Intervju med Kjell Johansson, pappersarbetare

Vilka fördomar möter du om ditt jobb?

Nästan alla filmer som finns om pappersbruk eller industrier över huvud taget är gamla filmer från 40- och 50-talet med skitiga overaller och smutsiga ansikten. Det är en syn som fortfarande är, grovarbetaren. De här högteknologiska grabbarna och tjejerna som sitter framför datorer som finns idag syns nästan aldrig. Man kan i princip sitta i vitskjorta och inte få en smutsfläck på sig om det är lugnt. De som inte varit in ser röken och det kanske luktar illa.

När trivs du bäst?

På nätter och helger när vi styr oss själva. När det är lugnt på jobbet och vi har tid att sitta och prata. Gemenskapen med arbetskamraterna är värd väldigt mycket.

Tycker du att synen på arbetarklassen förändrats?

Nej, det tror jag inte. Vi är en andra klassens människor fortfarande. Det är direktörer fortfarande som är den första klassens människor. Kontorsmänniskor är mer ansedda än de som jobbar på golvet.

Vad tror du om framtiden?

Företaget har funnits i 150 år. Det här är en framtidsbransch där man ser långsiktigt på allt. Det ska finnas kvar i hundra år till. Nog kommer det förändras mycket. Tekniken går framåt. Kraven som ställs blir högre och högre. Hittills har det bara blivit bättre om man jämför med 1930-talet, framför allt när det gäller säkerheten. Branschen går väldigt bra. Det är lättare att ställa krav om företaget går bra.

Du har arbetat 44 år på Korsnäs som pappersarbetare. Hur hamnade du inom ditt yrke?

Jag var skoltrött i grundskolan. Att gå en tvåårig processteknisk linje där man kunde få praktisera en dag i veckan lät väldigt bra för min del. Jag bodde alldeles vid fabriken som låg ett par hundra meter bort så det var naturligt att söka sig dit. Jag ville så fort som möjligt få en yrkestitel. Det var lätt att få jobb. Planen var som för många andra att jobba några år och tjäna pengar och sedan ut och leva loppan, men jag trivdes bra och blev kvar.

Har ditt yrke förändrats?

Det är datorer som styr i stort sett allting, det är mycket mer teknik bakom det hela. Idag sitter jag mer framför en dator och styr processer. Förr var jag ute i lokalerna hela tiden och öppnade och stängde olika ventiler. Mer en övervakning idag. Mindre kroppsligt men mer psykiskt belastat och det sliter ju också på kroppen. Mer ansvar. På dagtid kanske du kan få hjälp, men så fort det blir helger eller på nätter ska du själv kunna åtgärda vad som än sker eller larmar. Att jobba skift sliter också på kroppen.

Kraven på de anställda är helt annorlunda. Idag ska du helst ha gått högskola och ha en ingenjörsexamen bakom dig. Förr fanns också ett samhällsansvar. De tog emot folk som inte gjorde ett fullgott jobb, eller vad man ska säga. Nu är det pengarna som styr.

Tror du att en utställning som denna kan förändra någonting?

Just till museet är det inte så mycket arbetarfolk som kommer, mer det fina folket. Om de får se sånt kan det nog förändra något.