STAFETTEN

Nu har stafetten dragit igång! Micke Evhammar har skrivit inledning och Sarah Jaziri, Tobias Eriksson och IngaBritt Eliasson för pinnen vidare med var sitt bidrag som du kan läsa här nedan.

Vill du delta? Maila ditt intresse och ditt namn till m.evhammar@gmail.com mars och märkt ditt mail STAFETTEN. Du kommer sedan att få kontakt med Micke som ger dig ett nummer i stafetten, en deadline och information om antalet tecken. Nummer 1 i stafetten fortsätter på inledningen och nummer 2 på den text nummer 1 skriver etc. Resultatet blir en följetong som vi alla kan följa här i Klass och på nätet.

Inledning

Natten då jag föddes slet ett åskväder sönder himlen. Min blivande mor låg på baksätet i den folkabuss som under långa tider fungerade som både hem och transportmedel för det äkta paret Lena ”Alabama Rose” Andersson och Janne ”The Flying Dutch” Berglund. Hon lindansös och biljettförsäljerska, han akrobat och trollkonstnär i lycklig förening.

Värkarna kom med en knapp minuts mellanrum och fick Lena att stöna av smärta. Janne satt sammanbiten bakom ratten och hade fullt sjå att se vägen genom de floder av regn som bestämt sig för att välkomna mig till jordelivet.

I höjd med avfarten mot Näset slog en rungande blixt ner i en månghundraårig ek och klöv den i två. Ena halvan föll med en tung suck ut över vägen och blockerade effektivt vidare färd.

– Ungen kommer nu! skrek Lena och förbannade den stund nio månader tidigare som då hade tyckts som en både spännande och intressant möjlighet. Gör nåt! För i helvete!

– Ja va fan då hade du tänkt? Trolla med knäna?

Vindrutetorkarna slog fram och åter, motorn spann på tomgång, Lenas kamp var också Jannes, men i stunden kände han sig bara hjälplös. Det var då han såg något komma fram ur den splittrade ekens inre.

*

Sarah Jaziris fortsättning:

Små, små stjärnor, det måste ha varit hundratals, dansandes runt ett moln i olika färger. Det gick att höra nyanserna och tillsammans spelade de en melodi som bådade ont.

Det var alltid så här det började. Jannes grepp om ratten hårdnade för att hålla kontakten med verkligheten. Höll händerna tio i två, precis som klockslaget. Det finns inget slumpmässigt över den här natten, tänkte han.

Det vackra, men samtidigt hemska, som sköt upp ur eken och trotsade det hårt fallande vädret, föddes. Precis som ungen ur Lena, vilken sekund som helst.

– Skiten händer igen! Jag kommer fan inte kunna stoppa det, spottade Janne ur sig samtidigt som han försökte blinka bort det obehagliga.

– Ring nån för i helvete, det händer NU, du måste …

Det blev knäpptyst för ett kort ögonblick. Så där som när ett litet barn gjort sig illa och det bara är en tidsfråga innan helvetet bryter lös.

Stjärnorna hade blivit fler och molnets färger löstes upp till något grumligare. Där kommer de jävlarna. Janne visste det. Han höll på att tappa greppet om mer än bara ratten. Tystnaden var som bortblåst och trollens absurda skuttande ackompanjerades av Lenas urvrål. Där kom helvetet.

– Försvinn era jävlar om ni inte tänker hjälpa till!

Det hade aldrig hjälpt att skrika på trollen, då blev de bara fler. Och elakare. Inte för att särskilt mycket någonsin hade hjälpt, men Janne var desperat och tonläget liksom kom av sig själv.

Min blivande mamma och vad man nu ska kalla Janne brottades helt enkelt med olika saker den natten.

Lena vrålade oavbrutet vid det här laget och visst fan gick lite huvudhår att skymta där bland all hennes nakenhet. Det var mitt lilla huvuds första kontakt med den här världen. Född rakt in i en av många tokigheter, klockan tio i två en i övrigt helt vanlig torsdag. Janne måste ha märkt hur ljus fontanell jag hade jämfört med vad han nog hade föreställt sig.

Ett intensivt knackande på framrutan vid passagerarsätet intill Janne överröstades nästan av ännu ett nedfallet träd och äntligen släppte han greppet om ratten.

Sarah Jaziri är 40 år och bosatt i Malmö sedan barndomen. Hon jobbar inom socialpsykiatrin i Malmö Stad som Boendestöd. I hela sitt liv har hon skrivit på olika sätt. Mest amatörmässigt, men också professionellt under en kort period där hon producerade text mot betalning utifrån vad olika uppdragsgivare behövde. Hon är en av medförfattarna i tidskriften Kommunalarbetarens tredje novellantologi Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare.

*

Tobias Erikssons fortsättning:

I ljuset av de gnistrande småtrollen såg han ett helt vanligt människoansikte genom fönstret. Det var något i det runda, rosiga nyllet med smala, snällt kisande ögon som fick honom att för ett ögonblick ta mark i verkligheten. Kanske blev han påmind om sin mors uppenbarelse. Eller om någon chef han haft, som det var bäst att hörsamma. Han lydde iallafall den främmande men fullt mänskliga handens gest mot knoppen i dörrlåset och låste upp.

Lena vrålade ännu en gång:

– Vad gör du? Varför ringer du inte, Janne!

När hon fick syn på kvinnan som stack in huvudet genom bakdörren vrålade hon med förvåning:

– Vem fan är du!

Det var så Alabama Rose hamnade på en tältsäng i Näsets Hembygdsförenings lokal, i vilken jag föddes en kvart senare. The Flying Dutch däremot irrade runt, fram och tillbaka, i vattenbrynet och svor mot de vattenrädda trollen som höll sig på armslängds avstånd.

Anita, kvinnan med det rosiga nyllet, var pensionerad barnmorska som tillsammans med Klara, även hon pensionerad, tidigare bokhållare för Näsets sågverk (numera uppköpt av Stora) fann sig i den uppkomna situationen med exemplariskt lugn. När de hört det första braket och sett folkabussen stanna gjorde de vad vem som helst skulle gjort: De slutade bre mackor till kvällens syjunta och sprang ut för att se efter om någon behövde hjälp.

Damernas hjältemodiga insats och Näsets hembygdsgård har jag alltid haft i kärt minne. Tyvärr har livets omständigheter aldrig tagit mig tillbaka till min födelseplats, och såhär femtio år senare finns varken kvinnorna i livet eller byggnaden kvar, vad jag hört. Ej heller Lena och Janne, saliga äro de i åminnelse, eller hur man nu säger.

En byggnad som jag dock alltid återkommit till är scoutgården inte långt från mitt barndomshem. Jag vill nog påstå att de viktigaste lärdomarna i mitt liv har gjorts inom och strax utom dess fyra väggar. De lärdomar som min biologiske far Janne The Flying Dutch har gett mig var det aldrig något med. Men vissa av våra eskapader tillsammans tål att återberättas – kanske mest som sedelärande historier trakterade på kalas.

Vid tiden för min födsel upplevde han sin längsta konfrontation med de gnistrande små trollen. För att förstå hans relation till dessa andevarelser måste vi fördjupa oss i ett av hans tidigaste akrobatnummer som han lärde sig som grabb. På den tiden gick han i lära hos Den Store Zabagline som var en skånsk utbrytarkung och djurtämjare. På sommarhalvåret reste denne runt i södra Sverige tillsammans med olika kollegor och uppträdde på marknader. Janne – den framtida Flying Dutch – hade på egen hand i pojkrummet på östgötaslätten utvecklat ett tallrikstrick som ingen i hans närhet förstod att uppskatta. Så, den unge ambitiöse tvekade inte att knacka på dörren till den skånske mästarens husvagn en tidig natt efter kvällens maratonföreställning.

Tobias Eriksson är 50 år gammal och bor med sambo och en tioårig dotter i Bråten, Bysala. Han jobbar på plantskola, är tidigare vaktmästare och fastighetsskötare. Har skrivit och tecknat hela livet. Nu senast skrev han en långnovell om en bagare i Hagalund (salig i åminne).

*

IngaBritt Eliassons fortsättning

Det kanske inte var hans bästa idé, tänkte Janne, där han stod utanför Den Stores Zabaglines dörr, det var ju ändå mitt i natten. Trots det knackade han igen, lite hårdare den här gången. Då slängdes plötsligt dörren upp på vid gavel och den största och mest skrämmande man han någonsin sett, stod framför honom. Janne sjönk ihop i knävecken och backade ett par steg av rädsla.

– Vad fan vill du, gastade utbrytarkungen och tog ett tag om hans nacke med sin håriga näve och skakade honom. Är du ute efter pengar, eller?

– Nej, nej, viskade Janne och försökte få lite luft, släpp mig så ska jag förklara.

Den Store stirrade stint på honom i några sekunder, sen släppte han taget och Janne föll ihop som en säck potatis. Det var inte så här han hade tänkt sig, när han satt hemma i pojkrummet och drömde om den stora succén.

– Jag heter Janne och jag söker jobb här, sa han darrande. Det hängde ett anslag på ICA, där det stod att ni söker cirkusarbetare. Jag kan lite olika trick och min farmor, hon kunde trolla med knäna.

– Det var som fan, sa mannen och det är sant att vi behöver mer personal. Men det är inte trollkarlar vi behöver i första hand. Kom med här, så ska jag visa dej. Vi har en liten gumma här inne som är i skriande behov av omvårdnad.

De gick i väg en bit ut på gården och in i en lada. Zabagline tände lysrören i taket och bland alla cirkusattiraljer där inne stod det en stor glasmonter mitt på golvet. I den låg något blankt och stort som rörde sig.

– Det här är Anakonda, sa cirkusmannen och pekade mot montern. Hon kommer från regnskogarna och trivs inte så bra med temperaturen här i Sverige. Hon börjar bli gammal och argsint, så där som gamla tanter brukar bli.

Han skrattade elakt.

– Nu har hon börjat bitas och det är inte bra. Hon bet sin lilla ormtjuserska Zelda så illa, så nu är hon borta från cirkusen ett bra tag. Vi måste snarast få tag i en ny vårdare till Anakonda, hon behöver komma ut och röra på sig. Är det något du kan tänka dej?

– Aldrig, sa Janne skräckslagen, jag har ormfobi, har alltid haft och kommer alltid att ha. Jag skulle inte klara av att röra henne. Vad som helst men inte ormar.

– Jaja, sa den store mannen, du är nog ändå för klen i musklerna för Anakonda. Men vi behöver en ny tämjare, det kanske du klarar av bättre?

Kul, tänkte Janne, det var väl några hästar han skulle kunna gå runt med inne på cirkusen, eller möjligen en elefant. Det lät spännande, kanske kunde han göra sina tallrikstrick samtidigt?

– Och var finns det objektet då? sa han och tittade sig omkring i ladan. Den store mästaren strök sig fundersamt över hakan, hummade lite och sa sen:

– Han står bakom dej.

Janne vände sig om och gjorde sen förmodligen ett baklängeshopp i världsklass, utan sats. Raklång ramlade han och låg där och stirrade upp på det största lejon han någonsin sett. Lejonet stod över honom och dreglade ner i hans ansikte. Då svimmade Janne, av ren skräck förmodligen. När han vaknade till liv igen låg lejonet och slickade på hans skor. Ja, så klart, tänkte Janne, han börjar med förrätten, sen kalasar han på benen. De skakade för övrigt så mycket, så det var kanske inte så konstigt att han kom att tänka på sin farmor.

Hon som kunde trolla med knäna.

IngaBritt Eliasson är 79 år, bor i Växjö men är barnfödd i Blekinge. Hon har en son och två barnbarn. När hon gick i pension anmälde hon sig till en litteraturkurs. Där var det en man som insåg att hon kunde skriva, och tog med henne på en skrivarkurs. Sedan dess har det blivit åtskilliga kurser och även sommarkurser på folkhögskolor. Hon har deltagit i tre antologier och två jubileumsböcker, bland annat för Liv i Sverige. Sedan många år skriver hon på distans för Olofströms skrivarklubb. Skrivarlusten har inte avtagit med åren.