Han är förortsrockaren som blev visnörd och sedan fastnade för trädgårdsodling. Men han fortsätter vidhålla att allt är politik. Vi möter Stefan Sundström i nystruken sjömansblus under vindruvsrankorna i bersån ute på Ekerö.
TEXT Beata Hansson FOTO JANE MORÉN
Ur arkivet ( 3/2018)
Väskan är packad. Tomaterna vattnade. Gitarren i fodralet. Han ska ut på gig strax. Varangerfestivalen i Nordnorge. En spelning som kommer att hålla honom borta från hemmet i fjorton dagar, mest på grund av färdsättet. Tåget.
– Ja det blev en lång resväg till jobbet. Men mycket handlar om att jag vägrar flyga. Det är ett miljöbeslut jag tagit som jag försöker hålla. Annars är jag väl inte helt stenhård. Såklart vill jag ha egenodlat och närproducerat och kravmärkt. Men kommer jag på en middag och misstänker att det kan vara en icke kravkyckling jag blir serverad, äter jag ändå. Man vill ju inte förstöra stämningen.
Men det finns ändå ingen tvekan om ambitionen. Han vill tro att en annan värld är möjlig och då ska man enligt honom undvika att ta flyget, om det inte är absolut nödvändigt.
– Jag tror att det måste bli dyrare att flyga. Att vi blir styrda ekonomiskt är ofta det som hjälper oss människor att fatta besluten.
En gång i mitten av 80-talet gick jag och Stefan på samma folkhögskola. Han såg ut som Mick Jagger och var ihop med sötaste tjejen. Det är hon som öppnar dörren idag när vi äntligen hittat fram till hans solpanelsindränkta röda husidyll mitt ute på landet. Det är kanske det som är grejen med Stefan Sundström. Här bor någon slags självklar inre trygghet. Han vet när han är hemma. Fötterna i myllan, egna vägar, men ändå vägar publiken känner igen sig på. Som känns enkla att begripa. Han är killen som går hem i nästan alla läger. Som sitt eget Sundströmsvarumärke.
I somras fick han ta emot musikpriset Joe Hill Memorial Music Award och motiveringen löd, något förkortad:
Stefan Sundström har en lika lång som gedigen musikkarriär, en karriär där han alltid har valt att gå sin egen väg – både musikaliskt och som människa. Från punkåren i band som Pekåkå, Trots, KSMB, Fuck Off och Läppstars via åren med bandet Apache fram till de senaste decenniernas soloalster.
Väl medveten om sin plats bland svenska visdiktare sticker han ut genom sin tydliga och jordnära samhällskritik, underifrån och från sidan, i samtal med Allan Edwall och andra som gått före. På ett egensinnigt sätt, med humor och allvar, skriver han såväl musik som böcker och krönikor […] Taggig och obekväm, intelligent, vass, påläst, eftertänksam, poetisk, leende, uppviglande, orädd.
Hur kändes det att få Joe Hillpriset?
– Jag blev skitglad. Jag känner mej, ju äldre jag blir, alltmer som en anhängare av samma syndikalistiska idéer som Joe Hill. Han betydde mycket för mej när jag var i tidiga tonåren, syrran hade en platta med Finn Zetterholms översättningar, så jag är stolt över att tillhöra en tradition där Joe Hill är en av dom större grenarna och jag är en liten kvist längst ut.
Jag vill prata om hans musik vad som gett honom inspiration till sina texter. Han skruvar sig lite.
– Jag pratar aldrig musik nuförtiden. Jag pratar bara om tomater. (Skratt) Jag är egentligen rätt ointresserad av musik.
Boken Stefans stora feta röda som kom ut för snart ett år sedan är en bok om tomater. Men det är också en bok om politik. En bok om att bli självförsörjande för att slippa göda kapitalismen. Storföretagen. Och såklart, slippa lönearbeta så mycket. Vi jobbar alldeles för mycket, tycker Stefan Sundström, som en gång jobbade som barnskötare men sedan han slog igenom som musiker i slutet av 80-talet inte haft en anställning.
– Men det beror lika mycket på att vi lever billigt härute.
Trots ryggskott och en närmast olidlig hetta tar vi oss runt bland fruktträd, bärbuskar och prunkande nässelrabatter. Det slår mig hur mycket han vet om odlingens grunder. Och om själva livet. Han visar oss stolt trädgårdens alla små finesser som den hemmabyggda fläkten hos tomaterna som drivs av solpaneler.
– Jag är verkligen ingen händig kille. Men man gör det man måste.
Han avslöjar att han får mycket el av solpanelerna, säljer en hel del. Och trädgården är grön trots årets torka. Här på Ekerö är myllan full av lera som håller fukten bra. Ett par timmar per dag går han här och pysslar. Någonstans anar jag låtskrivandets symbios med naturen han har omkring sig.
– Jag gillar ju att skriva i ensamhet. Låtarna finns i huvudet och det händer något när jag håller på med repetitiva saker som att hugga ved eller rensa ogräs.
Är du så sund som du låter? Jag trodde det var mer rock’n’roll över dej. Kan man förresten fortsätta vara rebell fast man blivit äldre?
– Den där generationskonflikten som gjorde att äldre och unga plötsligt inte förstod varandra kommer från 50- och 60-talet, när arbetarklassens ungar fick tillträde till universitetet och plötsligt var mer lärda än sina föräldrar. Men jag tror att det man kallat för generationsmotsättningen alltid varit en slags myt för att dölja klassmotsättningar. Det är ingen naturlag att ungar gör tvärtemot sina föräldrar. Och etniska motsättningar döljer på samma sätt egentligen klasskonflikter. Man brände bilar i Farsta på 70-talet också. Skillnaden mot nu var att invandrarna var från Värmland, Norrbotten och Finland.
För Stefan handlar alla hans texter om politik på något vis.
– Berättar du historier från livet oavsett om det är kärlek eller sopsortering, handlar det om politik. Det går liksom inte att komma undan.
Det handlar om vad du väljer att berätta och hur. Men samhällskritiken finns alltid där på lur någonstans, menar han.
Stefan har en bred, rå söderstockholmska även när han sjunger. Men hans rötter finns längre bort än så. På mammans sida ända från det forna Östtyskland, pappans är från Dalarna. Han tror själv det var tiden med gänget kring tunnelbanan som präglade snacket.
Jag lyssnade på en 18 år gammal intervju med Stefan när han sa att han var trött på att pladdra, att han skulle behöva koncentrera sig mer på vad han ville säga. Och kanske är det vad som sker nu, när han skriver trädgårdsböcker.
– Jag vill driva längre tankegångar som inte bara handlar om mej själv. För liksom politik och odling hör musik och politik, i hop på ett sätt, men samtidigt, nej jag kan inte skriva en låt om klimatförändringarna. Magin försvinner där nånstans. Om man har ett medvetet syfte med låten att den ska innehålla ett speciellt budskap förstör man magin. Det är en svår grej det där.
Han jämför med reklamfolket och menar att om man har ett syfte med det konstnärliga man gör, att man vill få folk att handla på ett visst sätt, så förlorar det sin äkthet.
– En politiskt övertygad låtskrivare riskerar det också, men ännu värre blir det om man får betalt för att uttrycka en känsla eller tanke man inte ens har själv. Och reklamfolk misslyckas hela tiden. Folk genomskådar det. Reklambranschen får hela tiden förändra sitt uttryck för att kunna komma in under skjortan på folk.
Vi pratar äpplen och druvor, gödsling, vattning, företagande och storproduktion. Men musikern i Stefan är aldrig långt borta. Samtalet glider ut och in i musikens värld. Här är han hemma, lika hemma som i trädgården. Finns det något Stefan känner sig mer besläktad med musikmässigt så är det nog Västerbrokören, ett svenskt proggband från Hälsingland kända för sitt säregna ljud och sina mystiska texter om påhittade världar långt borta.
– Man måste lita på inspiration mer än repetition och regler, låta musiken vara skramlig och spretig. Att ha hål i musiken.
Jag minns hur Stefan pratade om Bellman på folkhögskolan där vi gick och han fick den där trubaduren från 1700-talet att bli så spännande. Stefan verkade kärleksfullt innördad på honom.
– Ja, den tiden öppnade verkligen mina ögon för Bellman. Det är något med hans dubbla världar. Jag menar att han SAMTIDIGT som han beskrev en krass och hemsk verklighet också kunde beskriva den som ett gudomligt skeende, en helighet i det skitiga. Ett sätt att vända upp och ner på hur man ser på världen.NAMN: Stefan Sundström.
ÅLDER: 58.
FAMILJ: Hustrun Karin, två utflugna döttrar.
BAKGRUND: Uppvuxen i södra Stockholms förorter. Efter avbrutna gymnasiestudier (vårdlinjen) och arbete bland annat på barnbyn Skå spelade Sundström i olika band som Pekåkå, Trots, KSMB, Fuck Off och Läppstars, och slog igenom med bandet Apache (senare Weeping Willows) (1988–1994).
Böcker : Om mjölkens symbolvärde: och andra betraktelser, ETC (2004), Om kärlekens uniformer och andra betraktelser, ETC (2007), Stefans lilla gröna: en handbok i utanförskap, ETC (2010), Stefans lilla röda, ETC (2011), Stefans stora blå: recept för godare fisk, blåare hav och en friskare värld, ETC (2014), Låtar, funderingar & bilder, Leopard förlag (2015), Stefans stora feta röda, Leopard förlag (2017).
Intervjun gjord 2018. Publicerad i KLASS 3/2018