Statarens nya kläder

CHEFREDAKTÖR Beata Hansson

När julen står för dörren och världen fortsätter brinna. När klimatkatastrofen inte längre är ett hot. Utan finns här och nu. När decembers köphets krockar med tomma händer och bedjande ögon utanför butiken. När politikerna höjer sina röster med meningslösa budskap som ska vädja till våra rädslor och inte till förnuftet.

Då är det tur att vi har en tidskrift som tittar lite vid sidan av klickvänliga rubriker och mörka populistagendor.

I det här numret följer vi slavarbetet i Sverige ur lite olika perspektiv. Augustprisnominerade författaren Patrik Svensson ger med sin bok Den barmhärtige mördaren en ganska tydlig bild av det statarsamhälle vi för inte så länge sedan lämnade bakom oss. Han följer i sin berättelse några av de sista statarna i södra Sverige, innan man till slut upplöste dessa kontrakt som gjorde hela familjer i praktiken livegna.

Men vår moderna tid har otroligt nog ännu inte lyckats lösa upp slaveriet och livegenskapen runt omkring oss. Idag har det bara andra kläder, och ofta dyker företeelsen upp i vårt samhälle i form av papperslösa arbetare från öst. Människor som lever i knappt människovärdiga bostäder och jobbar under inte människovärdiga förhållanden, för en näppeligen människovärdig lön. Med lite tur har de ändå inte blivit frånlurade allt på sin väg till Sverige.

Författaren Liza Alexandrova-Zorina fick för sin bok De livegna nyligen Stora journalistpriset för att hon visat upp den skitiga baksidan av den svenska byggbranschen och det ryskspråkiga parallellsamhället som vi har mitt ibland oss.

Alla behöver vi hopp för att överleva. Det som förenar statarna och många av de papperslösa gästarbetarna är hopplösheten. Som livegen är man framför allt bestulen på framtidstro. När man inte har någon som helst makt över sitt liv så kan man inte heller förändra det. Det är också då ett samhälle kan bli farligt. Vilket vi ser på flera platser omkring oss idag. Här i Sverige såväl som i andra delar av världen.

Vi måste alltså fortsätta avtäcka. Och gärna med litteraturens hjälp. Men inte glömma vad vi vill. Med oss själva och med vår tid.

I numrets ”Sista ordet” nämner Pelle Sunvisson sitt märkliga ointresse för litterära miljöer och sin totala brist på lust att titta på kulturprogram som Babel. Men han nämner också sin vilja att skriva för förändring. Hans tidigare böcker har tematiskt rört sig kring svartarbete och utnyttjande av arbetskraft. Även i den nya romanen Andra vågen, följer han arbetarna, där den vilda lastbilsstrejken 2023 står i centrum, då förare från Uzbekistan och Georgien till slut fick nog av usla villkor och dåliga löner. Men i boken ryms också den tragiska hissolyckan i Sundbyberg samma år, och även en inblick i vad det uppmärksammade facket ”Solidariska byggare” åstadkommit för att trygga tillvaron något för skyddslösa arbetare utan rätt papper.

Men det handlar inte bara om att vi Klass-prenumeranter ska läsa. Klass är också en tidning för skrivare. Det får vi inte glömma. Nu är det snart dags att börja samla ihop bidrag till Föreningen Arbetarskrivares antologi som kommer ut vartannat år. Om 2026 års utgåva berättar redaktörerna Adriana Aires Rastén och Roza Ghaleh Dar mer om i numret du håller i handen.

Så vad väntar vi på?

Fortsätt skriva. Fortsätt läsa. Och fortsätt förändra.