Dikt av Mija Åhlander. Ur arkivet nr 4-2018

bruket slokar med axlarna

tegelstenarna gör sig

hårda och tysta

bereder sig på motstrid

men ingen vill ha dem

ingen vill ta strid

för ett litet glesbebott liv

utan framtid

stämpelklockan

är flyttad

tvånget och tryggheten

knogar på någon annanstans

människor kör förbi avfarten

hukar sig och tittar

åt andra hållet

försöker att inte tänka

på belåningen som

håller dem i sin famn

håller dem på plats

i en vittrande folkhemsvilla

håller dem fast

i en något för gammal bil

något för gammal för att barnen

ska våga åka till träningen

med drömmen om ett

kontrakt och en

landslagsplats

men man dör inte

man bara leds

Mija Åhlander, född 1964 i Småland, arbetar som resurslärare. Senast publicerad i 2018 års antologi Fotavtryck Ekopoesi från Poeter.se, i Föreningen Arbetarskrivares antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (2018) och med novellen Gamla sjöar på Opulens.se. Litar på konst och litteratur som existentiella hängslen. Bloggar på mijaahlander.blogspot.com