Arkivet. Nr 2-2015. Samtalet.
Text: Beata Hansson. Foto: Jane Morén
– Jag tror att klassresenärer som jag dras till konst, teater, musik, litteratur i en sorts nöd. Varför blev jag den jag blev? Vem är jag idag och varför? Var bultar mina erfarenheter? Konstnärliga upplevelser får oss att förstå mer av oss själva och om jagets förhållande till det gemensamma. De ger livet ett större register – oavsett om det är rollen som mamma, kvinna, dotter, yrkesmänniska vi talar om. För mig har framför allt litteratur och teater fungerat som ett verktyg. Ett väldigt vasst verktyg.
Gunilla Kindstrand inledde sin yrkeskarriär på Gefle Dagblad i 20-årsåldern. Under en lång period jobbade hon med teater, som dramaturg och producent, men värvades tillbaka till mediebranschen 2011. Hon sågs bland annat som programledare under några år i litteraturprogrammet Röda Rummet. För henne har det nu blivit att kliva rakt in i den stora turbulensen där papperstidningarna successivt tappar i genomslag och där kulturjournalistiken på många håll lever trångt.
Vi träffas på Mariatorget i Stockholm. Här anas fortfarande en anstrykning av rustik söderkänsla, en och annan lite vingklippt människa passerar oss i parken, i en miljö som ännu inte fernissats upp till galleriaoigenkännlighet. Som fortfarande nästan känns lite småsunkig, inte helt integrerad med innerstan.
Gunilla Kindstrand kommer just från en paneldebatt på Sveriges Radio. Hon berättar att stämningen där varit något spänd denna morgon. Diskussionen hade handlat om public service och relationen till de lokala medierna. De lokala medierna är pressade av att licensfinansierade Sveriges Radio och SVT utvecklar ny digital service, som lokaltidningarna menar urholkar deras möjligheter att överleva.
– Det är en allvarlig demokratisk utmaning. För vem ska bevaka världen utanför städerna om lokaltidningarna ger upp? Inte ens Sveriges Radio och SVT i förening kommer att kunna ersätta lokaltidningarnas arbete med att granska och förmedla.
Och farligast i den bräckliga papperstidningsvärlden, verkar kulturen leva. Det är framtidsutmaningen, i hennes nya jobb. Den stora frågan är hur kulturjournalistiken, utifrån sina egna unika villkor, ska kunna möta de digitala förändringsprocesserna. Hur ska kulturen ta plats i det nya?
– För mig handlar det ytterst om att samtalet om kultur och konst måste vara tillgängligt för alla. Diskussionen om en bok eller en föreställning kan fungera som demokratins farstu. Där kan engagemanget för samhället börja. Om frågan Vad är egentligen kultur? kan man ju tala i månader. Ett av de bästa svaren på den frågan jag har hört, kommer från historikern Håkan Forsell. Han beskriver kultur som ett sammanfattande och centralt begrepp för att göra materiell och immateriell välfärd begriplig. Kultur är den bärande komponenten för att underhålla och ständigt utveckla mellanmänskliga system och då framför allt språket. Genom den kan vi vårda våra olikheter. Kulturen ska inte göra oss så lika som möjligt. Erkännande och oberoende är viktigare kulturvärden än tillhörighet. Kulturen kan också diskutera förebyggande principer för att värna samhället, transferera värden mellan generationer.
Själv är Gunilla Kindstrand född i traditionell arbetarklass, men värjer sig lite mot den offerroll som hon tycker emellan- åt genomsyrar klassdiskussionen.
– Parallellt med underlägsenheten existerar ju en sorts proletariatets stolthet och styva nacke.
Hennes liv fick en avgörande knuff i en ny riktning när hon var fem år. Hon vaknade en morgon och det stod en banankartong packad med böcker på matbordet. Hennes pappa hade vunnit kartongen på poker under natten.
– Pappa var nog i grunden en människa med en stark längtan efter intellektuell rymd. Han var plåtslagare, kommunist och älskade Ferlin, men hans främsta karaktärsdrag var att han värjde sig mot all form av disciplinering. Min mamma blev en sorts förhandlingsvirtuos. Hon fick mig tidigt att förstå storheten och användbarheten med Radioteatern. I den kan man resa utan att lämna strykbrädan eller disken eller symaskinen.
Ibland städade hennes mamma trappuppgångar åt andra. Då parkerade hon sina små flickor på bibblan i Linköping.
– Som litet barn fick man inte vara i det stränga biblioteket utan föräldrar, men vi smälte liksom in i hyllorna efter ett tag. Det var underbara kvällar. Jag minns att jag satt på golvet och liksom sjönk in och ner i läsningen.
Men samtidigt ser Gunilla Kindstrand något annat som händer. Lokaltidningarnas publik har aldrig varit så stor och aktiv och synlig som nu. Det är en helt ny överenskommelse vi lever i, med nya kanaler och nya möjligheter att upptäcka.
Hon ser de sociala medierna som både räddning och hot mot lokaltidningarna. Den sociala spridningen är åtråvärd, samtidigt tar Facebook allt mer av tidningarnas annonspengar, just med hjälp av sina innehållsproducenter.
– Men tack och lov finns det ett allt bredare medvetande om att sociala medier tillhandahåller farliga små spegelsalar för bekräftelse av redan färdiga åsikter. I de gamla mediala överenskommelserna fanns en sorts inbyggd serendipityeffekt, det vill säga att vi ofta såg något vi inte visste i förväg att vi var intresserade av.
Hon ser en försiktig trend just nu. Att det finns en sorts kult kring det mätbara. I det klimatet har kultur och konst svårt att hävda sina unika och omätbara värden.
– Det leder bland annat till att vi pratar allt mindre om litteratur i djup mening och allt mer om böcker i ytlig. De stora förlagen dominerar debatten och offentligheten. Det märks på bokmässan, på TV-programmen, i recensionsspalterna.
Men Gunilla Kindstrand tror ändå det är en tidsfråga, framför allt inom media, innan vi tvingas börja formulera oss kring djup, lojalitet, reflektionspotential, förtroende på ett annat vis än i siffror.
– Det är då vi kommer att se hur kulturjournalistiken ska hitta ett nytt självförtroende.
KLASS nr 2-2015)