En trogen realist

– porträtt av Karl Rune Nordkvist

Text: Bernt-Olov Andersson
Foto: Hilding Mickelsson
Ur arkivet nr 3-2017

Arbetarförfattare från modern tid har en tendens att försvinna in i glömskan. Särskilt om de är bosatta långt ifrån de stockholmsbaserade bokförlagen och skriver böcker om vanliga människor. Ingen slarvigt sammansatt underhållningslitteratur, utan tåligt frammejslade romaner med tendens. Jag minns min vän och mentor Karl Rune Nordkvist.

”Arbetarrörelsen underskattade grundligt sina fiender. Den här globala solidaritetstanken som fanns då är ju helt borta idag. Folkhemmet är ett enda stort fuskbygge. Man talar om det fattiga Sverige, om nyfattigdomen. Inte fan ser jag nån fattigdom. Jovisst, det är en förgylld fattigdom. Folk är fattiga inombords. För vi har blivit ett klagande folk. Ett slags välfärdsfolk som gnäller och bara slår vakt om vår egen levnadsstandard. Idag har det gått så långt att vi måste ha den senaste bilen, eller den dyraste stereoanläggningen i salen på brysselmattan … för att känna oss som fullvärdiga medborgare.”

Karl Rune Nordkvist var bitter den gången i slutet av sjuttiotalet då jag satt i hans arbetsrum i en hyreslänga i Bollnäs. Och han hade all anledning att vara det. Socialdemokraterna hade efter många år förlorat regeringsmakten. Fälldin brummade i TV. Svenska arbetare trädde fram och medgav att de röstade på moderaterna. Valnederlaget var sedan ett par år ett ovedersägligt faktum och varken Karl Rune eller jag kunde göra någonting åt det.

Jag var på besök för att lämna mitt första romanmanus. Karl Rune hade lovat läsa och kommentera det. Liksom Stig Sjödin tidigare gjort med mina dikter. Jag visste redan då att mitt manus inte var särskilt bra, men hade väl något slags förhoppning om att jag själv inte såg fördelarna med det. Men man ska nog lita på sin egen känsla. Det var verkligen ett dåligt manus. Kort därefter blev boken lågornas rov.

Det där med manusbrasor var ingenting främmande för Karl Rune Nordkvist. Ska man bli en duktig författare så är det så man måste göra. Den stora faran är när man börjar bränna färdiga böcker av ideologiska skäl.

Under kriget gjorde Karl Rune Nordkvist sammanlagt tre års militärtjänstgöring. Det var ett väntande och ett bevakande i något provisoriskt och avsides beläget tältläger utmed den svenska gränsen. Soldaterna blev förslöade och hade svårt att företa sig någonting. Men Karl Rune hade sitt brinnande läsintresse och där i tältet läste han bland annat Vilhelm Mobergs roman Soldat med brutet gevär. I dennes efterföljd försökte han sedan skriva några noveller.

 ”Orden gjorde motstånd när de fann sig misshandlade, och det storslaget tänkta blev generande sentimentalt och följetongsmässigt”, mindes Karl Rune.

 Han eldade upp sina noveller i fältkaminen vartefter han skrev dem. För Karl Rune Nordkvist var en mycket medveten författare och tog sitt författarskap på stort allvar. Han föll inte för några lättköpta poänger och vägrade att befatta sig med den ”trendkänsliga författarmobb som trängdes kring TV-kamerorna nere i Stockholm”. Han var Bollnäs och Ramsjö trogen och skrev mästerligt om bygdens människor. Så pass mästerligt att det 1985 gav honom Stora Romanpriset ”för ett författarskap som med lågmäld auktoritet, ömsinthet och klarsynthet, och med stark känsla för rättmätiga krav på rättvisa och mänsklig värdighet …”. 1991 blev han också Ivar Lo-pristagare. Det var också en formidabel högtidsdag för mig eftersom en annan vän, författaren Fred Eriksson från Storvik, fick det andra Ivar Lo-priset.

Karl Rune Nordkvist betraktades då av många som en av landets bästa författare och en av efterkrigstidens främsta realister. Vem minns honom idag?

Men han kallades också lite föraktfullt för ”gråvädersförfattare”, vilket jag personligen har svårt att förstå. Skulle Karl Rune Nordkvist vara grå bara för att han skrev om vanliga människor? Själv känner jag att han hela tiden pendlar mellan den djupa tragiken och det stora skrattet i sina romaner.

Karl Rune Nordkvist bodde i Bollnäs, men föddes 1920 i Ramsjö långt ute i hälsingeskogarna. Fadern var banarbetare och sonen övertog tidigt dressinen och vevade på utefter samma spår. Karl Rune var den tredje generationens järnvägare, och därför är det inte så konstigt att den miljön är mycket central i hans böcker. Parallellt med sitt omfattande författarskap arbetade Karl Rune Nordkvist vid SJ i hela trettiosex år, en fantastisk prestation i sig med tanke på att det är frågan om två så pass krävande yrken.

”Att vara författare är en fruktansvärt isolerad sysselsättning och faran är att man vävs in i en allt djupare ensamhet. Arbetsgemenskapen vid järnvägen betydde mycket för mig och det händer ibland att jag känner en saknad efter jobbet”, sa Karl Rune den gången jag besökte honom.

Brödskrivandet låg aldrig för honom. Han såg hos generationskamraterna att det kunde vara förödande för kvalitén på romanerna och det ville han inte utsätta sig för. Då skrev han hellre på nätter och helger. Och skrivandet började han med tidigt. Redan när han satt bänkkamrat med den mera kända författaren Åke Wassing i Säversta folkskola.

”Då fick jag första pris i klassen för en uppsats om Karl XII. Priset bestod av ett tidningsurklipp med en bild föreställande konungens ankomst till Lund efter den vådliga ritten från kalabaliken i Bender.”

Men det var i slutet av trettiotalet eller i början av fyrtiotalet han började skriva på allvar, inspirerad av de stora arbetarskildrarna. Det var främst Eyvind Johnsons Olof-serie och Gustav Hedenvind-Erikssons berättelser från de jämtländska skogskojorna som fascinerade honom.

Efter mycket tränande, nötande och eldande i fältkaminen lyckades Karl Rune Nordkvist skriva två noveller han blev riktigt nöjd med. Det här var på hösten 1948 och Karl Rune gick tillfälligt arbetslös. Den ena novellen skickade han till gamla FIB och den andra till tidningen Vi. Plötsligt var inte hans skrivande någon privatsak och hemlighet längre. Novellerna blev antagna och han fick pengar på posten.

Nu föll det sig så att hälsingeförfattaren Birger Lundberg var redaktör för tidningen Vi och planerade en resa förbi Bollnäs och en artikel om den naivistiske konstnären Lim-Johan. Karl Rune Nordkvist och Vi-redaktören stämde träff. Karl Rune uppmanades av Birger Lundberg att skriva en roman och två år senare kom debuten Att vänta någon hem (1950) som är en bister skildring av trettiotalets arbetslöshet och politiska utveckling. Men det var synnerligen svårt i portgången:

”Ja, det var svårt för arbetarlitteratur överhuvudtaget. Det var ju under kalla krigets dagar det här, med Ting-stens-andan som krävde att folk skulle ta ställning för USA. Dessutom sa man att de stora arbetarskildringarna redan var skrivna. Och arbetarförfattarnas böcker förknippades ju med det förhatliga Sovjet.”

Och visst var det också sant att de stora ryssarna var betydelsefulla förebilder för Karl Rune Nordkvist. Författare som Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij. Den andra romanen De ohört dömda är kanske också ett uttryck för just den tidsandan. Den har en modernistisk ton som är ovanlig för honom och utspelar sig i ett fängelse och i en diktaturstat som kan liknas vid sovjetstaten. Den boken känns mera som en anpassning till tiden i förhållande till Joel (1952) som tillhör en av författarens bättre romaner, trots att den är så tidigt skriven. Där har Karl Rune Nordkvist hittat sitt motiv och sitt språk.

Romanen handlar om en utstött man som arbetar vid järnvägen och lever ihop med sin mor i en liten stuga. Hushållerskan Linnea kommer in i sammanhanget och Joels liv kompliceras till oigenkännlighet och får sina drastiska följder.

Karl Rune Nordkvist kände sig säkert ensam och isolerad så långt från de litterära kretsarna i Stockholm. Därför var det naturligtvis viktigt att ha sina arbetskamrater vid järnvägen. Flera av dem kom att bli hans arbetskamrater i trettio år. Han sökte sig också till författarkollegor i Norrland och var under ett stort antal år ordförande och aktiv i Norrländska författarsällskapet med allt vad det innebar av kulturarbete och litterära projekt. Han tog bland annat initiativ till den litterära tidskriften Provins (föregångare till den nuvarande) och samlade hälsingeförfattare som Sven O. Bergkvist, Sören Fallberg, Sven Viksten och Arne Ohlson i redaktionen.

Karl Rune Nordkvist fick vänta länge på sitt erkännande. Någonstans mellan En dag i oktober (1972) och Huset i världens mitt (1973) kom hans definitiva genombrott. Då hade han redan skrivit upp mot tjugotalet böcker. Men framgången stegrades vid romanen Hösten lång och fortsatte med Ramsjö-trilogin Solens barn, Slaktarens hus, Septembers ljus och pendangen Höstlig resa. Så det finns många romaner att välja på. Jag hoppas verkligen att Karl Rune blir återupptäck av dagens unga författare.

Det var lätt att falla i beundran inför författaren, kulturarbetaren och järnvägaren Karl Rune Nordkvist. Kanske var jag personligen till och med smått avundsjuk på den styrka och envishet som präglade hans liv. Jag följde till viss del i hans spår. Han var min företrädare på ordförandeposterna i Norrländska författarsällskapet och Författarcentrum Norr. Han var en sådan person som kunde ta sig an ungdomar som jag och ge dem råd i skrivandets svåra konst. Karl Rune var dessutom en underbar muntlig berättare och åtskilliga nätter har jag lyssnat till hans skrönor om människor i de djupa hälsingeskogarna.

Själv orkade jag inte med mitt kroppsarbete när jag började skriva skönlitteratur, men Karl Rune Nordkvist arbetade så länge inom järnvägen att han stolt kunde visa upp en guldklocka. Jag minns än idag vad han sa den där gången när jag var på besök i hans arbetsrum och lämnade mitt refuserade romanmanus. Jag minns alla bokhyllorna i arbetsrummet, pipan i mungipan, Karl Runes bullriga röst och skrattet tätt under orden:

”Dom får väl spika fast guldklockan på locket den dag dom bär bort mig.”

Ur arkivet KLASS nr 3-2017