramatikern och författaren Henrik ­Bromander har dem med sig jämt. Inte minst i sin senaste roman De närmaste, liksom i pjäsen Fetungen med premiär nu i september.

En annan stark röst för de svaga är Jenny Wrangborg som är tillbaka på skrivararenan. Hon påminner oss om att det är värt slitet att fortsätta synliggöra att vi människor lever under olika villkor och med olika förutsättningar. ”Att se att vi inte är ensamma i den här känslan att det är jävligt tufft, där finns fröet till att vi tillsammans kan göra någonting åt det. Det är det första steget!”, säger hon.

Tillbaka till mannen i kassakön. ”Omodernt?” Kanske menar han att det alltid går att handla på kredit? På lånade pengar? Men även där behövs ju en lön som går att leva på för att inte hamna hos kronofogden. En av numrets kämpar, ­Ametist Azordegan, vet att dålig ekonomi går i arv, liksom att dålig fostran i ekonomi kan leda till hårda smällar, och hon hjälper idag unga att undvika skuldfällan.

Vi vet att vi är många som känner av bistrare tider, som suckar över kvittot i matbutikskön. Att det blivit det nya ”moderna”. Därför vill vi tacka extra varmt för stöd i vårt upprop att hitta nya läsare. Vi närmar oss vårt mål att nå över 500-gränsen.