TEXT Ulrika Nettelblad
Jag tar min son Nils till simskolan, vi åker buss.
Ikväll kommer jag att bli av med mer än tjugofem procent av summan jag har på mitt bankkonto men det vet jag inte än. Och om jag vetat det hade det inte spelat någon roll, för jag vet en massa saker och det blir inte rätt ändå. Jag vet en massa saker och ändå gör jag inte vad jag vet att jag borde. Det finns en massa saker jag borde kunna, som alla kan, och ändå klarar jag dem inte.
Innan vi går på bussen säger jag:
”Om någon frågar dig hur gammal du är, säg att du är sex.”
Han väntar några sekunder för länge innan han svarar, som om han redan anar skammen som bor i oss, den som ingen skulle ärva, den som ändå fortsätter att nästla sig ned genom generationerna.
”Men jag är ju åtta.”
Och jag säger inte till honom att barn under sju åker gratis på förälderns biljett, jag säger inte till honom att tur och retur till simskolan för en åttaåring skulle kosta oss trettioåtta kronor och jag säger inte att det finns tider när sådana summor kan vara avgörande.
Jag säger inte att det här är en sådan tid.
Jag säger:
”Det är en grej bara vuxna förstår.”
Och sedan: tystnad.
När jag var liten bodde vi nära en färgbutik. Den låg i utkanten av ett industriområde, vi bodde i utkanten av ett industriområde, kanske var det just färgbutiken som skilde industriområdet från lägenhetshusen som var min värld.
Det var den sortens färgbutik människor tog bil till från andra sidan stan, för att beställa provburkar av den färgnyans som kanske var rätt för en viss vägg i ett visst rum i en viss bostad som var deras. Kanske är det först när man äger något som man förstår hur lite glädje som finns i att äga om inte det man äger är precis rätt. Vad skulle jag veta om det, om att ha något som är ens eget.
Men jag brukade gå till färgbutiken ibland, när jag hade glömt nyckeln hemma när jag åkte till skolan och det var timmar kvar tills mamma skulle komma hem. Novemberdagar när solen aldrig trängde sig genom molntäcket, aldrig steg över horisonten, himlen över motorvägen och höghusen lika grå som asfalt och betong. Först gick jag in där för att värma mig, det var så det började. Men sedan hittade jag den lilla prydnadsdammen i ett hörn av butiken. En märklig sak att ha installerat i sin färgbutik, men där fanns den, och botten var täckt av mynt.
Det var första gången jag stötte på denna besynnerliga vana, att man kan slänga bort pengar för att få drömma om större drömmar, som om inte pengar vore det som kan köpa drömmar till att börja med.
Man ska ha ett särskilt passerkort med sig till simskolan för att få komma in i badhuset, annars måste man betala det vanliga inträdet. Jag vet inte var jag har kortet, hur fan ska jag veta var jag har kortet, jag vet redan var jag har handduken och badbyxorna och äpplet till mellanmål som jag snodde från personalrummet på arbetsförmedlingen när den medlidsamma handläggaren släppte in mig för att ge mig en kopp kaffe.
”Kan vi inte bara få gå in ändå”, försöker jag till killen i kassan, ”resten av badet stänger ju snart. Det är ju bara undervisningsbassängen som är öppen ändå.”
”Nej”, säger han med en röst lika uttryckslös som hans ansikte. ”Det finns regler.”
Och han ser på mig utan att se mig, men jag ser honom. Jag ser att han bara är några år yngre än jag men att han aldrig har levt allt jag hade genomlevt i hans ålder. Han har aldrig behövt be, och mena det. Han är någon som uttråkat följde med föräldrarna i färgbutiken, inte någon som plockade mynten från dammens botten. Allt detta hade jag kunnat berätta för honom. Allt detta hade jag kunnat berätta för honom medan jag utan att vara medveten om det skulle höja rösten allt mer. De sista badgästerna skulle dröja kvar för att beskåda spektaklet, och kanske skulle han ha gett med sig då, och vi hade fått gå in på undervisningen jag redan betalat en terminsavgift för genom att sälja min gitarr.
Men jag ser på Nils, så vaksam, känner han den redan, skammen?
Så jag betalar de 100 kronor det kostar mig och min son i inträde för att få gå på en halvtimmes simskola om kvällen när resten av badhuset redan är stängt, om man är så dum att man glömmer sitt kort, om man är så dum att man ständigt fattar fel sorts beslut här i livet. Jag säger:
”Självklart. Det finns regler.”
Och sedan: tystnad.
Efter att jag har betalat inträdet har jag 300 kronor kvar på kontot. Det är två veckor kvar tills underhållet kommer. Om nätterna snurrar siffror i mitt huvud. Om dagarna promenerar jag, det är åtminstone gratis.
När simskolan är slut ser jag den uttryckslöse killen i kassan igen och tänker: tänk om han tror att vi är fattiga.
Jag köper en glass för att bevisa att vi inte är det.
275 kronor kvar.
Nils är så tyst på bussen medan han äter den, som om han förstår att han är med om något monumentalt, något som kanske aldrig kommer att ske igen.
Jag började plocka mynt ur dammen, jag började plocka upp dem ofta. Jag köpte saker för dem när det saknades hemma, jag köpte saker jag drömde om. Mjölk och havregryn. Billypizza. En gång köpte jag en varmkorv på en mack, i industriområdets bortre delar. Jag åt den hastigt, rädd att bli sedd. Mättnaden i magen var inte lika illa som skammen. Den kostade tjugofem kronor. Tänk så mycket annan mat man hade kunnat få för de pengarna.
Vi åker bussen hem, jag lägger honom. Jag ligger vaken bredvid honom i sängen som är vår, utan att sova. Jag tänker på beslut jag fattat och misstag jag gjort. Jag tänker på att vilja springa ut i natten och bort från sina problem, jag tänker på att ligga kvar. Jag tänker på livet som en linje av begångna misstag och möjliga framtida katastrofer.
Jag tänker på värmen från den lilla kroppen bredvid mig, på ljudet av hans andetag i dunklet. Jag tänker på att imorgon ska jag stiga upp och laga gröt av våra sista havregryn och på att sedan är det tomt i skafferiet. Jag tänker att jag har 275 kronor. Jag tänker på att jag har blivit förvånad många gånger förut över hur mycket man kan göra med så lite. Jag tänker att pengar alltid känns som om de är värda mindre när det är natt. Jag tänker att allt det här hade jag velat berätta för någon, men det finns ingen att säga det till. Allt som finns är det sovande barnets andetag. Och tystnad.
En dag satt mamma i köket när jag kom hem från skolan. Hon måste ha slutat tidigare den dagen. Kanske fick hon någon kollega att täcka upp för henne. Kanske gick hon bara. Kanske var det en av de gångerna som sedan ledde till att hon inte fick bli kvar.
Men hon satt där med en kopp kaffe och ringar under ögonen och hon hade rökt cigaretter med huvudet utstucket genom köksfönstret igen, det var kallt i köket som det brukade vara efter att hon gjort det. Och doften, blandningen av röklukt och den fuktiga hösten utanför. Och hon frågade mig varifrån jag fått pengarna.
Jag tvekade, men jag var aldrig en skicklig lögnare, så jag berättade om dammen.
När jag berättat satt hon tyst en stund. Sedan sa hon:
”Menar du allvar?”
Jag nickade, även om jag var osäker på vad som var allvaret.
”Att folk bara slänger pengar? De slänger pengar ifrån sig som vem som helst kan ta?”
Jag nickade.
Hon strök sina händer över kaffekoppen, som för att värma fingrarna, de hade väl blivit kalla när hon stod där i fönstret innan jag kom.
”Du borde gå dit ofta”, sa hon. ”Du borde gå dit varje dag. Vi borde se hur mycket pengar du kan få därifrån.”
Jag går upp när han vaknar, jag gör gröt på våra sista havregryn. Jag slår på teven för snart kommer barnprogrammen. På nyheterna pratar de om att allt ska bli dyrare, jag stänger av. Tystnad, tystnad, ge mig riktig tystnad. Ge mig tid utan tankarna som ett brus i mitt huvud.
Jag slår på teven igen, för vad ska man annars göra. Hur ska man fylla dagar av tid och av väntan.
Jag tar en promenad i regnet, jag kommer hem. Jag går till tvättstugan på vår bokade tid, tvättar en veckas tvätt. Jag ligger raklång på mattan i Nils rum och stirrar i taket. Jag tänker på hur märkligt det är att livet för vissa människor inte är en skrämmande oändlighet av berg att bestiga. Jag undrar hur det vore att vakna och tänka: vilken färg ska jag ha på mina väggar.
Och sedan, någon gång fram mot eftermiddagen, när jag för länge sedan borde lagat lunch av mat jag inte har eller handlat för pengar jag snart inte heller har, får jag en avisering i mobilen.
Någon har svarat på min annons.
Någon vill köpa vår bokhylla, någon vill köpa den för 500 spänn.
Och när jag ser det finns ingen tystnad, inget bita ihop och hålla käften, när jag ser det finns bara vrålet, jag skriker rakt ut, jag skriker så att grannarna snart kommer att bulta på dörren på ett sätt de aldrig gjorde när det verkligen hade behövts, jag skriker så att Nils kommer springande men det gör inget att jag skrämmer honom för snart kommer jag att kunna ta honom i famnen och säga att snart kommer allting att bli bra. Snart finns inte oron mer, åtminstone inte nu.
Men jag blev påkommen till slut, av färgbutiksägaren. Han kom fram till mig med rynkade buskiga ögonbryn och sa att han sett mig flera gånger. Att nu var det dags att sätta stopp.
”Vad har din mamma lärt dig egentligen?” sa han, som om han trodde att tanken på min mammas skam skrämde mig.
Och jag mötte honom med tystnad, men egentligen ville jag svara:
Min mamma? Hon har lärt mig allt jag kan.