Intervju: Victor Estby

Ur arkivet

Allt går- ös på!

Text & Foto: Jane Morén

Victor Estby läser långsamt och tålmodigt. Sina uppdrag som lektör och redaktör för både etablerade och aspirerande författare försöker han kombinera med eget författarskap. Han upprörs över orättvisor, har skrivit över tusen dagsverser och funderar på om sociala medier hindrar våra tankar att få värka klart inuti oss.

Victor Estby har just kommit hem med taxi från en föreställning med sin fru Ulla Olsson. Det är en torsdag i maj, solen skiner, träden blommar.

– Taxi tog vi för vi måste få med oss alla instrumenten, ursäktar han sig.

Han vill ju inte framstå som bortskämd. Victor är en enkel kille, uppvuxen i Skärholmen och Alby, två söderförorter till Stockholm, byggda under miljonprogramsåren, som tidigt fick dåligt rykte. Oförtjänt dåligt rykte tyckte Victor och 16 år gammal fick han in en insändare där han protesterade mot den bilden.

Det var i Alby han började skriva. Han var tolv år och kände sig ensam.

– Jag förlorade kompisar när vi flyttade och det var svårt komma in i gemenskapen i Alby.

Under uppväxten läste han mycket, lärde sig läsa redan som femåring, påhejad av pappa som var lärare i svenska. Det blev rubrikerna i Dagens Nyheter till att börja med. Den första boken han läste själv var Mattias sommar av Barbro Lindgren. Senare kom Astrid Lindgren att betyda mycket. På alla bilresor under bardomens sommarlov blev det också mycket högläsning.

– Min mamma har väldigt bra berättarröst och hon läste bland annat hela Sagan om ringen för oss där vi låg i baksätet min bror och jag under resorna.

Vi sitter i köket i trerummaren i höghuset i Årsta. Det är lugnt och idylliskt. Årsta byggdes på 40- och 50-talet och har kvar sin charm. Här bor Victor med sin Ulla och katten Smulan som brukar ligga på skrivbordet i arbetsrummet när Victor skriver. Ofta figurerar hon i sociala medier i Victors inlägg. Katten rör sig strövande runt i lägenheten medan vi pratar. Dricker lite vatten ur sin skål, stryker sig mot ett ben, rör sakta på svansen, sätter sig i en solstråle och ser eftertänksam ut. På golvet står kattens klösträd där en liten vit mus av tyg hänger i en tråd. Utanför den halvöppna balkongdörren hörs bruset av vägen som leder mot de södra förorterna.

Senaste året har Victor och Ulla fått allt fler bokningar med sina sång– och diktprogram, bland andra Strövtåg i hembygden. Ulla sjunger och Victor läser dikter.

– Vad är en hembygd? Den frågan engagerar folk idag. Debatten om flyktingarna, funderingar om vad det innebär att inte ha ett hem.

Victor tar av sig glasögonen och gnuggar sig i ögonen. Frågan engagerar honom på flera sätt. Han känner missmod när han tänker på den hårda flyktingpolitiken som drabbar människor som flyr från sina hem.

– Det går inte att stoppa folk som flyr. Det är ju helt befängt att tro. Folk kommer att dö, drunkna. För måste man fly så måste man. Det är ju bara att tänka vad man själv skulle gjort. Man skulle ju gjort allt för att komma undan.

Victors arbetsrum är fullt av böcker. Där finns ett skrivbord med utsikt mot en skogsdunge, och det finns en soffa. Här skriver och läser Victor. Han lektörläser, är redaktör för böcker och antologier, bland annat de fyra senaste för föreningen Arbetarskrivare men också för många andra, bland annat Liv i Sverige. Här skriver han också sina noveller och dagsverser. Hittills har han publicerat över tusen stycken. Förebilden Alf Henrikson publicerade över tjugo tusen.

– Det går inte att slå det rekordet, det var andra tider, idag har klimatet för frilansar blivit tufft.

 

”Om alla böcker som skrivits skulle kommit till på sociala medier

hade de varit värdelösa och vi hade aldrig läst dem idag”

 

Som mest publicerade Victor fyra verser i veckan, idag blir det en i veckan, på ledarsidan i Norrländska Socialdemokraten. En dagsvers ska kommentera en aktuell händelse och det har blivit alltmer viktigt för Victor att lägga sin energi där och dra ner på att kommentera aktuella händelser i sociala medier. Han tycker sociala medier är en demokratisk vinst; alla har chansen att uttrycka sig, och få kontakt med andra, men det finns något med företeelsen som han försöker undvika.

– Man reagerar innan man tänkt klart. Det blir mycket tjafs. Man mal liksom sönder en tanke innan den hinner värka klart inom en. Om alla böcker som skrivits skulle kommit till på sociala medier hade de varit värdelösa och vi hade aldrig läst dem idag.

Victor vurmar för långsamhetens lov. Han läser långsamt och har alltid gjort.

– Jag tror att folk har lite för bråttom när de läser böcker. Man måste låta texten gå genom en för att kunna känna alla nyanser, menar Victor.

Det är många som fått en text lektörs– eller redaktörsläst av Victor. Han håller också sommar– och kvällskurser i skrivandets konst. 1996 gick han med i föreningen Arbetarskrivare.

– Firar tjugo år i år då, kommer han på och ler.

Fortsätter att berätta om vilken betydelse föreningen haft för hans känsla av att hitta ett sammanhang och inte känna sig udda.

– På den tiden arbetade jag i hemtjänsten och på servicehus. Mina arbetskamrater tyckte visserligen det var roligt att jag skrev om vår tillvaro, jag fick till och med medel för att sätta upp en revy som var kritisk mot individuell lönesättning och stämpelklockor, men de läste eller berättade inte själva.

Han tyckte om sitt jobb.

– Det var meningsfullt. Man kom där och kunde lindra, få de gamla att skratta kanske, ge dem lite lyster, lyssna; de hade hur mycket som helst att berätta och all tid i världen.

Innan han började i vården hade han gått byggtekniskt gymnasium.

– Egentligen var jag ju inte teknisk för fem öre. Men jag tänkte att ett jobb måste man ju ha, kanske kunde jag vara ingenjör på dagarna och skriva på fritiden.

Men det blev aldrig något av de planerna. Victor tog examen mitt i byggkrisen. Det fanns inga jobb.

– Jag sökte allt som fanns, men lyckades inte ens få jobb som städare. Till slut fick jag jobb på telemarketingfirma. Men det slutade med att vi anställda stod i tingsrätten mot företaget om utebliven semesterersättning.

I vården trivdes han. Men många tunga lyft gav Victor ryggproblem och han var tvungen att sluta. Istället sökte han in på Jakobsbergs folkhögskolas skrivarlinje. Han fick Lotta Pauli som lärare och började skriva dagsverser.

– Jag minns när jag läste upp min första publicerade vers ur ett nummer av Internationalen 1997 för klassen. När Lotta förstod det var jag som skrivit versen, som handlade om att Allan Edwall just gått bort, tog hon tidningen, gick och kopierade dagsversen och satte upp den på anslags-
tavlan. Sådana där små avgörande betydelser av att det jag gjort var viktigt.

Victor blir tyst en stund. Tänker tillbaka på stunden.

Det var förresten i en annons i Internationalen ett år tidigare som Victor fick reda på att föreningen Arbetarskrivare fanns.

– Här hittade jag likasinnade. Som jag kan tänka mig det var för arbetarförfattarna på 30- och 40-talet. Tillsammans gav de ut böcker, fick genomslag, blev starka. Bakom sig hade de också en stark arbetarrörelse, en socialdemokrati och en folkbildningsera. Föreningen är dagens enda kollektiva samling som skriver om vanliga människors vardag. Jag tror det är därför arbetarlitteraturen fått ett uppsving nu.

Han vill att arbetarskrivare ska kunna använda prefixet arbetare före litteratur som något starkt, eget definierat, inte för att uppfylla någon annans tanke om vad denna typ av litteratur är.

– Om vi bestämmer att arbetarlitteratur är bra och att det är det här vi vill göra, så ska vi göra det. Vi vidgar också begreppet för vad som ryms inom denna kategori: Arbetslösa, papperslösa och lärare och journalister som får allt sämre arbetsvillkor, som får jobba när någon annan bestämmer, inte kan påverka var och när eller hur mycket. Ja det är faktiskt rena statartillvaron.

Själv arbetade han i tio år som redaktör för Situation Sthlm, Stockholms tidning för hemlösa. Det var betydelsefulla år. Han arbetade tillsammans med hemlösa, uppmuntrade dem att skriva och var redaktör för antologin Hemlös – med egna ord.

– Tiden på Situation Sthlm har haft stor betydelse för mitt skrivande och präglat mig. Efter det finns hemlösheten ständigt som ett stråk i mig.

Han förstår inte hur ett välfärdssamhälle kan tillåtas att krackelera som det fått göra.

– Att folk blir bemanningsföretagens livegna, att ungdomar inte kan få någonstans att bo, utan är tvungna att bo hemma tills de är 30 och att välutbildade invandrare får ta jobb som taxichaufförer.

Men han har hopp, blir glad för varje framsteg. Litteraturen kan användas för att förändra samhället, det tror Victor.

– Se på Ivar Lo, han belyste statarnas situation och bidrog till att statartillvaron upphörde. Se på Kristian Lundberg som i Yarden var den första att berätta om bemanningsanställdas verklighet. Och se på Jenny Wrangborg, vad hon gör med sin litteratur. Hon har bara gett ut två tunna diktsamlingar, men har med dem trängt igenom hela arbetarrörelsen och kulturvärlden som agitator och aktivist. Så länge sådana röster finns lever arbetarlitteraturen i högsta välmåga och påverkar samhället.

För ett par år sedan var Victor turnéledare för författarturnén Vi äger orden – arbetarskrivare för maktskifte, vars syfte var att uppmuntra till ökat läsande och skrivande, sprida kunskap om dagens moderna arbetarlitteratur, uppmärksamma vikten av kultur och litteratur inom arbetarrörelsen och stärka arbetarskrivare.

 

”Läsandet går ner. Samtidigt pratas det mycket om böcker hela tiden. Det har väl aldrig kommit ut så mycket böcker som nu. Men om folk läser? Jag har tyvärr märkt att många av dem som går på skrivarkurs faktiskt inte läser böcker”

På frågan om Victor har någon livsfilosofi, funderar han några sekunder, sedan trummar han ut: Allt går! Ös på! Vi skrattar båda två, det är en härligt peppande livsfilosofi som många gånger behövs. Det är inte lätt att ha författardrömmar eller vilja ägna sig åt kultur om man inte har rätt kontakter och om självförtroendet inte gavs per automatik med vällingen. För att hålla kvar vid drömmen om att se sina egna ord i tryck krävs en hel del.

– Förutom att rent allmänt ha en nyfikenhet på språk, på att testa olika formuleringar, intresse av människor, historiska händelser och världen, så är det viktigt att öppna sina sinnen. Se, lyssna, ta in dofter och känna på saker. Man måste kunna bege sig in i en bubbla där man kan vara eftertänksam och flummig.

Att släppa verkligheten är så klart väldigt svårt om man måste försörja sig på ett heltidsjobb, kanske har gamla föräldrar att ta hand om och barn, kanske barn med extra behov.

– Men kan man värna den där bubblan åt sig är det möjligt. En blivande författare måste också kunna ta till sig respons på sina texter, kunna kliva ur sig själv, det är själva kärnan.

Förutom allt som Victor gör för andra författare skriver han också på egna böcker, när tiden tillåter, för först måste försörjningen säkras. Bland annat arbetar han på en roman om sin morfar, som bodde på ungkarlshotell och härbärgen. För forskning om ungkarlshotellen tilldelades han 2012 Södermalms Arbetareinstituts stipendium och 2014 Byggnads Litteraturstipendium.

Hösten 2016 kommer Victors andra egna bok. Den första, Versting kom ut 2013, och innehåller över hundra dagverser. Den nya har fått titeln Under. Det blir fler dagsverser och dessutom fem noveller, varav en av dem, En dag i livet, publicerades i KLASS 4-2015. Victor har även skrivit tre ungdomsromaner tillsammans med sin pappa Stefan.

– Om jag fick önska något framöver så är det att ge ut flera egna verk. När det blir så sporadiskt som det blivit hittills tvivlar man hela tiden på om man är författare eller inte. Men jag vill verkligen berätta något som kanske berör eller får betydelse för någon annan.


Ur arkivet tidskriften KLASS nr 2-2016

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + arton =