Ur arkivet nr 1-2016
Anneli Jordahl, en klassresenär som skriver om klass
– Mitt dubbla perspektiv är guld värt
Text: Beata Hansson Foto: Michael Steinberg
Hon kallas för ”Fru Klass”. Men vill gärna prata om andra saker. Författaren och debattören Anneli Jordahl glider ändå ofta in på ämnet. Klass är helt enkelt ett oerhört raffinerat instrument att tillgå, när man vill dissekera det man ser omkring sig.
Anneli Jordahl har just skrivit klart sin fjärde skönlitterära roman, Som hundarna i LaFayette park. Vi sitter på ett söderfik. Fullt med folk, stockholmare älskar sina fik. Två damer sitter bakom oss och diskuterar hunduppfostran över sina bakelser. Jag vet att Anneli är hundägare. Jag vet att hennes senaste bok, som just åkt in till förlaget, till stor del handlar om en hund. Och om klasskillnader.
För första gången har hon skrivit en samtidsroman. Om en ensam förtidspensionerad äldre kvinna på landet. Som inte litar på någon utom sin hund. Hennes man har avlidit i en arbetsplatsolycka. Det blev inte någon juridisk utredning kring denna olycka.
– Som vanligt alltså. I verkligheten dör i snitt en arbetare i veckan till följd av olycka på arbetsplatsen! Men de skrivs det inte mycket om.
Jag och Anneli har träffats förr. Vi har pratat böcker ur utanförskapsperspektiv och ur arbetarperspektiv. Och synat den medelklass som sugit in oss i sin famn. Vi som blivit privilegierade nog att som profession få beskriva det vi ser via text. Idag ska vi tala om det. Skrivandet alltså.
– Jag har levt ett medelklassliv så pass länge så att jag kan identifiera mig. Samtidigt är jag uppväxt i arbetarklassen, jag känner mig hemma där. Det är mitt kapital jämfört med en medelklass som har blinda fläckar vad gäller exempelvis arbetarklassens sociala utsatthet. Mitt dubbla perspektiv är guld värt när jag skriver.
Helt självklar har inte Anneli Jordahls klassresa varit. Hennes mamma var ensamstående under Annelis första år och jobbade bland annat som kokerska och hemhjälp i Norrland. De flyttade ofta. Anneli lärde känna nya platser genom att besöka dess bibliotek. Läsandet var en naturlig väg ut ur ensamhet, in i skrivandet.
– Som så många arbetarbarn hade jag dåligt självförtroende. Tänkte aldrig att jag skulle kunna skriva något själv. Jag minns hur jag skickade in två noveller en gång. De blev refuserade. Jag tyckte mig förstå vad det betydde. Jag var inte duktig nog. Ingen bra skribent.
Men det fanns något inom Anneli som inte trodde på det, för hon fortsatte att skriva. Inte för att hon älskar att sätta ord på pränt. Nej, förälskelsen handlar om andra saker. Researchen. Det roligaste hon vet. Att undersöka och utforska. Det finns hos henne en noggrannhet, hon är inte en skribent som lättvindigt flyr över tangenterna. Varje bok hon skriver snittar på tre år. Ingenting en författare kan överleva på. Så det blir också en hel del föreläsningar. Om vaddå? Klass såklart.
– Det är fortfarande så provocerande att prata om klasskillnader.
Vi minns tillbaka när hon för ett par år sedan satt på bokmässan i Göteborg och talade om detta med en annan klasskämpe, Jan Guillou, som förlorat stora delar av sin familj på kuppen. ”Äsch de var ändå idioter”, lär han ha sagt till Anneli. Att byta klass handlar ofta om att tappa något, sin familj, sitt umgänge, sin vardag. Även om han nu inte har bytt klass utan bara sympatiserar med en annan klass än den han är född in i.
För Anneli var det tvärtom. Skrivarambitionerna gjorde att hon bytte klass. Men inte sitt sätt att se på livet.
– Jag ville bli skönlitterär författare. Men jag vågade inte ens söka till Biskops Arnö för att lära mig hantverket. Mina refuseringar låg för nära i minnet.
Det tog tid att reparera självförtroendet. Så hon skrev annat. Medverkade i antologier. Skrev journalistiska texter. Sin egen stränga chef. Skrivande för henne handlar om att fråga sig, ”Vad kan jag tillföra som är nytt?” Ett tematiskt klassperspektiv råkar ha blivit svaret till nästan allt hon har producerat. Vilket kanske säger något om henne, men ännu mer om vilka det är som skildrar vår tid. Och vad man väljer att skildra.
Men Anneli såg saker. Hon observerade sin mamma, andra mammor. De som slet sönder sina kroppar på jobbet i tunga vårdyrken. Hon såg, men hon hörde inget. Varför var det så tyst om alla dessa människor omkring oss, som betalar vår välfärd med sin hälsa? Hon fortsatte att söka sin plattform. För någonstans fanns vissheten, att det var genom skriven text hon skulle nå fram med sitt budskap. Men hon ville inte ta efter någon annan. Det var en annan viktig fråga för henne. Att bli självständig i sitt skrivande.
Efter Klass är du fin nog? hade hon passerat ett nålsöga som skrivare. Hon hade visat att hon hade ett nytt perspektiv att tillföra. Efter några sakprosatitlar dristade hon sig till att återigen pröva skriva skönlitterärt.
– Det gällde att hitta en bra form. Jag är inte mycket för intriger. Jag ser min bok i bilder. Scener. Stämningar. Kronologi är helt ointressant för mig. Jag ger olika situationer olika språk. Ett enda likartat språk rakt igenom en roman litar jag inte på. Och jag tycker inte om när det bara finns en enda auktoritär berättarröst.
Det är det som är livet, förklarar hon lakoniskt. Inget händer på ytan. Alla dagar ter sig på ytan lika. Det handlar ofta om leda och väntan. Men också om att tycka om vardagen. Att bli upprymd över enkla saker. En kopp kaffe. Men inte ens det enkla går fort att skriva.
– Jag kan skriva två meningar en dag. Och nöja mig med det.
Sen går ännu mer tid åt att fundera om det blev klyschigt eller stereotypt. Hur har andra författare beskrivit skeenden hon är på väg att ta itu med? Men när hon väl vet att hon är i hamn med sitt manus, då börjar den njutbara biten. Att flytta ord och kommatecken. Att pynta. Hon kallar sig för närsynt. Hon gillar detaljer. Vill pilla med sin text. Får svårt att lyfta blicken. Den stora strukturen och formen, det rådfrågar hon sin förläggare om.
Hennes skönlitterära debut skedde 2009 och skulle handla om Ellen Key. Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Men fokuset kom att hamna på Ellen Keys hushållerska, Malin. Hon blev så nyfiken på Malins liv, i skuggan av den stora visionären.
– Ellen Key kallade sig socialistisk och jämlik. Det var hon nog också. Till en viss del. Men hon var trots allt, arbetsgivaren. Man blir präglad av att bli sedd respektfullt. Ellen Key och hennes hushållerska kunde till en del enas i sina kvinnoroller. Men inte hela vägen. Det finns ett maktspel som inte är så synligt. Man kan inte dra alla kvinnor som kämpar för rättvisa över samma kam.
– Många av medel- och överklassens representanter pratar ur en solidarisk synvinkel, men när det kommer till kritan tar de sina barn till en högstatusskola. Solidaritet får inte bara reduceras till ord. Det behövs handling.
I sin nyss färdigskrivna bok har Anneli mejslat ut en kvinna som är engagerad och irriterad över orättvisor och arbetsgivare som inte tar sitt arbetsmiljöansvar. Hon reflekterar över människolivs olika värden. Över- och underordning. Hunden, liksom alla hundar blir en slags mätare för vårt behov av makt. Vårt behov av att ha pli på våra hundar och visa vår auktoritet. Att vi känner behov av att straffa hundar genom att förnedra dem ”Ner på backen, du har varit olydig”. Allt handlar om makt. Där kommer klass in.
– Men om man inte kuvar, utan gör tvärtom då? Jag har inte ens gått på valpkurs, ändå påstås det att jag har en väluppfostrad hund.
Det finns en anstrykan av rebell hos denna till synes timida, eller rent av präktiga, skribent. Kanske är rebellskap ett måste, för den som vill nå in i andra människor.
Ett viktigt skrivverktyg förutom ämne, är självfallet språket.
– Det ska vara rytm i språket. Musikalitet i texten. En god författare vet direkt när det är dags att sätta punkt.
Vi förlorar oss i Sara Lidman, Torgny Lindgren, PO Enquist. Kanske västerbottningar har den perfekta melodin för romaner?
Början är alltid knepig. Hon får ofta frågor om den.
– Jag börjar alltid med att lära känna mina personer. Hur lever hon? Varför mår hon dåligt? Hur ser samhället omkring henne ut? Vad har kvinnorna för rättigheter? Jag ställer ofta frågor till mina romanfigurer för att kunna se dem framför mig.
En annan fråga hon ofta får är hur hon hanterar alla färdigskrivna sidor. Hon delar upp sina böcker i tre delar. Alltid tre. Det är något med treenigheten. Tre perspektiv som gör det hela stadigare.
– Jag tycker om öppna slut. Vissa blir irriterade av det. De vill veta vad som händer. Men jag tycker om den effekten ”Borta med vinden” – slut har på mig. Där man kan diskutera vad som hände sen.
Men den svåraste nöten att knäcka är kanske ändå slutet.
Plötsligt. En förtrytsamhet.
– Någon läsare tyckte att jag hade slarvat med mitt slut. Det var just det jag inte hade gjort.